Dags att se hur det artar sig med potatisen

Det börjar bli dags att ta bort fiberduken som varit över potatislandet. Det är alltid lika roligt att se hur odlingen lyckats och hur potatisarna har det därunder. I helgen då del var varmt bestämde vi oss för att ta bort duken.

På håll ser potatisen fin och blasten under duken stor och kraftig ut. Och visst är den det på närmare håll också.

Frostskadorna har varit små och blasten verkade klara förra veckans hagelskurar bra under duken. Nu får vi hoppas att det kyliga vädret snart blir lagom sommarvärme så att knölarna växer till sig ordentligt.

På Beachen

Varje vår i flera år nu har det flyttats betesdjur till ön på vårarna. Landskapet som tidigare var rätt igenvuxet har blivit öppnare och djuren ger mervärde också med sin blotta närvaro. Ön känns mer bebodd på något sätt.

De 12st fastboende byborna mångdubblas till sommaren annars också, nästan alla  sommarstugor, gamla hus och villor har invånare någon gång under sommarmånaderna. En del av pensionärerna stannar från maj till oktober. Djuren blir kvar ungefär lika länge. Här i veckan kom djuren i några omgångar. De delades upp på flera skiften och "våra djur" är tio kvigor och en tjur. När vädret blir för varmt för bete på ängen söker sig djuren till stranden.

Den långgrunda viken är ypperlig för dem. Det bildas sandbankar när vattnet gått ut och korna lägger sig där på beachen för att njuta av svalkan i vattnet och den våta sanden. Man blir lugn bara av att betrakta dem där i sin vila.

Sorgmantel

Sommaren har kommit. Så känns det i alla fall för termometern har varit rejält över tjugo, kanske till och med tjugofem grader. Värmen började igår och jag tog tillfället i akt och lade mig en stund på solstolen under krikonträden.

Några minuter hann jag ligga före blicken föll på något svart bland krikonblommorna. När jag tittade efter närmare var det flera av samma sort. Jag steg upp för att hämta kameran för att fånga dem på bild men stod hänförd en stund av hur vackert fjärilarna flög bland blomklasarna. Till sist fick jag en på håll att fastna på bild men någon ro att bara ligga i stolen fick jag inte för det var så fascinerande att se på fjärilarnas dans.

Efteråt kollade jag att det var Sorgmantel jag sett och läste till min förvåning att den övervintrar som vuxen och vaknar upp till den första vårvärmen. Där surrade de nyvaknade fjärilarna ovanför mitt huvud. Jag kommer för alltid att komma ihåg synen och hoppas att jag får vara med om det flera gånger.

Efterlängtad sparris

Jag har köpt sparrisfrö flera gånger. Några gånger har jag fått dem i jorden, i kruka eller på friland men ännu aldrig lyckats se en enda planta. Det troliga är att jag glömt var jag sått dem eller att sådden torkat bort då den blivit kvar ensam i stan eller lämnad här på landet. Jag smygtittade nog i trädgårdsbutiken på sparrisplantor men de var ganska dyra och såg inte särskilt livskraftiga ut så de blev i hyllan den gången. Jag beklagade mig för en vän som lyckats fint med sina sparris och då erbjöd hon mig en planta. Platsen för sparrisen har varit planerad länge. Eftersom jag hört att sparris tycker om sandig jord passar den nog bra var som helst hos oss men jag vill ju gärna ha skörd tidigt och då sparrisen växer sig ganska hög när den blommar tyckte jag att den skulle behöva växa litet skyddat på ett soligt ställe. Utanför växthusets sydöstra gavel finns en plats som jag tror passar, litet torrt blir det nog på sommaren men kanske det skall gå i alla fall.

Jag grävde upp jorden och tog bort allt som liknade ogräs eller klöver. Sen satte jag ner bräder i kanterna för att hindra ogräset att ta sig in i bänken. Riktigt rakt blev det inte, litet stör det mitt öga men kanske det blir bättre när allt börjar växa.

Sen planterade jag ner sparrisen på samma djup den varit på tidigare. Plantan hade några sparrisknoppar och en av dem hade varit upp ovanför jorden så den fick vara måttet på hur djupt plantan skulle

Sparrisen är långt ifrån färdig att ätas men nu finns det hopp om att vi får smaka egen sparris om sådär två, tre år kanske. Tack Saila för plantan och planteringsråden!

Mera primörer

Att ha växthus är en dröm som jag har haft i många år. För tre år sedan fick jag ett i gåva av min man. Eller rättare sagt fick jag några platta paket i gåva. Piece of cake tänkte vi, nej jag. Litet grundarbete, några timmars ihopskrivande och där skulle det stå. Tji fick jag. Det var en blåsig försommar när hörnstenarna var gjutna och jag skulle börja bygga ihop huset. Huset som för övrigt bestod av tusen skruvar och hundra skivor. Skruvarna var små och det var riktigt pilligt att få ihop det hela. Jag är rätt så duktig på att pussla ihop saker men nu började tålamodet tryta och inte bara en gång utan flera under byggets gång. En vecka, kanske litet på den andra räckte det för att få ihop det hela. Sen har det faktiskt blåst sönder varje höst sedan dess också och orsakat en hel del huvudbry. Nu skulle jag nog tänka om vad gäller placering och sort av växthus men nej jag ångrar ingenting. Det är så härligt att kunna så sallad, rucola och dill när det ännu är kallt och blött ute. Sen får vi njuta av dem långt före vi skulle kunna om vi sådde på friland.

Tomaterna har jag också planterat ut redan. Litet väl kallt har det varit på nätterna men jag tror de skall klara sig. Gubben har ställt en stor vattentunna inne i växthuset, vattnet lagrar värme på dagen och avger sedan värme på natten, det hjälper litet mot kylan får vi hoppas.

Litet frostfläckar har de fått på bladen men blomknopparna ser oskadda ut, stadiga blir de i alla fall då de har gott om ljus. Det här är mina köpta plantor, sen har jag några som jag sått själv som är betydligt mindre. Jag tänkte att skörden jämnar ut sig om plantorna är i litet olika skede.

Primörer på väg

Vid påsk satte vi den tidiga potatisen i jorden. Vädret var varmt och vår åker lagom torr för att börja med potatisodlingen. Mest odlar vi för eget bruk och hittills har vi fått potatis rätt så tidigt. Att sätta potatis är en syssla som vi alla tycker om, vi sätter med en maskin som vi har tillsammans med grannen och sättningen går undan.

Maskinen ser nästan litet gullig ut med sina koppar och remmar. Jordbruksredskap kan vara nog så vackra, den som designat dem är nog inte bara en praktisk människa utan har också sinne för skönhet.

Vi täckte in potatislandet med dubbel fiberduk, först var vädret varmt och gynnsamt men sedan blev det rejält kallt. På nätterna har det varit det flera grader kallt -4 tror jag det var som kallast här i veckan. Idag kunde vi inte hålla oss utan måste titta under duken för att se om potatisplantorna kommit upp ovanför jorden. De har de gjort, kanske litet medfarna av kylan men med bra början.

Ogräset har också tagit fart under duken, det får vi tackla när det är varmt nog att ta bort duken och mylla potatislandet. Tanken på nypotatis och sill lockar redan och ser ut att bli verklighet redan före midsommar.

Överraskningar

Under många år hade jag som princip att inte köpa växter. Med växter menar jag perenner. Frön och sommarblommor har jag nog köpt litet för att pryda ingången och någon gammal kruka och kastrull. Många sommarblommor har jag också sått och odlat själv, både i krukor och på friland. Men tillbaka till ämnet perenner. Genom att dela och dela med sig har jag fått en hel del av de perenner jag har andra har skaffat genom att så dem från frö. Jag har tänkt att de både blir härdigare och billigare på så sätt. Men alla som varit i en plantskola på våren eller försommaren vet hur mycket lockelser det finns. För ett par somrar sedan bröt jag mot mina egna regler och köpte några plantor. Jag minns ännu hur jag sökte efter växter som skulle klara av torka. Vår backe är torr och solig. Många växter kräver halvskugga eller skugga åtminstone en del av dagen. Vi har dessutom begränsat med bevattningsmöjligheter så de växter och blommor som finns borde klara sig utan bevattning för det mesta. Vad jag köpte då för två år sedan minns jag inte, inte heller precis var jag planterade växterna. Alltså var nog inköpen helt bortkastade. Igår såg jag en blomma i rabatten som jag inte sett förut, en vacker fjunig sak.

Jag har alltid varit intresserad av växter och blommor så endel namn finns någonstans i hjärnbarken. Jag hade en aning om att det kunde vara Mosippa eller Backsippa. Till all tur hade vi besök av en god vän och mycket kunnig trädgårdsmänniska igår kväll, då fick jag tillfälle att fråga henne. Eftersom vi inte har samma modersmål och alltså inte tänker på samma språk blev det litet knepigt. För mig är växter och djur, åtminstone litet ovanligare sådana sådant jag bara kan på svenska. Till all tur har växterna ett eget språk, latinet. Vår vän kunde genast säga att det är en Pulsatilla jag har i rabatten.

Hon kunde också berätta att den inte tycker om att stå i våt jord och trivs i sol. Det här är alltså säkert en av de växter jag köpte då jag började tumma på mina principer. Om resultatet av regelbrottet blev såhär vackert kanske jag kan unna mig någon växt per år. Mest skall jag ändå skaffa växter genom att byta eller ge och få av vänner, det är så roligt att få en jordklump i en kasse med råd om hur växten skall skötas och var den vill växa. Sen får jag ju tänka på min vän varje gång jag ser på växten och glömmer inte heller så lätt.