22 nov. 2014

Spårföre

Nyfallen snö är så vit, ren och härlig. Idag är den våt också eftersom det blivit varmare längs med dagen och nu är milt. Genast på morgonen såg naturen ännu orörd och så mjuk ut med all nyfallen snö. De första jag såg efter på morgonen var spår efter djur. Nattliga gäster blir avslöjade när det är nysnö. Det har rört sig en stor räv på ön och vi har befarat att den tagit de flesta av hararna eftersom vi inte sett några på länge men tadaa, en har åtminstone skuttat på gården i natt.


Hararnas spår är så kännspaka att dem känner de flesta till. Ekorren har litet liknande spåravtryck men betydligt mindre. Nu hittade jag inte ekorrspår vilket i och för sig inte är så farligt för ekorren är en riktig marodör i naturen. Den tar fågelägg och förstör fågelbon så den är inte särskilt populär hos oss. Sen fanns det gott om skidspår på gården och strandvägen. Med skidspår menar jag hjortspår för speciellt bockarna släpar sina ben så att det blir skidspår mellan klövspåren. När snön smält litet syns det vad jag menar med skidspår.


I stranden fanns det små, små spår av mink i strandsanden. I båthuset och sköthuset har gubben flera minkfällor. Gubben kollar fällorna dagligen och då i samband med andra ärenden till båthuset. Som bete i fällorna använder vi skräpfisk eller som här strömming, inte glass! Minken är ett nyfiket djur och söker sig in i trånga smala utrymmen, fällornas form kommer säkert av det.


Om ekorren är ett skadedjur är den ändå snäll i jämförelse med minken. Minken rör sig på stora områden och gör stor skada, den är ett djur som inte alls hör till vår natur och borde definitivt fås bort. Idag stod jaktlyckan honom bi och han fick en mink i fällan. Minken avlivades snabbt och skärgården har en mindre av dessa otyg. Bilden av den avlivade minken är mörk och dålig, men så är ju minken inget att hurra för annars heller.


Det blåste sakta på morgonen men på eftermiddagen var det alldeles vindstilla. Vi lade ut några nät och fick precis vad vi hoppades på. Två sik är lagom fångst och de skall gravas till första advent. Spår blev det också efter båten i vattnet.


Naturen är så fin den här årstiden. Ljuset är bräckligt och varierar helt beroende på vädret. Snön reflekterade det lilla dagsljus som fanns och dagen blev betydligt längre tack vare snön. Snart regnar snön bort eller smälter bort, hoppas det blir minusgrader snart så hålls det litet ljusare ute.


21 nov. 2014

Snöfall

Den första snön föll för ett tag sedan. Jag bytte till vinterdäck strax innan och visste att det ännu kommer många vackra, torra, varma dagar. Idag kom sedan snön med besked. Det varnades för dåligt väglag redan igår och idag på morgonen men lika väl var det många som gett sig ut i trafiken med sommardäck. Vad jag var glad att jag var rustad för föret. Ja rustad är nog litet att överdriva för visserligen hade jag vinterdäck under men riktigt så många såskoppar i trafiken hade jag nog inte berett mig på. Under färden från staden till Nagufärjan fick jag bevittna flera bilar som stod och skurrade i uppförsbackar utan att komma fram, en hjortkrock, en plåtkrock och en dikeskörning.


 Den enda skadade jag såg var hjorten som låg stendöd vid vägrenen. Bilen var ganska så tillbucklad den också med ett stort hål i förarsidans dörrplåt. Chauffören stod lugnt och samtalade med en annan chaufför så några personskador blev det tydligen inte. Hjorten var en stor bock med ståtliga horn. Hjortarna har brunsttid just nu och den hade antagligen känt vittring av ett hondjur och irrat sig ut bland bilarna. Chauffören koncentrerade sig antagligen på bilen, föret och framförkörande fordon och kunde inte undvika krocken. Djuret kan jag tycka litet synd om även om döden antagligen blev omedelbar men att det inträffade visar på att det finns mycket hjortdjur, kanske alltför många. Egentligen tycker jag det är vackert med snön men jag har också respekt för det dåliga föret. Kör försiktigt!

16 nov. 2014

Gammal och skruttig

Vi är något av skrotsamlare. På vår gårdsplan finns just nu fyra kärror i varierande ålder och skick. Två av dem har fått domen och skall få respass inom kort. En vänlig själ har lovat ta hand om dem, han skall återanvända det som är möjligt att ta till vara och skrota resten. Två av de fyra är ännu i bruk, den nyaste dagligen.


Den äldsta som skall få åka först har stått stilla i grannens traktorskjul och vi trodde inte att den skulle starta. Bilbatteriet hade gubben laddat och när vi satte det på plats och vred om nyckeln började motorn spinna! Vi fällde nästan en tår, hon är som en gammal vän man ringer upp efter många år och som svarar omedelbart. Hur skall vi kunna skiljas från denna pärla? Bilar är ju trots allt bruksföremål och trots att motorn spinner så har hon inte längre bromsar, tanken har lossnat och dörren har skavanker som gör att den hänger och måste stängas med rätt teknik. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på alla de år hon följt mig, till och från sonens dagis, jobbet och till sist flera år här på ön. När jag stänger ögonen ser jag hur sonen sitter i sin bilstol eller hur jag backar henne ombord på förbindelsebåten. Hon har varit med i över tjugo år på ett eller annat sätt. Hon har sett mer än många mänskliga vänner, hört en och annan själasorg. Nu skall hon ändå få bli någon annans glädje. Kanske det finns någon som behöver en bytesmotor till sin trotjänare? Karossen har delvis rostat och bitarna faller då vi slår fast bakluckan. Jag kan inte låta bli att tänka på att också vi människor åldras och får skavanker med åren. Ibland får vi också reservdelar, eller får bli någon annans reservdelar då vi inte längre orkar gå för egen motor. Vilken tur att det finns människor som vill ta sig an skruttiga individer när resan närmar sig sitt slut.

15 nov. 2014

Tacksamhet

Att vara tacksam över:

Tio timmars obruten sömn,
väckning av min egen älskling,
den sprakande elden i spisen.

Det torra vädret som möjliggör krattning utanför bastun,
spaden som är vass och gör så fint runt blomrabatten.
Lammöronen jag fått av en granne som nu fick komma i jorden.

Två färdigrensade och fjällade sikar,
siksoppan som kokar på spisen,
gästerna som kommer på mat.

Äpplena som ligger i korgen i vindstrappan.
Doften av kanel i köket.
Den fina äppelkakan som blev efterrätt.

Att få promenera i dagsljuset,
att springa intervall och flåsa utan ont i knäet,
bastun som renar kroppen och själen.

Samtalet av sonen som har det bra,
ingen oro,
bara stolthet.







10 nov. 2014

Färgklickar

Det är grått och mörkt ute. Idag var det på sin höjd ljust i tre-fyra timmar. Tur att det inte duggregnade hela dagen, förmiddagen var litet ljusare. I helgen var det också bättre väder och vi fick njuta av att det var nästan vindstilla. På lördagen blåste det nästan inte alls och då blev tystnaden i naturen påfallande. På hösten då löven fallit från träden och det inte blåser kan man höra ljud som kommer långt ifrån, en båt på andra sidan holmen, kyrkklockorna från grannön eller någon sommargäst som kör med fyrhjuling vid sin strand. Strax före mörkrets inbrott passade jag på att ta en rask promenad. Då slog det mig att det trots höstmörkret finns färgklickar, kanske inte så granna sådana men allt är inte grått.


I äppelträdet lämnade jag kvar äpplen åt fåglarna. På äppelträdet finns flera äppelsorter inympade. De är alla sena vinteräpplen som är goda till mos eller sylt men jag försöker varje år komma ihåg att göra som svärmor ville - lämna kvar äpplen så att småfåglarna har mat när det börjar bli kallare. Dessutom ser det roligt ut med röda äpplen i det annars helt kala trädet.


Gruset på vägen är rött, det är importerat från Åland som ju är känt för sina röda vägar. Jag tycker det är vackert mot det gråa i naturen och det matchar dessutom alla gamla rödmyllade hus.


Grannast och finast är ändå alla härliga klasar med rönnbär. Jag tror inte jag sett så mycket rönnbär i träden förut. Om det sen skall tyda på en stormig eller snörik vinter återstå att se men tills dess skall åtminstone jag och fåglarna njuta av pärlorna i träden. Promenaden i skymningen gjorde gott, lördagskvällen var rätt så kall och jag fick gå rätt så raskt för att hålla uppe värmen, men på söndag morgon var det nästan nio grader varmt. Vädret balanserar ännu mellan höst och vinter. Att vara ute när det ännu är ljust piggar upp men en promenad i mörkret är bättre än ingenting!

6 nov. 2014

Mörker och energikickar

Idag har vinterns eller höstens först snö fallit. Eller egentligen dalat ner i form av stora tussar. På ön skulle vi säga disktrasor för de är ganska våta när man får en sådan i ansiktet. Vinterdäcken är till all tur redan under bilen, det var dock inte alla som hade det så en hel del skurrande fick jag se. Efter jobbet åkte jag till stadens utkanter för att inhandla något i handeln som säljer allehanda verktyg och maskiner. Granne med verktygsbutiken finns det svenska möbelvaruhuset. Bilarna som kom från möbelvaruhuset var lastade så att sikten inte var den bästa, då jag såg dem kommande med imma på bilrutorna och sommardäck visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Tur ändå att jag inte råkade se några plåtkrockar. Med tungan rätt i munnen rattade jag hemåt, hungrig som en varg. Förutom slaskigt väglag ogillar jag den stunden på dagen då jag skall hitta på något att laga till mat. Jag är sällan hungrig men idag var jag det, tydligen kan väder och smärre trafikkaos inverka på ämnesomsättningen. Mörkret gör att jag vill ha en viss sorts mat. Jag tror att kroppen fodrar vissa näringsämnen när jag får lust att äta dem. Ja, inte socker då, det är hjärnan som berusas av sockret och får habegär efter godis. Där i bilen försökte jag tänka på vad som fann i kylskåpet: broccoli och paprika, pålägg och vitlök. Paprikan ledde in tankarna på barndomens linssallad. Mamma lagade sallad på gröna linser, lök, paprika och persilja. Allt annat visste jag att fanns hemma utom den färska persiljan.

 

 Alltså vek jag in till den lilla affären och hämtade den och litet annat som kändes absolut viktigt. Ett paket nötfärs köpte jag också för sonen skulle nog inte bli glad om maten bara bestod av linssallad. Det är först inom de allra senaste åren jag börjat laga de maträtter vi åt i mitt barndomshem. Nu efter dryga tjugo år kan jag mitt i allt börja längta efter röd linssoppa eller kokta rödbetor. Hemma åt vi mest vegetariskt eftersom föräldrarna bestämde sig för den kosten någon gång under min skoltid. I skolan åt vi precis som alla andra men hemma var det sällan kött, fisk ibland. Nu blev det alltså linssallad idag. Linserna kokade jag med en krydd-buljongtärning. Under tiden linserna kokade skar jag rödlök och paprika i små små bitar, i med de kokta avrunna linserna och rejält med finhackad persilja. På med finmalen svartpeppar, ett par matskedar rypsolja och herbamare. Maletköttet fräste jag och kryddade rejält, det åt jag bara litet av eftersom det var linserna jag ville ha. C-vitaminer och proteiner fick jag åtminstone i mig, kanske mörkersynen blir bättre också av alla linser, åtminstone blev jag mätt och piggare av portionen.


På 80-talet då jag var skolflicka var vegetarisk kost litet ovanligt och man skulle nästan ha läkarintyg till skolan om man skulle ha specialmat där. Idag är det vegetarisk mat en gång i veckan i de flesta skolor och alla dagar ett vegetariskt alternativ för dem som vill ha det. Jag är allätare men tycker väldigt mycket om vegetarisk mat men också om kött. Då jag äter kött äter jag helst vilt eller fisk som är självfångad. Naturbeteskött är också ett bra alternativ - det viktiga skulle vara att djuren får vara i så naturliga förhållanden och lida så litet som möjligt före de hamnar i matgrytan. Det som jag vet med säkerhet är att jag mår bättre och är piggare då jag äter näringsrik och god mat och att mörkret känns mindre mörkt då jag är mätt och belåten.