Råttor och kråkor

Efter en veckas semester borde rubrikerna på mina blogginlägg fortsätta vara soliga och harmoniska. Helgen har ändå gått i röjandets tecken, en hel del dammråttor har fått fart tillsammans med halva vardagsrummets tapeter. Efter femton år i lägenheten som snabbt fixades då för länge sedan bestämde jag mig äntligen för att göra rummet litet trivsammare. Före man kan göra någon renovering behöver man ha litet utrymme. Som på beställning ville en vän ha de gamla sofforna, ett problem ur vägen. Nästa problem var ju då att jag redan fyllt på med ett skrivbord och några stolar då mormors hus skulle tömmas. Kan inte hjälpas, det får lov att lyckas ändå.

Bokhyllorna bar vi till sovrummet där också TV:n fått plats. Alla restrerande möbler är uppskuffade längs ena långväggen och arbetet pågår på den andra. Tapeterna har jag dragit och skrapat loss, med hjälp av någon slags mönja har det gått ganska bra. Väggen är av något underligt material. Det finns gammalt tapetlim i olika kulörer och gropar och spikhål som i en sorkåker. Det mest hopplösa skedet är ändå förbi eftersom jag redan spacklat och slipat ett varv. Efter nästa varv åker grundfärgen på så att jag kan kolla in var det ännu behöver spacklas ett varv. Sen börjar det roliga. En vägg och tamburen skall målas, de två andra skall kläs med tapeter. Tapeterna är inhandlade och bara väntar, men de får snällt vänta till sist. Vi har idag bestämt oss för färg på väggen och det börjar synas ljus i ändan på tunneln. Om några veckor hoppas jag det börjar bli färdigt. Allt tar en ryslig tid när man distraheras av såna bagateller som arbete och vardagsliv. Ja, kråkor undrar ni förstås - försök själv slipa spackeldamm utan att få kråkor i näsan, här var det långt ifrån harmoni.

Det lilla extra

Vi var bortbjudna igår kväll, värdinnan i huset är numera pensionär men har arbetat med mat hela livet och det märktes på bjudningen. Hon bjöd på hemlagade fastlagsbullar som var stora och luftiga, helt perfekta. Då man bor på en ö och får främmande på besök kan man inte förbereda sig genom att hastigt skicka mannen till närbutiken. I stället får man köpa hem och frysa in eller baka själv. Om främmandet kommer oväntat är det försent att börja baka. Kex och småbröd är bra att ha i reserv, men ack så ohälsosamma speciellt om de är köpta. Mängden mättade fetter överskrider alla rekommendationer rejält. Själv äter man ju av det som finns också då sötsaksbehovet sätter in. Jag blev så inspirerad av gårdagens goda bullar att det blev till att baka bulla idag.

Mannens kostrekommendationer utesluter mättade fetter liksom mycket salt och socker så smöret är bannlyst. Gott doftar de färdiga bullarna ändå - smöret är ersatt med flytande rypsoljemargarin i degen och äppelmos i fyllningen. Sockermängden går ju att variera så litet fick räcka till den här gången. Nybakt blir det nog till eftermiddagskaffet hos oss idag - om du har vägarna förbi så stick dig in!

Romantik i kvällsluften

Igår kväll då mannen gick ner till bastun tittade han ut över fjärden som vanligt. Vi hade inte planerat att sätta ut nät eftersom väderleksrapporten lovade hårda vindar men vem kan motstå spegelblankt vatten. Vi gick ner till stranden och hela strandviken var full med små isflak och mellan dem låg det skrynkligt vatten. Vattnet är iskärt sa mannen, ett uttryck som beskriver hur han och gammal skärgårdsbefolkning ser på naturen - naturen har lika mycket känslor som människan. Det såg litet ut som om någon lackat en plan yta men blivit överraskad av kölden och fått sitt lackarbete helskrynkligt. Orsaken till att det var spegelblankt ute på fjärden var förstås den att vindriktningen höll på att ändra och det då ofta blir stiltje.

 
Trots väderprognosen lade vi ut två nät alldeles nära stranden, bara för att inte utmana vädret eller hamna i knipa om det skulle blåsa för mycket. Fångsten idag blev skral men i stället fick vi nog vår belöning igår, ljuset över fjärden i skymningen var otroligt vackert, blått men samtidigt ljusrött, det var alldeles tydligt kärlek i luften.

En doft av ärlighet i fastetid

Att i strålande solsken få hänga upp nybykt tvätt och bara några timmar senare få ta in den torr och med en frisk doft är en syssla som är så underskattad. Alla borde få bo så glest att de kan ha ett eget byksträcke och ledigt några timmar i veckan för bara den sysslan. Visserligen hänger jag tvätt också i stan, i bykstugan eller ute på gårdens gemensamma tvättlina men det är inte alls samma känsla och samma doft i tvätten som här på ön. I stan hänger jag inte ut underkläder, dem torkar jag inne, det är på något vist genant att alla skall se på de allra mest intima plaggen vi har. Hemma på ön struntar jag i vem som råkar komma och se vår underklädestvätt. Allting är naturligare här på ön, här är tryggt att vara.

Det är litet som känslor och åsikter. Att visa känslor och ta parti för det man tror på är lättare bland människor man litar på. För en del är det också väldigt viktigt att inte såra någon och därför hålla inne med sina åsikter. Ibland tycker jag vi är litet för försiktiga med att visa vad vi står för. Ibland blir jag upprörd då människor inte vill ta ställning. För mig är det viktigt att stå för mina värderingar, att arbeta för en gemenskap som tar hänsyn till de svagare. Att roffa åt sig på andras bekostnad eller behandla människor olika för deras sociala ställning, utbildning eller socioekonomiska position får mig rasande. Naturligtvis gör jag själv fel och det grämer mig lika mycket varje gång. Då är det bara att försöka bättre nästa gång, att vara modigare och våga göra det som är rätt.

 
Varje gång någon betraktar mitt byksträck och märker att också jag har underkläder som tappat formen eller färgen eller gått upp i sömmarna kanske det tröstar någon annan. Idag inleddes fastan och jag skall försöka fasta genom att dölja mindre, vara mer äkta och ärlig. Säga vad jag tänker och tycker och så hoppas jag att jag skall klara av att bli så behandlad själv. Att byka i stan blir nog ändå aldrig så härligt som här på ön. Här är såväl stadsbor som skärgårdsbor mer äkta, de klär sig i sina älskade redan trasiga kläder och struntar nästan i vad andra tänker. Följaktligen är tvätten också färggrannare och ärligare.

Vårkänslor

Vintern har låtit vänta på sig och inte riktigt blivit av. Någon is att fiska på har det inte blivit hur vi än väntat på den. På lördagen kunde mannen inte längre hålla sig utan bestämde sig för att skuffa ut båten. Han visste att jag börjar min vintersemester och snart skulle vara till hjälp med fisket, litet till kunde han ju ha väntat - men icke. Båten var i sjön när jag anlände på söndagen och ett nät var också utsatt, bara för att prova ifall det skulle komma fisk. Jag hann knappt äta något före det bar av till stranden. När man lägger ut nät och det finns risk att det blir is eller kommer is flytande någonstans ifrån använder man flaska i stället för kork som flöte. En glasflaska som är till en del fylld med vatten ligger bara litet ovanför vattnet och skrinner lätt under ett isflak om det behövs. Nyis kan lägga runt flaskan men det är sällan så stillt i vattnet att flaskan ligger helt stilla, den brukar guppa på så att den syns bra bland nyisen. Titta noga på bilden och försök hitta flaskan, det är inte alltid så lätt från båten heller. Här har det blivit en lustig hatt av is på flaskan. Nutidens föreskrifter påbjuder flaggor och namnlappar på näten. Undrar just hur natur- och djurvänligt det är med nätrader på vift med isflak. Den som granskar våra nät får söka efter adressen på flaskkorken, koskenkorva tror jag det står på den. Flaskan har varit med länge så etiketten har lossnat, annars kanske där hade varit nogrannare adressuppgifter.

Väderleksrapporten har lovat hårda vindar. Vindriktningen har ännu idag varit gynnsam så vi lade fem nät till igår då vi varit och vittjat det första. Natten var kall och det hade bildats nyis vid båthuset. Typiskt att det blir kallt just nu. Skam den som ger sig. Vi bråkade loss båten, det tog oss en halv timme så alldeles lätt var det inte. Utanför viken var vattnet öppet och vi tog upp näten i strålande solsken.

Riktigt vår är det nog inte ännu. Vi var ganska stelfrusna när vi rappat in näten och bestämde oss för att reda upp dem hemma och inte i stranden. Vinden var kall, om man stod i lä och solsken var det riktigt varmt men i skuggan och blåsten kändes kölden i kroppen. Fångsten kan vi inte klaga på, variationen på fisk skulle ha glatt vilken kändiskock som helst. Det sägs ju att ju fler fisksorter desto godare fiskbuljong. Iden och rödfenan blev mat åt grannkatten medan den enda lilla simpan fick åka i komposten. Resten blir mat, siken är redan halstrad förutom den största som får bli soppa i morgon. Gäddan och abborren blir goda som stekta. Halva dagen gick i fiskets tecken. Vinden vänder så att det blir svårt att få ut nät härutanför åtminstone på ett par dagar så vi får vara nöjda med det som kom. Resten av dagen har vi vilat och njutit av vårvintersolen som känns skön efter allt grått och disigt väder.

Storpott

Söndag
Semester
Solsken
Samhörighet
Sällskap
Skärgård
Son
Stämning
Systrar
Släkt
Jag har allt man kan önska sig och litet till...

Ett hus ristat i hjärtat

Jag har någon gång tänkt att man borde ha en bild på varje hus man bott i och samla dem i ett kollage. Det här för att man så lätt glömmer eller minnet retuscherar så att man ser saker annorlunda än de var. Ett hus som jag aldrig bott i men som har en speciell plats i mitt hjärta och mitt minne är mormors hus. Ett hus som snart skall byta ägare och familjen därför försöker tömma. Ett helt liv har levts i huset och vi är många som haft huset som vår ankarplats under perioder då vi behövt en sådan. Huset har varit med om mycket. Det byggdes efter att det tidigare boningshuset på exakt samma ställe förstördes i en förödande brand. Husets barn utackorderades till släktingar och det nya huset byggdes upp. Nästa katastrof var Sovjetunionens ockupering av Porkalaområdet. Husdjur och familj evakuerades, flera år senare byggdes gården upp igen. Jag tänker på alla historier jag hört om huset och dess invånare. Många är de minnen jag har själv från barndomen. Doften i källaren där vi fick hämta gul Jaffa, morfar vid köksbordet eller byggande lekstugan. Monopolspelet hos grannen och alla goda jordgubbar och hetsiga dagar med jordgubbsplockning och försäljning. Här har vi samlats till släktfester, bröllop och begravning, i fest och i sorg.

 
Att tänka sig att huset snart är någon annans är svårt men nödvändigt.  Idag har jag försökt lagra bilden av huset i mitt hjärta. Tittat runt mig som om det var sista möjligheten att se. Det kanske finns flera tillfällen att besöka huset men eftersom jag inte vet med säkerhet har jag också tagit en bild med kameran. En kamerabild är bara en bild. De bästa bilderna och intrycken finns nog ändå i minnet, mormor på trappan, minnet i mina armar av hennes hårda kram i köket när vi kommit på besök hoppas jag aldrig förbleknar. Snart bygger någon annan minnen här, minnen av ett hem.

Ett år av bloggande

Idag har jag skrivit blogg i ett år. Drömmen om att skriva blogg fanns länge före jag började skriva. Till sist tog jag mod till mig och tänkte, det må bära eller brista men skriva skall jag. Glädjen över att skriva ner viktiga saker i livet, dokumentera och kunna gå tillbaka och läsa är stor. Att bloggen inte bara är en privat dagbok ger mervärde. Jag tvingas fundera på hur jag skriver, det blir inte bara nedrafsat utan mer genomtänkt. Nu återstår att se om jag klarar av att fortsätta skrivandet utan att upprepa mig alltför mycket, livet går ju i cykler av år och vissa saker upprepar sig på en ö, i ett torp. Vardag och helger följer varandra och ibland ser de nästan likadana ut som samma tid året innan, ibland inte. Att bloggens startdag dessutom råkar vara pappas födelsedag kom jag inte ihåg, det råkade sig bara så, men det är bra eftersom det kan bli en bra minnesregel. Nyår brukar betyda nyårslöften, sådana håller sällan så vi struntar i dem. Tacka vill jag ändå alla er som följer och kommenterar, det är roligt att höra av er och få veta vad ni tycker och vad ni har för minnen från ön. Vi ses snart igen!

Kärrfylla

Snön vräker ner. Natten till fredagen hade det kommit över 10 cm blöt blidsnö och bilarna som kört på byvägen hade ställvis haft magkänning. När vi kom hem på fredagskvällen fanns inte något att göra åt väglaget men på lördagen var det bara att ploga. Snön var så blid att det blev stora snöbollar efter schaktbladet. Vi körde ett varv extra för att sparka sönder de största så att ingen skulle skada bilen ifall de skulle frysa till. Med facit på hand var det onödigt arbete, det började regna på lördag kväll. Nu kommer nederbörden i snöform igen. Jag lagade maten färdig på förmiddagen då vi hade eld i vedspisen och kunde ta en långpromenad före lunch. Skönt att komma ut i ljuset en stund. På min vanliga promenadväg märkte jag att alla små sänkor var vattenfyllda. Förr i tiden kallades det för kärrfylla. Välfyllda kärr och diken som frös till var till hjälp när stock och ved skulle fraktas hem. Nu skulle det alltså behövas en rejäl köldknäpp.

Efter min promenad har det fortsatt att snöa och träden är snöiga, "skogen är skitig" skulle gamla Bruno i granngården sagt om han levat. Inget vidare skogsväder om man skall fälla träd faktiskt, det faller ner snöklimpar litet här och där och kvistarna bryts lätt under snötyngden. För en motionär är det inte så farligt, bara uppfriskande. Eftersom temperaturen har hållit sig på plussidan är föret vått och enda skillnaden för mig var att jag bytte vandringskängorna till gummistövlar. Pigan hade ju kokat ärtsoppan färdig, det enda jag behövde göra var att röra ihop pannkakssmeten och skuffa in den i ugnen. Passlig mat en snöig vinterdag.