27 apr. 2015

Försök och misstag

Vi brukar köpa några tomatplantor varje vår. De färdiga plantorna som finns att köpa har blomknoppar eller små tomatkarter och då brukar det bli skörd redan i slutet på juli. Av egna plantor har vi inte lyckats få skörd så tidigt ännu. Ändå kan jag inte låta bli att också sätta tomatfrön och odla egna plantor. Tomaterna behöver mycket ljus och det kan jag inte fixa i stadslägenheten, så fort plantorna har blivit tillräckligt stora för omplantering, alltså har ungefär fyra blad får de åka till landet. I verandan är det ljust hela dagen, ljust och ganska svalt. Jag vet inte om det är optimalt odlingsklimat men plantorna blir åtminstone stadiga och mörkgröna. Om det utlovas frost har vi lyft in lådorna i köket över natten men annars har de fått vara i verandan som är ouppvärmd dygnet runt.


Gamla mjölkburkar tycker jag fungerar bäst som planeringskärl, de är lagom stora och man kan fylla på med mylla när plantan blivit litet större så får plantan större rotsystem och klarar sig bättre. I år sådde jag fyra sorters tomater. Två av sorterna märkte jag ordentligt och skrev på burkarna vad det var för sort men två sorter kom av misstag i samma låda och nu vet jag inte vilken som bildar höga plantor och vilken som blir lägre och buskigare. Jag har gett mig själv bannor flera gånger redan, hur skall jag kunna plantera ut dem i växthuset på ett vettigt sätt? Den enda kloka lösningen är att plantera tomaterna varannan från den ena lådan och varannan från den andra. Då borde det rimligtvis bli en buskig och en hög bredvid varandra. Sen återstår att veta vilken jag skall nypa tjuvarna av och vilken låta bli. Man blir gråhårig med mindre, hoppas jag lär mig något av det här till nästa år!


Bilderna är över en vecka gamla och plantorna har tagit sig bra sedan dess och blivit ännu stadigare och grönare. Kanske det blir blomknoppar på filurerna ännu före slutet på maj och vi inte behöver ha några köpeplantor i år.

25 apr. 2015

Svårlöst ekvation

Minns en gammal tant från min barndom. Hon var ett härligt original, odlade för husbehov och var noggrann med doseringen av konstgödsel, hon gick med en kaffekopp i grönsaksraderna och gav några korn åt varje planta. Minnet av henne kom till mig då jag planterade jordgubbsplantorna och försökte följa mormors råd om gödsling. Landet har berikats med kompost och brunnen koskit men för säkerhets skull blev det också några korn bigödsel. Marken är mager och sandig så det kan behövas. Om man sätter för mycket blir det ju bara blad så försiktig får man vara.


Stolparna är för nätet som skall komma runtom så att hjortarna inte skall komma åt plantorna. Nu först skall vi täcka landet med fiberduk så att det blir varmt och skönt för plantorna tills utetemperaturerna blir litet högre. Förhoppningsvis blir det litet bär redan i år och då får vi sätta nät över så att inte fåglarna kommer åt dem. Liksom de flesta andra hobbyodlare gjorde jag igen misstaget att plantera plantorna litet för tätt. Jag hade ju kunnat förstora landet en aning men då avsikten har varit att ha ett litet land för att minska på arbetet fungerar inte ekvationen riktigt. Det är inte lätt att vara jordbrukare - för att citera tant Xenia. Men ack så roligt!

14 apr. 2015

Två envisa tjurskallar - fast den ena är en ko

När man har fått vara tillsamman nästan tre veckor i sträck och sen plötsligt skall vänja sig vid en vardag med avstånd blir det tomt. Vi har väldigt olika rytm med mannen, han har ofta varit vaken i ett par timmar då jag tycker det är dags att stiga upp. Efter mitt morgonkaffe tar det mig ännu ett tag före jag blir mogen att komma igång med dagen. Då ha mannen redan gått ut och börjat på med allehanda sysslor eller så sitter han redan ivrigt i gungstolen och berättar vad han planerat för dagen. På kvällarna är det tvärtom, när mannen ätit middag går han och lägger sig raklång, läser ett par timmar eller tar sig en liten lur medan jag ännu fortsätter mina sysslor. Däremellan ryms många timmar av gemenskap och gemensamma göromål. Vi fiskar, gör ved, servar maskiner, planerar odling och trädgård, gör en och annan utryckning till grannar och sommargäster och mycket mycket mer. Om det så gäller att koppla i harven eller såga ner ett träd eller vittja nät så gör vi det tillsammans.


Ibland går samarbetet som en dans ibland med mera argumentering. Vi grälar sällan, fast det kan tyckas så för en oinvigd. Idag kom jag på mig med att sakna mannens överlägset vanligaste argument - Nej. Det är också ofta hans första reaktion på mina påfund och idéer. Efter en stunds funderingar och motargument brukar vi komma till någon bra kompromiss. Jag kokar ibland upp bara jag hör nejet men som den filbunke min man är låter han mig hållas. Ibland behövs ingen argumentering alls och vi är helt överens. Det talas om kvinnlig list och övertalningsförmåga, något sådant biter inte på den mannen. Jag har bra med skinn på näsan själv så det kan bli en och annan kraftkamp men just idag skulle jag ha varit mer än glad för att få höra hans Nej till någon av mina fina idéer.

11 apr. 2015

Ärftlig belastning

Om det är någonting jag tycker om så är det jordgubbar. Att äta jordgubbar alltså. Att odla, plocka och ansa är ett helt annat kapitel.  Eftersom min mormor odlade jordgubbar professionellt har jag vuxit upp med jordgubbar i alla dess former. Jag minns så väl jordgubbssaften från barndomen, det var så mycket socker i den att man var tvungen att hålla flaskan upp och ner och dunta i botten på den för att saften skulle komma ut, nå till dess fördel kan man säga att den var i alla fall inte möglig. Sylt, krossade frysta bär och kräm, allt har vi ätit mest varje vecka. Jag minns ännu hur mamma sade att det i frysen nu fanns femtiotvå liters askar med krossade jordgubbar, en ask för årets varje vecka. Gott var det, jag blev beroende och det är jag ännu. Till min skam måste jag medge att jag numera måste köpa en del av bären jag äter under vintern. Mitt eget jordgubbsodlande är skralt. Jag har försökt i flera repriser men sällan har skörden blivit större än att jag ätit upp den bums. De godaste bären är ju de som plockas direkt från plantan i munnen. Och jag säger jag i varje mening för om det gäller jordgubbar så delar jag inte med mig till någon före den egna magen är mätt, man och barn kommer långt ner på prioritetslistan det vill jag lova. Tur nog är ingen annan så förtjust i jordgubbar hos oss som jag. Det förra jordgubbslandet har kommit till sin ände. Jordgubbsland behöver förnyas med fyra-fem års mellanrum om de alls skall ge någon skörd och nu är det nästan inget kvar av de gamla plantorna.


Dessutom får jag lov att erkänna mig besegrad, ur mitt land kommer inte ett bär i frysen. Det nya landet blir mindre, lättare att sköta, avsikten är att jag skall äta allt, genast det mognar! När jag frågade litet råd av min mormor för planteringen hörde jag i telefonen hur hon smålog när jag sade att jag tänkte mig 40 plantor. Ja nog kan man ju äta litet då sade hon.  Jag har i alla fall förberett ett nytt litet land som skall hjälpa mig i mitt beroende, för att tillgodose hela mitt behov av jordgubbar skulle jag ha behövt bereda halva åkern, 400 plantor skulle ha varit ett bättre tal.



Med en mormor som haft över två hektar jordgubbar är ett litet jordgubbsland ingenting. Utan mormor skulle jag inte ha utvecklat mitt beroende och säkert inte utsatt mig för allt det arbete som jordgubbsodling innebär. Det är en faslig massa krafsande, rensande och plockande med jordgubbar, men jag bara älskar dem!

10 apr. 2015

När rokot börjar hålla

Det börjar bli dags att se till växthuset. Eller rättare sagt göra den årliga varje vår påtvingade reparationen. Varje höst de tre senaste åren har växthuset blåst mer eller mindre sönder. Tre-fyra av skivorna brukar blåsa sönder eller lossna helt. Har vi tur hittar vi dem rätt hela någonstans på ägorna,  har vi otur är det bara slarvor kvar. Solljuset gör sitt med plast och antagligen är det dyrt att göra plast som är uv beständigt för bara ena sidan av skivorna har sådant skydd. Den sida som skall komma utåt var vid uppsättandet försedd med ett klistermärke som berättade vilken väg skivan skulle sättas i ramen. Nitisk som jag var tog jag bort klistermärkena då huset var färdigt. Vilket fatalt misstag. Med en lös skiva ute på åkern har man ingen aning om vilken väg skivan borde sitta.

Hela växthusbygget var ett mindre inferno. Jag minns att byggråden uppskattade tiden för att färdigställa huset till åtta arbetstimmar för två personer. Det tog mig nästan två veckor, då gjorde jag nog annat också men säkert 4-5 timmar växthus per dag. Dessutom hade jag hjälp av mannen mellan varven. Alla muttrar och skruvar var små och det var ett evigt petande för att få dem på plats. Till sist fuskade vi litet och använde pop-nitar på strategiska ställen. Just de ställena har förstås hållit medan lister som skruvades fast med stor möda har lossnat när huset darrat i höststormarna. Förra våren satte vi fast trälister på utsidan om aluminiumlisterna för att förhindra skivorna från att lossna om det blåser hårt, de skivor som hade en sådan list hölls kvar, bingo. Varför satte vi inte lister på alla skivor? Det frågade vi oss efter första höststormen. Nu har vi ersatt en del söndriga skivor med nya och satt lister över de flesta skivorna, i morse skruvade vi fast ytterligare några lister. Mitt estetiska öga gillar inte hur växthuset ser ut med klistermärken och allt, hellre hade det fått vara ett växthus utan förstärkning. Ännu mindre gillar jag att reparera huset hela tiden, alltså får jag lov att vänja mig det nuvarande utseendet.


Flera gånger har jag tänkt att det vore bättre att riva hela skräpet men då det är så roligt att ha växthus. Jag älskar att pynja med plantor och så rucola och sallad tidigt på våren. Det är perfekt för att driva upp plantor för trädgårdslandet och egna tomater smakar så gott. Dessutom har hjortarna ännu inte lärt sig öppna dörren till växthuset så grödorna får vara ifred därinne. Förutom alla de här fina skälen att ha växthus hör det litet till vår livsfilosofi att inte ge upp alltför lätt, att åtminstone göra vad vi kan för att reparera saker före de skrotas. Och sen brukar vi säga att när någonting reparerats tillräckligt många gånger börjar också rokot hålla. Det är inte så underligt heller när snart alla delar är bytta så är växthuset snart som nytt!

7 apr. 2015

Vårt dagliga bröd

Hushållsarbeten som kräver tid blir ofta skuffade till helger eller andra lediga dagar. Dessutom kan man ju hoppa över en del arbeten genom att köpa färdiga produkter. Jag har periodvis försökt baka allt matbröd själv men det hela strandar ofta på att åtgången är ojämn. Själv äter alldeles för mycket av färskt hembakt medan resten av familjen äter helt utgående från om brödet är gott eller mindre gott. Jag tycker om att baka, både matbröd och kaffebröd. Det enda bröd jag inte riktigt fått att lyckas är surbröd, det blir alltid alldeles för kompakt. Eftersom jag är smått beroende av surbröd till morgonkaffet har min mission med att baka allt bröd inte lyckats. Limpor till helger och festligare tillfällen och semlor till vardags fixar jag men inte surbrödet. Om någon har ett bra recept på gott luftigt surbröd tar jag gärna emot hjälp och råd. Idag kände jag för att baka semlor. Den påse som var på gång tog slut och det skulle visserligen funnits mera köpisbröd i frysen men nu blev det egna semlor i stället.

Jag använder aldrig recept då jag bakar semlor. Min mamma satte sin heder i att hennes döttrar skulle kunna baka matbröd då vi flyttade hemifrån och det lärde hon oss. De enda måtten jag använder vid semlebakning är 7dl vätska och en påse torrjäst eller en bit färskjäst. Allt annat varierar jag sedan efter vad som råkar finnas i skåpet. Ibland blir det havregryn, vetekli eller någon sorts frön, ibland bara mjöl. Litet salt och litet olja gör brödet godare tycker jag.


När ugnen nu ändå är på passade jag på att göra litet gott till kaffet också. Fast det är ju smaksak om man vill ha kaffe eller inte. Lingonpajen smakar gott precis som den är också. Eller med te om man är tedrickare.


Semestern fortsätter med varierande sysslor, både sådant som är nödvändigt och sådant som annars bara är roligt - och gott!

6 apr. 2015

Värme i påsktid

Enligt någon gammal regel skall veden vara gjord före dymmelonsdagen. Om den inte skulle vara färdig och görs då kommer den inte att värma säger samma sägen. Ännu en sak man borde kontrollera sedan då dessa vedklabbar matas in i spisen, för en del är gjorda på just dymmelonsdagen - att sedan luska ut vilka är en annan sak. Vedarbetet blev till påsken, ja långfredagen och påskdagen har vi nog fredat från sådant arbete men både före, efter och mellan har det blivit att göra ved.


Påskvädret har varit varierande men då det har torkat upp har vi stått en stund vid vedklyvaren. Otränade armar blir ömma av lyftandet och klyvandet men det går ju om efter ett tags vila.


Vi brukar säga att veden värmer många gånger, när man fäller och kör hem den, när man klyver den och när man kärrar in den, sen värmer den ju ännu när man bär in den och när man eldar med den. Dymmelonsdag eller inte så värmde veden då jag klöv den så vi får hoppas att den värmer sedan då den eldas med också. Litet äggjakt har vi hunnit med på påsken också...


2 apr. 2015

Sikta på stjärnorna

Nu har han tagit fram stegen igen. Det tyder bara på att det är någon fågelholk som måste åtgärdas. Kniporna flyger redan kors och tvärs över gården och letar passligt bo. En knipa var på väg in i en holk men svängde om, den måste alltså kollas upp.


Ett ekorrbo var vad vi befarade men icke. Förra året var just den holken populär och både en knipa och en skrake lade ägg där. Då är det skraken som är större och starkare som vinner och det brukar gå dåligt för knipan. Ett år låg hon död på marken utanför, slagsmålet resulterade i ond bråd död. Holken har litet större hål och det kanske är därför skraken också vill ha just den här holken till bo. Om hålet är för litet är det svårare att rengöra och sköta om holkarna, speciellt då man skall in med armen och putsa. Då man har 48 holkar att sköta blir det för arbetsamt att skruva loss bottnarna på dem för underhåll. När man är intresserad av något är det ett nöje, inte ett arbete men riktigt vad som helst går ändå inte an. Eftersom jag är vigulantare och vågar högre upp på stegen brukar jag göra vårstädningen, reparationer och nytillverkning är mannens gebit.


Orsaken till att knipan vände om på väg in i holken var att det blivit kvar ett varv rötesägg i botten - usch. Att sticka in handen och armen i en holk och känna efter i blindo är inte speciellt roligt och jag föredrar att ha handskar på. Idag var jag glad för handskarna, ett av äggen ramlade ur min hand tillbaka i holken och lukten av ruttet ägg var inte angenäm. Det var bara att kasta ut äggen och göra rent bo. Nu är den inflyttningsklar igen!

1 apr. 2015

Aprilväder

April våt, maj kall, fyller bondens lådor all - det minns jag svärmor sagt alla vårar då vi ojat oss över det regniga vädret. Nu har det regnat i snart en vecka. Någon enstaka solglimt har det varit mellan varven men för det mesta har det slaskat eller regnat. Våren kommer trots regnet och under de få soliga stunderna kan man njuta av blommorna som börjar titta fram. Det är ju i och för sig tur att det inte är väldigt varmt för då skulle vårblommorna blomma ut på bara ett par veckor. Efter regn och rusk njuter man desto mer av de vackra stunderna.


Idag på morgonen var det spegelblankt i hemviken, det var ett nöje att köra ut och vittja näten. Trots vädret måste man se framåt, ett besök i källaren alltså. Dags att ta fram de tidiga sättpotatisarna, så att de får ljus och vackert gröna groddar.


Om ett par tre veckor siktar vi på att få dem i jorden. Om det inte är alltför vått i åkern vill säga. Just nu påminner åkern snart om hemviken, det blänker nästan lika mycket.


Sen återstår det att försöka komma ihåg om svärmor hade rätt. Det skulle säkert vara skäl att anteckna för minnet är så kort när det kommer till väder.