Pelle och pelles ungar

Mannen i torpet har en sällsam förmåga att ta sig nära vilda djur och till och med få dem en smula tama. Hur han gör vet jag egentligen inte. Han tycker om (nästan) alla djur, rovdjur och hjortar är några av undantagen. Han märker också djuren på ett helt annat sätt än jag gör. På vägen upp från stranden igår kväll fick han syn på tranan då hon lämnade boplatsen i skogen tillsammans med maken och ungen. Jag skulle gladeligen ha gått utan att se dem. Likaså märkte han hjorten som låg en meter in i skogen, då hade jag promenerat precis bredvid på vägen utan att lägga märke till den. Vi har tre små harungar på gården som leker och hoppar och springer runtom. Mamman har vi också sett men hon håller sig på litet längre avstånd. Antagligen är hon någon av fjolårets ungar som då lekte här. Alla harungar har genom åren kallats Pelle, i år heter de undantagsvis Putte. Får se hur många vi har nästa år?

Så fort jag kommer nära hoppar hararna till och skuttar undan en bit, så nära som fyra-fem meter kommer jag men sen är det förkylt. Mannen har fått krafsa en av dem bakom örat! Jag undrar hur han gör för att komma dem så nära? Jag brukar skämtsamt säga att min man borde tvätta sig oftare. Någon annan förklaring på hans förmåga att komma nära vilda djur finns ju inte. Det måste ju ha att göra med att djuren tror att han är ett djur, rör sig som ett djur, kanske luktar bekant? Skämt åsido, en speciell gåva tror jag det handlar om. Med småfåglarna och harungarna pratar han som till små barn. Det har jag också försökt men utan större resultat. Han är också mycket aktsam om dem och vill just nu t.ex inte ha gäster med hundar eller katter för att det skulle störa hararna. Det kan bli litet komplicerat då man gärna skulle ha besök av familj och vänner men måste låta bli att bjuda. Litet knäppt eller hur? Jag skulle vilja få en bra bild på någon av hararna för de är så söta. Mobilkameran är usel och det har inte lyckats. Sonen fick en bättre bild idag med sin kamera, voi gulleplutt ändå vilken sötnos.

Fiskelycka

Mitt i sommaren har det sina sidor att fiska. Antingen skall man stiga upp i ottan och vittja näten eller lägga ut näten över dagen. Båda har sina fördelar och nackdelar. Jag är ingen morgonmänniska så helst fiskar jag på dagen men om man stiger upp tidigt får man njuta av morgonen i naturen vilket är speciellt fint. Vädret har varit varmare idag och igår men det har hela tiden blåst litet och naturligtvis nordliga vindar som passar på hos oss. Mitt på dagen fick jag för mig att vi lägger ut nät ändå. När man är två får man nog upp dem fastän det skulle blåsa litet. Det vi önskar få på näten är abborre.

Lagom stor blev fiskelyckan också, ett passligt kok. Jag rensade fisken och saltade den. På ett drygt dygn blir den lagom salt att koka med potatisen. Om man serverar mormorssallad till har man ett delikat mål mat. Måsarna fick också ett litet delikat mål mat, fiskrenset lockade dem till stranden så fort jag började rensa fisken.

Det som kunde vara till förtret blir till nytta och glädje

Torpet är byggt på berg i en stenig backe. Av stenarna syns inte mycket för de ligger inbäddade under gräset som vi klipper. För kanske tio år sedan bytte vi pump och vattenrör mellan huset och brunnen. Först tänkte vi att vi skulle gräva upp röret för hand, det hade Bertil gjort så det borde inte vara omöjligt - tänkte vi. Efter ett par dagars grävande med spade gav vi upp. Hela backen är sten på sten, större på mindre. Vattnet frös ibland på vintern och förklaringen var nog just att hela diket runt vattenröret var stenfyllt. Då isolerade vi och bytte stenmassorna mot sand. Frågan var vad vi skulle göra av alla stenar. Det fanns redan stenhögar på olika håll på gården, ditplockade då de varit i vägen för gräsklipparen eller spaden. Ett alternativ hade varit att be grävmaskinsföraren att lägga dem i råkanten men jag kom på en annan idé. Under boden hade det varit svårt att hålla rent från gräs och nässlor, det var omöjligt att klippa så nära med gräsklipparen då berget kommer emot på några ställen. Att göra en stenkant skulle bli fint tyckte jag. De överlopps takteglen kommer också bättre till sin rätt där bakom stenarna.

Efter tio år har gräset och nässlorna arbetat sig igenom plasten som jag lade under och stenarna. Det var dags att reda upp och rensa bort. Föreställ er att plocka bort stenarna, ta bort plasten, rensa bort gräs- och nässelrötter, lägga ny plast och stenarna tillbaka. Det var passligt arbete när det var kyligt och blåsigt, passligt med rörelse så att jag inte började frysa. Ett par dagar tog det men nu är åtminstone halva stenkanten rensad, resten får jag ta itu med när det blir akut. Just nu finns det så mycket annat att göra. Det är så roligt att ta till vara det som redan finns på platsen, stenarna är dessutom vackra i sig självt.

En titt i växthuset

Det har exploderat i naturen och trädgården. Allt har vuxit till sig då det blev varmt några dagar. I växthuset sväller de gröna tomaterna och det går redan att urskilja de olika sorterna som jag blandade ihop då jag planterade. Här finns både de randiga tomaterna och de biffiga busktomaterna.

Den största överraskningen var nog slanggurkan som bara ploppade upp (eller ner) för ett par dagar sedan. Slanggurka var alltså inte så svår att odla som jag befarade. God var den dessutom på frukostsmörgåsen. Mums!