Rallytider

Min svärmor som tyvärr redan varit borta i sex år hade åtminstone en passion. Vi förstod den inte alltid men drabbades allt som oftast av hennes behov att diskutera den - årets potatisskörd. Med facit på hand kan jag konstatera att skörden säkert var livsviktig för henne, speciellt den tiden de hade boskap här på torpet. Potatis var foder både för folk och fä. Höet räckte säkert inte enbart som foder och då kunde de skarva i med potatis och foderbetor. Här på torpet fanns boskap ännu på 1980-talet. Två kor och årskalvar. Fähuset är litet och mer boskap skulle inte ha rymts in. Dagens kor skulle inte rymmas in genom dörren ens. Korna som numera betar på hö-ängen är visserligen biffkor så de är större än mjölkkor men ändå tvivlar jag på att dagens mjölkkor skulle ha det bekvämt i vårt lilla fähus. Bortskämda skulle de nog garanterat bli. Det blir biffkorna också, ett par äpplen eller potatisar eller morotsblast sträcks allt som oftast till dem över staketet.

Idag har vi kört upp höstens potatis. Vi odlar potatis för eget behov. Eftersom det är långt till affären är det behändigt att ha åtminstone potatisen hemma. På försommaren njuter vi av egna nypotatis och på hösten av att äta potatis som vi sett växa alldeles i hemknuten. Vi odlar två sorters senpotatis, Rosamunda och Heimlot.

Hemlot är ingen officiell potatissort, den har odlats här på holmarna sen gammalt. Vår teori är att potatisen hämtats till vårt hörn av skärgården av någon från holmen Heimlot och därav fått sitt namn, men säkra på saken är vi inte. Potatissorten är alldeles vit och mjölig. Den kokar lätt sönder på hösten men efter en tids lagring blir den fastare vid kokning. Den är halvtidig och blasten vissnar något tidigt på hösten.  Det lär finnas en gammal potatissort som kallas den vita tysken och våra Heimlot kan mycket väl vara besläktade med denna, den har en del svagheter men är så god så vi vill bevara den, åtminstone för eget bruk. Eftersom det varit extremt varmt under en lång period den här sommaren var vi rädda för att potatisarna skulle vara mycket små. Små var de men ändå inte så små som vi befarade. Det som däremot inte var roligt i år var smågästerna som gått och tagit för sig av skörden, sorkarna alltså. Uppemot en tredjedel av potatisarna hade märken av sorkarna, dem lämnade vi naturligtvis kvar i åkern. Om det varit risk för hungersnöd skulle vi antagligen ha plockat dem också men eftersom vi klarar oss väl med det som är oskadat blev de angripna potatisarna i landet. Rosamunda är ju en sort som blir stor nästan varje år så den har vi litet som reservpotatis, dessutom blir det god potatismos av den. Att plocka potatis är ganska roligt, speciellt i gott sällskap. Och det hade vi, en god vän och granne som uppoffrade en del av sin lediga lördag för ett litet rally i skärgårdsstil. Tack för hjälpen Saila!

Dessutom hoppas jag att svärmor ler däruppe när hon ser att potatisen fortfarande har en viktig plats i vårt och torpets liv. Min man har axlat rollen i familjen som potatisövervakare och bevarare av traditionen, vi andra håller ännu på och lär oss.