15 mars 2015

Vår vän David

Så här på söndag känns det naturligt att dra en biblisk parallell. Berättelsen om David och Goliat kommer väl de flesta ihåg. Då vi under helgen arbetat med björkarna skulle vi inte ha kommit långt utan vår David. Han är till åren kommen, skamfilad och målningen har sett sina bästa dagar, men ack vilken hydraulik och vilka krafter. Jag blir nästan lyrisk då jag tänker på vilken kraftkarl det är. Det är så att en dam nästan rodnar när hon ser honom arbeta. Dessutom uppför han sig gott, spinner på som en katt i solsken.


Vår Goliat var ju ganska spak där han låg på marken förstås men med människokraft var det omöjligt att rubba de två meter långa bitarna. David lyfte vackert upp bit efter bit och flyttade dem dit vi ville ha dem. Igår arbetade han med björken på vedbacken, snart skall han få ta itu med gårdsbjörken. Björkens strategiska mått förresten, 89 cm i diameter och ett midjemått på 270 cm, de skulle ha fått den mesta garvade hälsosyster att dra efter andan. Goliat var "sex alnar och ett kvarter lång" i Bibeln, det vill säga ungefär 290 cm. Länden på vår Goliat är inte mätt men en jätte längre än så var den nog.


14 mars 2015

Allting är stort i Amerika

Liksom i Amerika kan allting som finns här på ön beskrivas med superlativ. Bäst, störst, mörkast, finast, vackrast. Nästan vilket superlativ som helst duger. Många är de öbor som emigrerat, en del för att stanna, andra kom tillbaka med sina nyfunna rikedomar, en del gjorde flera resor till det stora landet. Eftersom vi är så framgångsrika på ön kan man långt jämföra oss med amerikanerna. Människorna på ön är överlag sociala och utåtriktade. Det har säkert varit en nödvändighet då det gällt att överleva i skärgården. Alla vet också att man blir framgångsrik om man arbetar hårt. Idag har vi arbetat hårt. Träden här på ön är liksom träden "over there" stora. Vår gårdsbjörk har varit den största på ön, åtminstone på vår sida landsvägen (det uttrycket brukar jag använda för att gardera mig). Numera har vi den kalaste backen, det ser ut som Golgata sade mannen när han i telefonen försökte förklara för mig hur gårdstunet hade ändrat. Igår var det mörkt när jag kom hem och jag kunde endast se den omkullfallna stora stammen och en massa björkris. Det första jag gjorde på morgonen var att gå ut och ta mig en bättre titt. På bilden före kan man se hur stor och fin den var.


På bilden efter ser man hur det ser ut nu.


Nog är det ett tomrum som tar tid att vänja sig vid, men att det skulle vara lika öde som min man föreställer sig Golgata går jag inte med på. Vi har åtminstone den ljusaste gården på ön numera - inget träd som skuggar. Vi uppskattade att björken var åtminstone 150 år gammal. Någon gång har antagligen åskan slagit ner i den för den var rejält sargad. Mannens morfar hade redan då huset flyttades till platsen för hundra år sedan sagt att den skulle ha blivit fint virke till vattukälksmedar. Några kälkmedar blev det inte och trädet fortsatte att växa. Senare före sin död hade han ångrat sig och sade att den nog borde fällas för att den var rutten inuti, detta var någon gång på femtiotalet. Nu är den omkull.


Vi behövde hjälp att fälla björken av en yrkesman, riskerna var många, el-ledning nära och huset alldeles invid. På det sättet var vi tryggast, nu är vi också rikast! Vi har mest ved, mycket mera än vi behöver. Jag tror att vi har mera av mycket annat också än vi behöver. Lite drag av storhetsvansinnet i Amerika har vi kvar. Mannen är äldst och följaktligen klokast, sonen yngst och just därför starkast. Eftersom jag är familjens enda representant för det feminina könet är jag vackrast, män som är fagra beskrivs ju som stiliga. Dessutom skryter jag ju aldrig så därför kan man också säga att jag är anspråkslösast. Tro det om ni vill!

8 mars 2015

Snart blir det livat i holken

Naturen är ur led och vädret påminner mer om april än mars. Småfåglarna har redan länge flugit in och ut ur holkarna. Speciellt intresserade har de varit av holkar gjorda för kniporna, stora holkar alltså. Får se hur det blir då sjöfåglarna börjar söka boplats, vem kommer att få besittningsrätt? Att göra holkar hör varje vår till programmet. Om man råkar över en trädstam på vintern som är rutten inuti bara måste man ta åtminstone en del av stammen till fågelholkar. Genom att holka ur och bränna ur blir det en perfekt fågelholk. Botten och tak samt ett passligt hål och en passlig tall att hänga upp holken i så är ettan färdig för inflyttning.


Det är trädstammarnas storlek som styr tillverkningen men närmast mannens hjärta ligger nog sjöfåglarna. Borta är den tid då det jagades sjöfågel om vårarna, en kultur som fått vika för andra intressen. Lika så är tiderna förbi då sjöfågeläggen var ett viktigt näringstillskott. Numera går det ju att få tag på ägg året om, få är väl beroende av att de egna hönorna skall börja värpa på våren när dagarna är tillräckligt ljusa. Tidigare plockade skärgårdsborna sjöfågelägg men byggde också  holkar åt fåglarna, eftersom man inte plundrade bona på alla ägg blev det en win-win situation. Den äldsta av mannens holkar är närmare hundra år gammal. Han minns hur han tillsammans med sin morfar har flyttat den när han var sex-sju år och redan då hade holken många år på nacken. Morfars holk har blivit litet förstärkt i år och fått nytt botten och tak men ännu hänger den med flera år.


Fast nyttan av fågeläggen inte längre finns är det lika viktigt för mannen att följa med och sköta om fåglarnas holkar och bon. Ekorrarna saboterar fågelbon allt vad de hinner och både söndrar ägg och tar över boplatser. Genom att tömma holkarna på våren och rengöra dem är de trivsammare för fåglarna. Att följa med hur sjöfåglarna flyger in och ur holkarna och lyssna till hur hon svänger och möblerar bland äggen är ett nöje. Höjden av lycka är nog om man råkar få se hur knipan skuffar ut ungarna och hela konkaronkan promenerar till stranden. Snart är det full trafik, fåglarna flyger kors och tvärs över gårdsplanen. Hoppas det inte blir alltför kallt då fåglarna börjat värpa så att äggen inte fryser och häckningen misslyckas.

6 mars 2015

En pusselbit, snart på plats

Tur att jag inte är miljonär. Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag konsumera mera än lovligt. Jag använder redan mera av världens resurser än jag rimligtvis kan behöva och köper onödiga saker som jag skulle klara mig utan. Varför - det funderar jag ibland. Har det att göra med min uppväxt? Jag har aldrig saknat något väsentligt men inte heller haft överflöd, det var ekonomiskt ganska knappt i mitt barndomshem men vi hade allt vi behövde och levde ett gott liv. Pengarna gick till hus, båt och bilar, mat och kläder. De flesta barn hade det likadant i min skola, vi var inte avvikande på något sätt. När jag började arbeta om somrarna använde jag pengarna till kläder. Jag tycker om vackra saker och kläder, i mina ögon vackra och praktiska. Då får man väl köpa? Om det är vettigt och nyttigt och vackert? Om jag är riktigt ärlig tycker jag nog att man inte ens då får, bara om man behöver. Jag har onödigt många lakan, handdukar, tröjor, T-skjortor och mycket mera. Våra hem består till stora delar av saker vi fått eller ärvt. Att slänga bort fullt funktionsdugliga möbler och saker för att vi vill byta stil är inte vårt sätt att leva. Har vi skaffat något använder vi det ofta tills det är slut, kaputt, klart för soporna. Ibland är man ändå tvungen att göra undantag och rensa och reda upp. Ofta önskar jag att vår stil skulle vara litet mer enhetlig. Inte ett hopplock av andras gamla saker kombinerat med sådant vi skaffat för att det är praktiskt, förmånligt och bra. Jag har börjat planera hur jag skulle vilja ha det någon gång, om, ifall vi skulle skaffa något nytt. En plan som sakta kan bli verklighet är ett steg på vägen att frångå det enbart praktiska till det man längtat efter och trivs i. Det blir ändå en kombination av gammalt och nytt, jag vill hålla kvar de möbler och saker som påminner om viktiga människor för mig. Vardagsrummets renovering i staden är en del av den långsiktiga planen. De gamla sofforna har varit på väg ut ur planen i flera år och äntligen skaffade vi ny soffa. Den kom idag på morgonen och fastän renoveringen är på hälft och tapetseringen ännu återstår kan jag redan njuta av att rummet börjar ta den form jag längtat efter.


Sakta men säkert kan jag börja se det så som det kommer att se ut - hoppas jag. Att göra om ett rum kräver massvis med energi och jag inser att det inte kommer att hända så ofta, det är ju bra med tanke på miljön. Med ganska små resurser kan man ändå göra förändringar som betyder mycket. Dynan har mormor sytt, den påminner om henne och passar i planen. Den här förändringen har jag längtat efter!

4 mars 2015

Var skall skåpet stå?

Jag har haft en dröm om att någon gång i en avlägsen framtid vistas på holmen en hel vinter utan att resa bort därifrån alls. Jag har tänkt att den ensamhet och monotona vardag som då skulle uppstå borde dokumenteras på något sätt, kanske i dagboksform. Då jag längtat efter det här har jag längtat efter lugn och ensamhet. Både mannen och jag är rätt så mycket ensamma eller åtminstone var för sig. Han på holmen och jag i stan, sonen har så mycket program att han sällan har tid att underhålla mamma på sin fritid. Vi träffas mest en kort stund tidigt på morgonen då vi helst bara rör oss i turer eftersom vi har dåligt morgonhumör båda två. Då mannen och jag är på samma adress är vi sen desto mera tillsammans. Vi gör kanske inte samma saker men vistas ofta på samma plats eller i samma utrymme, åtminstone på samma gårdsplan. Jag kan stundvis bli irriterad på att ha någon så tätt inpå mig då jag är van att vara för mig själv. I vinter har vi varit mera på samma adress än tidigare år, mannens sjukdom har gjort att han ogärna är långa perioder för sig själv. Det är också tryggare för mig att ha honom i stan om han mått dåligt än att ständigt oroa mig. Jag skulle jobba i helgen men fick plötsligt hög feber på fredagen. På mindre än två timmar blev jag ett skakande kolli, benlös och kraftlös dessutom. Där låg jag sen ensam och saknade både mannen och sonen och ångrade att jag någonsin blivit irriterad på någon av dem. Sjukdomen gick till all tur över och också ensamheten, snart var de hos mig igen.


Idag var vi på mannens efterkontroll till sjukhuset och allt tyder på att han återhämtat sig bra. Förändrade kostvanor och mediciner har gjort under. Det är jag tacksam för. Många blir änkor eller änklingar och får alldeles för kort tid tillsammans. Fast jag är tacksam för att inte behöva vara ensam har mitt beteende nog tyvärr inte ändrat så mycket. Speciellt mannen får sig av mitt humör. Han är också speciellt skicklig på att vända allt till det bästa och vet hur slipstenen skall dras. Han skulle inte komma på att dela ut order åt mig om något behöver göras, antagligen för att han vet att det inte skulle lyckas. I stället ställer han en fråga eller gör ett förslag som tänder gnistan i mig. Skåpet på bilden är dagens gnista. Vad har du tänkt göra med skåpet? Vardagsrummets renovering framskrider sakta, delvis beroende på min feber. Idag fick vi ändå andra långväggen rensad på saker och den börjar stå i tur. Skåpet är fyllt med lakan och handdukar och tungt som synden, nu är det i alla fall flyttat till sovrummet. Tillsammans! Drömmen om en eller flera vintrar på holmen finns kvar men helst inte ensam.