Iskärt väder

Vet ni känslan då man bara måste trampa sönder isen på vattenpölen? Och ljudet, det spröda ljudet av tunn, tunn is? Då vi gick ner till stranden hade det frusit litet tunn is i strandviken. Det är iskärt för att använda mannens uttryck. Båten ligger ännu i vattnet och vi planerade lägga ut några nät för ifall att det skulle gå att få litet fisk ännu före båten eventuellt måste dras upp. När det håller på att frysa till is finns det risk för att vattnet som kyler snurran fryser, speciellt då propellern varit upplyft i luften som är kallare än vattnet. För att förhindra detta tog mannen med en termos med hett vatten till stranden och hällde det över den del av snurran som kylvattnet cirkulerar igenom. Det ser litet märkligt ut men fungerar bra.

Vattnet var spegelblankt och det var lika vackert i stranden som alltid. Vi körde igenom den tunna isen i viken och lade ut några nät litet längre ut.

När vi kom tillbaka såg jag att mannen inte kunde hålla sig...han gasade upp och körde ett extra varv i den tunna isen. I hans ansikte såg jag samma min som man kan se hos någon som njuter litet extra. Naturligtvis kan han ge flera förklaringar på varför det lönar sig att köra sönder isen och få den att flyta ut ur viken men jag tror vad jag vill... han kör sönder isen för att han tycker det är roligt!

Någon fisk blev det inte idag. Några nät lämnade vi ut över natten. Båten vände vi med fören utåt i båthuset och snurran med propellern i vattnet för ifall det skulle bli mera is inatt och så får han köra sönder litet is i morgon också.

Julsenap med hälsningar

Jag saknar svärmor mest hela tiden. Att bo i hennes hem påminner om henne litet nu och då. Så här inför jul minns jag alla jular vi firat tillsammans, hur vi delat på julbestyren och vilka saker som varit viktiga för oss och vilka som var viktiga för henne. Hennes närvaro påminner mig om julens kärna, hennes tro var så stark och självklar, samtidigt så osynlig men ändå så närvarande hela tiden. Genom henne fick vi möjlighet att fira jul också med en anda av tidigare generationer. I tider av slit och släng och materiellt överflöd påminde hon om tider då allt inte var en självklarhet. Idag sökte jag burkar för senapen jag skulle koka. I trappskåpet har jag städat flera gånger efter svärmors död men använder det fortfarande för tomma rena glasburkar. Barnmatsburkar är precis lagom i storlek för senapen. Jag brukar ta bort etiketterna för jag tycker att burkarna är "finare" så. Svärmor tvättade dem men tyckte inte att etiketten störde användningen. Då jag gett bort senap i gåva har jag naturligtvis också gett bort burkarna som senapen var i. Nu behövde jag några burkar och hittade en som var precis lagom.

Utan att reflektera desto mera på burken planerade jag att lägga den i blöt för att avlägsna etiketten. För att göra det skruvade jag av korken. Inne i burken hittade jag då en kartongbit med text på, så typiskt svärmor. Med hennes prydliga stil stod det skrivet: Astrids burk.

Så var hon helt plötsligt där med oss igen, hennes närvaro var påtaglig, det var som att bli rörd av en annan värld. Kartongbiten stack jag tillbaka i burken och locket prydligt på burken. Astrid (svärmors yngsta syster) saknar nog inte sin burk, men ack vad jag saknar svärmor. Senapen fick komma i andra burkar. Med senapen på julbordet är svärmor med i minnet där också.

Senapen är enligt recept av mormor och ett absolut måste för mina "pojkar". Traditioner och smaker binder oss till en räcka av generationer, generationer fulla av livsrikedom och tacksamhet. Jag hoppas vi kan föra vidare arvet så att livet blir rikare, rikare på kärlek och minnen.

Ute under dygnets ljusa timmar

Det har varit några vackra dagar i december som det gäller att ta vara på. Att få vara ledig under den ljusa tiden på dygnet är sparsmakad lyx för mig. Efter en sen frukost gick jag ut. Vi har för sed att skriva julkort och till dem som vistas på holmen brukar vi överlämna julkorten, inte posta. Det skulle vara litet lustigt att posta julkort som skulle fara via fastlandet med förbindelsebåten och sedan till postsorteringsstationen utanför Åbo och tillbaka igen till holmen med buss och båt. Några sommargäster brukar komma ut i mellandagarna till holmen och till dem brukar jag föra kortet som en hälsning på dörren tills de kommer. Det blir en trevlig liten promenad och jag får gå igenom skogen. I år är det så grönt i skogen och vått! Efter promenaden lade mannen ut nät och vi tog upp dem före skymningen, ingen fisk men desto vackrare himmel.

Nog kan det vara vackert i naturen så här års. Jag håller fast vid vad jag sagt sedan jag var betydligt yngre - "det är vackrast i skärgården på senhösten". Alla årstider har sin charm men när det är sparsamt med skönhet ser man den liksom bättre.

Påtvingad strandpromenad

Jägarna i trakten har samlats för att jag hjort och då tyckte mannen att jag gjorde bäst i att inte ge mig ut på någon längre promenad. Inte vill man ju komma i vägen för någon skarp kula heller så jag nöjde mig med en kort tur till stranden. Det var också skönt och framför allt vackert. Efter de många stormarna är havsvattnet ännu högt och landskapet ser helt annorlunda ut än det brukar. Strandvägen är under vatten och det gäller att gå i skogsbrynet för att komma ner torrskodd.

Ut på bryggan kommer man ännu tack vare strandberget. Vilket vackert väder för jakten de fick. Jag önskar dem all lycka i jakten. Hjortarna har inte några naturliga fiender och behöver decimeras rejält för att vi skall kunna njuta av egna grönsaker och blommor även nästa sommar.