27 dec. 2016

God fortsättning på Julen!

Doften sprider sig i stugan, grytan står på spisen och puttrar, maten blir inte färdig på länge ännu. Den första mellandagen har ett speciellt lugn. Vi har båda legat i förkylning, mannen mest veckan innan jul och jag fick feber på julafton. Det blev alltså ett något dämpat julfirande. Städat och tagit in julgranen hade vi ju gjort redan tidigare så det var bara att sätta julduken på bordet och skuffa in skinkan i ugnen så var allt färdigt. Ganska praktiskt med julmat när man är sjuk, den går att plocka fram när man orkar äta och sen finns det kvar till följande måltid.


Det enda man inte njuter av med feber är att bada bastu, nu räckte det gott och väl att vara och skölja av sig det värsta och sedan krypa ner i säng igen. Igår på annandagen var den första feberfria dagen och vi gick sakta ner till stranden för att jag skulle få litet frisk luft. Vädret har det inte varit något fel på, några plusgrader och till och med litet sol. Det blåser friskt och stormen Urd som drar över Norge och Sverige lär märkas av här också senare ikväll. När man går runt huset i mörkret och tittar in genom fönstren kan man se att de som bor här har det mysigt.


På bordet ligger diverse saker och diskbänken är belamrad med odiskade kärl, de är inte så noggranna med att plocka undan efter sig, å andra sidan förstår man att gungstolen bredvid spisen är i flitig användning och att de brukar sitta och njuta av att bara språka om livet förr och nu. Vi hoppas att ni alla fått fira en jul som motsvarat era förväntningar, vi har fått vara tillsammans och vila, det viktigaste för oss. Julen är ju inte slut ännu fast här är några vardagar inplockade i kalendern, åtminstone till trettondag firar vi jul. När grytan på spisen fått puttra klart skall vi variera maten, på jägarens begäran blir det harstek. Harstek är festmat, att vara tillsammans är värt att fira om det sen är helg eller vardag!

4 dec. 2016

Fågelvirus

I veckan fick vi ta del av nyheten att fågelinfluensa av någon typ nått även skärgårdshavet. Först aviserades att den fanns på Åland och nu några holmar bort. Långt före nyheterna visste jag redan att en viss invånare på torpet har fått något konstigt virus som inbegriper fåglar. Inte så att han kvittrar eller flyger omkring men nog så att han har fått pippi på fågelmat. På varje inköpslista finns det fågelkorv och solrosfrön, och det är inte kalkonpålägg och frön till myslin det gäller.


När jag frågar om det är nödvändigt får jag långa förklaringar på vad småfåglarna gör om de inte får mat. De flyger in i boden och pickar hål i alla kassar och påsar, förstör kittet runt fönsterglasen och tjattrar ilsket. fast det är mannen som har förmågan att kommunicera med djur kan till och med jag förstå vad en ilsken talgoxe menar när den pickar frenetiskt på fönsterkarmen, det är inte så att den är ute efter promenadsällskap. Den är hungrig, kanske litet väl van att få sin vilja igenom och när dens lilla fröhjärna har förstått att invånarna i det här huset är dom som hänger ut maten vill den ha mera. Vi har skämt bort de små liven och får betala dyrt genom att bära hem mat. Det finns flera aspiranter på solrosfröna än mesarna, hjortarna har kommit på att man kan vippa på automaten så att det rinner ut frön därifrån, litet nät runt till hinder så är proceduren litet svårare i alla fall. När vi matar fåglarna får vi ha dem på gården vi får njuta av deras sällskap och följa med deras beteende, det blir ju nästan tama när de ser oss dagligen. De är så vackra och utsatta för kylan, litet mat måste vi ju kunna kosta på dem, vi som har det varmt och skönt i stugan och mat på bordet. Nu hoppas vi bara att det dödliga fågelviruset som härjar i trakten inte smittar på småfåglarna.

25 sep. 2016

Lycka i alla dess former

Jag är nog den lyckligaste människan på jorden. Vi har just badat bastu och sitter och kopplar av, kroppen är trött av kroppsarbete och frisk luft, magen mätt på egen skörd och fångst. I veckan hade vi besök av en skogshuggare som kom för att ta ner några granar alldeles bakom snickeriet. Grannen har fällt skogen bakom och då den skog som tidigare skyddat för nordliga vindar nu är borta vet man inte vad hårda stormar kunde ha gjort med granarna. Killen som fällde träden klättrade upp i träden och kvistade och fällde dem bit för bit uppifrån så att de skulle göra så litet skada på huset som möjligt. 



Kvistarna bildade ett berg upp mot husväggen, det gick att gå upp på taket, någon lätt promenad var det ju inte men ganska roligt. I fredags hade mannen redan börjat lägga kvistar på hög, igår fortsatte vi tillsammans och fick hjälp av vänner. Med traktor och högrepen körde mannen bort högarna som vi får bränna när det blir ordentligt fuktigt i naturen. Nu är det för brandfarligt. Några timmar och många högar senare pausade vi i jobbet. Kvällen firade vi i goda vänners lag, vi blev bjudna på fantastisk mat och skrattet klingade många gånger under kvällen.


På morgonen då vi vaknade kändes det skönt i kroppen av arbetet och vi bestämde oss för att njuta och ta det lugnt. Vi släppte in korna på åkern utanför huset och tog oss gott om tid att se på dem, nog är de vackra. De började genast äta och det är något lugnande med deras grums, grums, grums. Nog är vi lyckligt lottade som får låna dessa djur, utan det ansvar som bonden har får vi plocka russinen ur kakan. 



En tur till stranden för att vittja sumpen och sen började vi sakta med arbetet igen. Vilket nöje att se resultat, och samtidigt veta att det inte är någon brådska med allt. Stammarna ligger bra där de är, de skall till sågen men först efter vintern så vi har gott om tid att flytta dem ännu. Veden reder vi också upp först senare så den tar vi till vedbacken efter hand. 


Nu kommer man in i snickeriet igen, berget är flyttat. Efter att vi hade kört litet riskor och kvistar till hann jag ännu med en härlig promenad före middagen och bastun. Nu är både kroppen och själen tankade igen. Ömheten i musklerna, både armarna och skrattmusklerna, doften av barr och kåda i näsan gör gott, jag kan nästan inte sluta le.

7 juli 2016

Rosor, ett nytt intresse

Rosor förknippar jag med äldre damer :) Min älskade mormor hade en rabatt med rosor, hon hade ju förstås flera blomland men en var speciellt för rosor. I början hade hon olika rosor där men så småningom blev det mest buskrosor för de var lättare att sköta. Jag minns att hon avrått mig från att plantera rosor för att de skall ha bördig jord (vi har en sandig och stenig backe). Egentligen är jag mera intresserad av odling av nyttoväxter än blommor men två-tre rabatter har jag haft. I våras föll jag för rosenfrestelsen. En klätterros har jag tidigare planterat under ett gammalt äppelträd där jag tidigare hade planterat en ros jag fått i gåva som tyvärr inte överlevde en hård vinter. Klätterrosen har överlevt men ännu inte klättrat så värst högt, vacker är den ändå.


Då jag i våras på ett trädgårdsforum läste ett tips om billiga rosor kunde jag inte längre låta bli att handla några, tre rättare sagt. Två av dessa tre blommar nu och även om de inte skulle klara vintern så var det värt slantarna när jag ser på blommorna.


På paketet var rosen helt vanlig och ljusröd, i verkligheten är den alldeles underbar. Mörkare intensiv cerise, ljus, ljusröd och ljusgul, det bästa är att den har många knoppar.


Jag har alltså grävt upp en ny blomrabatt, det skulle jag ju inte, det är egentligen tillräckligt med de tre som fanns förut, men då det är så roligt och vackert! Det blir säkert flera rosor i framtiden, besvikelserna blir säkert många och jag får prova mig fram i vilka som trivs i sandig och inte så kraftig jord. Kanske det går att odla rosor hos oss i alla fall fast mormor avrådde ifrån det. Om några år får vi se hur det har gått...tills dess tänker jag njuta!


30 juni 2016

Med gott minne kan man lära sig spå väder

Det tycks som om allt här i livet går i cirklar och återkommer med mer eller mindre jämna mellanrum. Åren går och årstiderna växlar, varje årstid har sina sysslor, de flesta upprepas flera gånger men åtminstone varje år. Potatisen sätts i marken och då den växt sin tid tas den upp, ogräset växer och rensas bort, gräset växer och klipps och växer och klipps igen. Fåglarna söker boplats och lägger ägg och ruvar och ungarna kläcks och ungarna lär sig flyga. Varje år runt midsommar brukar det vara dags att ta in veden, hör och häpna, i år har vi ingen ved att ta in! På vedbacken ligger det på sin höjd två skottkärrslass med bakar som skall användas som sommarved. Så här i vedkärrningstider brukar också getingarna bygga bo. För det mesta hittar vi ett eller flera bon i vedhögen. Ibland hittar getingarna på att bygga bo i något bodtak eller förråd och då man hittar bona blir man alltid lika överraskad och förskräckt. Jag har en naturlig respekt för getingar och vill inte ha dem i hus med mig. Bona skall ner och bort så att man inte behöver rycka till av rädsla när man går in någonstans och får ilskna getingar efter sig. I år tycks det som om bona är flera än vanligt, större än vanligt och högre upp än andra år.


I vanliga fall har vi upptäckt bona då de har varit i storlek med ett hönsägg, ibland har de varit större. Igår upptäckte vi ett bo eller egentligen en ingång till ett bo i dasstaket. Ljudet av surrande getingar har funnits nära och det har tagit mig ett-par dagar att lista ut var boet fanns. Det var bara att ta fram stegen och klättra upp och förgifta eländet genom en springa mellan takplåtarna. Det boet och de getingarna hör till gårdagen, idag upptäckte mannen ett bo i boden, mellan en gammal upphängd hetekasäng och väggen. Trafiken var livlig på dagen, till kvällen har det lugnat sig litet. Också här började vi smida mordiska planer. Fram med giftburken och så var det "bara" att sticka in armen mellan sängen och väggen med morvapnet laddat.


Nu kom jag inte åt att spruta så exakt mot getingboets öppnings så det kan hända att proceduren behöver upprepas. Boet var delvis fast i hetekan så det gick inte att lyfta undan den för att komma bättre åt. Får se i morgon hurudan trafik där är och om det behövs fortsatta åtgärder. Direkt roligt är det ju inte att agera mördare men alternativet att undvika boden eller ännu värre dasset en hel sommar känns inte heller så värst bekvämt. Nu gäller det bara att försöka komma ihåg i höst att årets bon byggts högt uppe. Enligt gamla Skarpängen, mannens morfar Eliel var det ett tecken på att det var mycket regn att vänta, antagligen var det sensommaren och hösten som skulle bli regnig då. Får alltså se om tecknen håller sträck eller om det bara är skrock. För det mesta hade de gamla goda tecken eftersom de inte hade moderna meterologer att ty sig till. Ännu bättre skulle det ju vara om man kunde komma ihåg det till nästa sommar när man hittar getingbon och själv kan göra en jämförelse. För ett som är säkert är att vi hittar något eller några getingbon nästa sommar också, i vedkärrningstider.

13 juni 2016

Så självisk så jag rodnar av skam

Försommarens ljusa tid är här och varje dag får man gå på upptäcktsfärd i trädgården. Löken och salladen växer så det knakar, bönorna har just kommit upp och till och med gurkorna har fått flytta ut från växthuset i trädgårdslandet. Jordgubbarna har gott om kart och någon enstaka har början till lätt rodnad. En vän påminde om ett gammalt knep mot alltför ivriga jordgubbstjuvar som jag bara måste prova. Vi brukar täcka jordgubbslandet med nät men eftersom landet blivit större har det ännu inte fått staket runtom och nätet skulle komma att ligga rakt på plantorna, då är det en lätt match för fåglarna att picka i gubbarna ändå.


Genom att måla stenarna röda kanske vi lurar några fåglar att smaka på dem, med god tur får de litet huvudvärk på köpet. Fram med sprejburken alltså. På plats i jordgubbslandet ser stenarna alldeles ut som jordgubbar. Nu skall vi hoppas att trastarna gör några ansatser att smaka på stenarna och får sig en läxa, då kanske de lämnar de riktiga gubbarna ifred när de blir röda på riktigt.


Det är nästan så man kan ta fel själv, här är stenen bredvid en jordgubbe som har fått litet färg redan.


Jag erkänner att tricket är brutalt men vad gör man inte för att få äta de goda bären själv.

29 maj 2016

Naturens underverk och utvidgat familjebegrepp

Nu händer det överallt i naturen, både i djur- och växtriket. Det är en sann fröjd att gå omkring och betrakta dessa underverk. Naturen är så grön o vacker, allt växer så det knakar. När jag går i naturen känner jag igenkännandets glädje. Jag minns växtnamn som jag präntat in i minnet då jag samlade växter i herbarium i skolan. Vilka vackra namn sen, Teveronica, Gullviva, Skogsviol, Skogsstjärna och många många fler. De har alla så fina detaljer att jag kan stanna upp och formligen glömma tid och rum när jag betraktar dem.


Det samma gäller djuren, det visslar och piper i varje snår. Djuren är svårare att komma nära, de är skygga och skall så vara. Ett vilt djur som söker människans närhet är nog inte riktigt som det skall vara. I skolan fick vi lära oss att en fågelunge präglas av den som finns på plats då det kläcks, kycklingar kan tro att människan är deras mamma om de kläcks utan hönans närvaro. Sjöfåglarna som häckar i mannens holkar börjar kläckas nu. Eftersom äggen är lagda i varv och är allt från några till över tio kläcks de inte alltid samtidigt. Sen är det litet skillnad på hurudana mammor det råkar vara också. När tillräckligt många av äggen kläckts tycker fågeln att det får vara nog och lockar ut ungarna ur boet. Någon unge har nyss kommit ur skalet medan de andra kanske är några dagar gamla. De är alltså olika kraftiga. Att hoppa ut ur den djupa holken med små fågelfötter kan inte heller vara så lätt. Mannen håller på med ett litet renoveringsprojekt i stranden och fick agera hjälpreda häromdagen då en skrake lockade ut sina ungar. En liten stackare pep och skrek då den blev kvar i holken medan mamman redan tågade ner till vattnet med resten. Mannen klättrade upp för stegen och hjälpte ut den sista kläckta ungen ur boet, bar ner den till vattnet efter de andra. Följande morgon simmade en ensam unge kvar i viken vid båthuset. Om det är samma unge vet vi ju inte men den var inte rädd för mannen utan kom själv ganska nära. Ibland simmade den i vattnet ibland vilade den på berget. Den verkade äta ur vattnet, försökte åtminstone jaga löjorna. Det känns grymt att mamman inte väntade på sin eftersläntrare. Ett dystert öde kommer att vänta den lilla ungen om den ger sig ut på öppnare vatten, trutarna är snart där och plockar åt sig ungen som middag. Tillika hoppas man ju att någon av de andra skrakarna som ännu ruvar i sina holkar kommer ut med ungar snart och den här lilla stackaren får följa med i den kullen. Moderskapet i naturen skiljer sig nog från människans föräldraskap, ganska få människor skulle lämna den sista svagaste stackaren åt sitt öde och bara ta hand om de starkare barnen. Ibland tycker jag att samhället går mot den riktningen men i familjen är det som tur är inte så illa ännu. Egentligen borde mannen kallt ha lämnat ungen att dö i boet men det är lättare sagt än gjort. Vi hoppas och önskar naivt att den lilla dunungen får en stolt styvmamma eller märkligt nog klarar sig undan alla faror. Vår familj är litet utvidgad speciellt såhär på försommaren.

24 apr. 2016

Vitt på marken

Det är nio veckor till midsommar! Tiden går fort och jag hinner inte riktigt med. Ute har det varit ganska kylslaget fast ändå soligt. I trädgården är det mest lövräfsning och att njuta av alla vårblommor som gäller. Litet förberedelser här och där alltså. När jag räfsar använder jag en liten presenning för att forsla bort skräpet med. Det är inte mycket av trädgårdsarbetet jag tycker illa om men att kärra bort löv med skottkärra är bland med det minst roliga. Därför är jag glad att jag har kommit på den här lösningen. Jag tycker annars om att räfsa för det blir så snyggt och städat på något sätt. Det syns så bra att man gjort något också.


Nedre delen av "gården" är rätt så stor och det skulle bli många skottkärrslass, nog blir det många varv med presenningen också men det går mycket lättare och snabbare. Om vädret håller i sig kanske jag får färdigt räfsat den här veckan. Väderleksrapporten spår snöslask till i morgon så då får jag väl vila litet och fortsätta bara det torkar upp igen. Om det inte blir vitt på marken kan jag ju alltid titta ut mot potatislandet, det är det vitt i alla fall.




Tidig potatis behöver ungefär nio veckor på sig att bli färdig att skörda och då kanske vi hinner få nypotatis till midsommar för potatisarna satte vi i jorden igår. Under dubbla täcken får vi hoppas att den inte får kallt fast det skulle komma litet snöslask. Brr, tur att jag har det varmt och skönt och inte behöver byta plats med potatisarna.

23 apr. 2016

Inspektionsfynd

Jag brukar gå ett varv runt blomlanden för att kolla in vad som är på gång när jag kommer hem, det hinner hända massor på en arbetsvecka. Sviterna av en ordentlig flunssa tog ut sitt och jag lämnade rundan igår kväll men i morse kunde jag inte längre hålla mig. Jag blev så glad då jag såg den här tidiga gullvivan bakom rabarbern.


Det räcker ännu ett tag före naturens egna gullvivor blommar så den här ger litet försmak av det som kommer. Jag fick liksom litet mersmak när jag insåg att det går att plantera olika sorters gullvivor så nu får jag hålla utkik efter flera sorter. Den här har jag fått av en vän, Tack Saila för den!

22 mars 2016

Gratis fisk

Det är inte sällan vi får höra hur bra det är i skärgården då man får så mycket gratis. Gratis potatis och grönsaker, gratis fisk och gratis kött. Hm, jag ryser och sväljer en svordom. Det är fortfarande is vid vår strand men fjärden är bara täckt av blåis. Blåisen är kanske en centimeter tjock. Vi har inte ätit färsk fisk på länge så vi bestämde oss för att dra båten ut på grannens udde och skuffa i den där. En lätt aluminiumbåt har man just för att kunna flytta den behändigt. En tyngre glasfiberbåt är kanske sjösäkrare på öppnare vatten men för fiske till husbehov är vi mycket nöjda med vår Linder. Sen var det ju bara att bära ut snurran och lasta båten med tank o nät o flaskor(som nätflöten) osv. Vi var egentligen sugna på abborre men sik får man ju mest den här årstiden. Sik är nog gott det med speciellt om man inte ätit fisk på ett tag men i ärlighetens namn tröttnar man på sik rätt fort.


Det var så fint solsken och om man inte kände draget skulle man tro det var betydligt varmare. Runt +1 i skuggan och litet varmare i solen var det.  Vi stakade ut båten på den tjockare isen och kunde sen köra en ränna i blåisen. Om ni minns har jag förut berättat om hur jag kan se att mannen njuter av att söndra blåis. Nu behövdes det för annars hade vi inte kunnat lägga nät alls. om isen fastnar i näten flyter de och fastnar i förbidrivande is och så får man ta farväl av de näten.


I isrännan lade vi ut näten, jag rodde och mannen hade handen med nätet under vattnet. Kallt och uppfriskande. Varje årtag hördes ett skönt kras, krasch.


Ännu kommer vi inte till egen strand med båten men snart skall det väl bli varmare så att isen smälter litet till.


Tills dess får vi dra iland den litet där det går. Fisk till påsken fick vi men inte riktigt gratis, med mycken möda och stort besvär. Samtidigt en stor glädje över att vintern är över och det igen är möjligt att fånga sin egen mat. Något grämer det att vårskyttet är förbjudet i lag, flockar med sjöfågel flyger över fjärden. En kultur av vettaskytte är snart bortglömd och snart minns ingen betydelsen av vårjakten.

7 mars 2016

Dags att vakna

Jag tror att vår kompost är en medelålders kvinna, den sover och skulle gärna sova hela den kalla årstid(-erna)en. Den liknar alltså mig, en stor skillnad har komposten och jag ändå. Komposten får för litet mat på vintern och somnar därför. Jag tankar massor med mat under den mörka tiden och slöar och somnar sittande därför. Nog är det skönt att sova. Helst skulle jag gå i ide den mörka årstiden. Nu har dagarna ändå blivit så långa att det skulle vara lagom att vakna. Och jag tycker att komposten skall vakna den med, det är ju roligare om vi är flera som vakar. Temperaturmätaren har visat noll sedan det var hård köld i januari. När det är minus tjugo ute är det inte mycket lönt att mata den heller för det bara samlas på hög och blir en stor isklump. Jag brukar försöka mata med litet mera strö så att det inte blir så mycket fukt som kan frysa. En del av bioavfallet hamnar i trädgårdskomposten på vintern när det är kallt och svårt att fylla på.


Nu ville jag ha igång komposten och provade ett tips jag läste på en trädgårdssida. Tanken är att tända ett oljeljus eller gravljus och sätta det in i komposten så avger det så mycket värme att processerna kör igång. Ljuset hålls brinnande om man inte klämmer fast locket alltför tätt. Ett par timmar och det började ånga friskt ur ventilationshålet på kompostens baksida. Återstår att se om processen startade eller om allt svalnar igen. Det var åtminstone värt ett försök. Litet extra mat får vi komma ihåg att ge den så att den har någonting att processa. Kankse jag får ta mig själv i kragen och lämna bullarna och godiset åt komposten istället för att stoppa dem i egen mun.


6 mars 2016

Det gäller att reparera och förstärka medan tid är

I vår lilla vik är det så mycket is att det är dags att se över bryggan och båthuset. Speciellt bra är det att det är utsjö - lågt vattenstånd, så att man kommer åt att förstärka ordentligt. Hösten och vintern har varit blåsiga och isen har bråkat med konstruktionerna. Inte några större skador men det är ändå bra att se över och reparera medan det går att göra något åt skadorna.



Den undre delen av brokistan har mannen byggt på land och fått hjälp av en entreprenör att lyfta i vattnet och fylla med sten för många många år sedan. Den första delens stockar är infällda i varandra på så sätt av hållbarare konstruktion. De övre stockarna är påsatta senare, de är å andra sidan gamla telefonstolpar så de är impregnerade och håller bättre för vatten och vind. För att allt skall hålla ihop har mannen borrat hål igenom stockarna och satt gängstänger igenom och sen spänt ihop allting med brickor och muttrar. Det gäller att spänna efterhand så att vädret inte far iväg med bryggan. Isen har enorm makt, den lyfter och flyttar fast konstruktionerna verkar stadiga. Några nya borrhål och gängstänger beslöt vi att det behövs i år.





Det är inte så gulligt att ligga på den fuktga isen och försöka få brickorna och muttern på plats, vi fick byta om när jag legat en stund med handen i det iskalla vattnet och var rädd att mista dem dit. Mannen klarade det betydligt bättre än jag. Några längre hål borrade vi också men tyvärr hade vi inte så långa gängstänger hemma så vi får hoppas att vädret är gynnsamt litet till.



Den gamla takplåten som börjat fladdra fick också några plåtskruv till så hålls den bättre på plats ett tag. Varje år får jag höra att "det är bra om det håller min tid", jag brukar tillägga att det gärna får hålla litet till också. Ett gammalt båthus är inte bara praktiskt och bra att ha för båt och nät, det är dessutom vackert att se på. Naturen har polerat stockarna, ömsom smekt och piskat väggarna, grånat träd är så vackert!


Sen var det ju bra att pigan passat på att laga strömmingslåda åt oss så att den var färdig när vi kom upp från stranden! Man blir hungrig av att vara ute i friska luften.

28 feb. 2016

Vitsordet 10

Strålande solsken och svag vind, bara några få snöflingor på kvällskvisten. Det droppar från taket och det börjar bli bart på solsidan, inte bara vid husknuten utan överallt där solen kommer åt att värma. Stengången över Sund är ännu snötäckt och det finns is kvar men solsidan börjar bli bar.


Solglasögonen var ett måste på promenaden, solen reflekterar sig i snön och ljuset lyser upp även det mörkaste vrårna i sinnet. Nu skulle man bli rejält solbränd om man satte sig i solen. Jag nöjde mig med en timmes promenad och att annars vara ute och greja på litet.


Mannen hade fällt två små björkar på gården och låtit dem ligga på marken så att hararna skulle få äta av kvistarna. Vi plockade ihop veden och redan nu kliar det litet i fingrarna att få hugga upp den. För så här litet är det inte lönt att koppla i vedklyven så jag tänker njuta av att klyva för hand. Roligt att ha något att se fram emot. 


En promenad till stranden är ett måste. Det är roligt att följa isläget och se hur isen flyttar sig beroende på varifrån det blåser.


Räven hade trippat fram längs stranden. I en bergskreva hade den slintat på isen och helt rätt gett dagen och helgen vitsordet tio, eller napakymppi som finnen skulle säga.

21 feb. 2016

Same procedure as last year

Nej det är inte nyår och miss Sophie och hennes butler det gäller, men liksom tv-programmet som sänds varje nyårsafton upprepas också den här proceduren. Varje vinter ser mannen ut träd som skulle lämpa sig som fågelholkar. Det får gärna vara en rutten gran. Dels är det onödigt att använda friska träd till fågelholkar, de går ju att använda till virke och spillet går att använda till ved. Dels är det lättare att holka ur ruttna träd. En del ruttna träd är delvis färdigt urholkade men de flesta behöver bearbetas litet. Att laga fågelholkar är en hobby, inte ett arbete, så det får också ta litet tid.


Där vi hade ut nät under isen för en månad sedan är det nu öppet vatten och man kan se och höra sjöfåglarna. Kniporna har inte lämnat skärgården helt den här vintern så de kommer att börja söka boholkar tidigt och då behöver holkarna göras tidigt också.


Motorsågen arbetar som en kniv i mjukt smör, det är ett nöje att se hur skicklig mannen är. Han sågar i den ruttna delen av trädet men lämnar den friska kanten kvar. Sen gör han likadant från den andra sidan av trädet och till sist slår han ut trädet med slägga. När alla holkar är ursågade radar han dem uppå varandra och bränner ur det sista. Det är viktigt att följa med så att det friska virket inte börjar brinna. Ett hål för fågeln att flyga in i holken behövs ju också och botten och lock, sen är holkarna färdiga att hängas upp.




Riktigt så långt är vi inte ännu, den här bilden är från ett tidigare år. Några dagars pyssel återstår innan vi är så långt, men det är samma procedur varje vårvinter.

19 feb. 2016

Nying på gång - eller i brand

Allt sedan vi fällde de två stora gamla björkarna på gården har vi planerat att bränna bort de ruttna stockarna. Att göra ved av rutten björk som är en meter i diameter har inte känts lockande alls, speciellt när vedlidret är fullt och vi redan förvarat ved i skjulet bredvid som behövs för allt möjligt annat. Nej, ved var inte ett alternativ. En brasa skulle det bli. Det är något speciellt med att elda brasa ute, röken och värmen och att det blir ordning och reda när ris och skräp och papplådor brinner upp ja allt känns bra. Eftersom sommaren kom igång först i augusti och det var varmt och torrt länge ville vi inte då elda någon stor brasa. Vi väntade tills det skulle vara lagom väder och vind. Stockarna var upplyfta på varandra och eftersom de redan var ruttna blev de inte värre av att stå kvar och vänta på rätt tillfälle.


Nu är det vått i marken och inte blåser det mycket heller, litet snö på marken också. Lagom väder för brasa alltså.

När man planerade att övernatta i skogen, på jakt eller då man var på skogsarbete förr i stora världen (skogarna i mannens alla jaktböcker) gjorde man upp en nying, en eld av hela stockar som höll värmen hela natten. Nu har vi en nying i kalvgärde(å)n - den värmer fint. Inte för att jag tänker avstå från värmen under täcket i sängen i kammaren, nyingen får värma för kråkorna och rävarna som är ute på friarstråt i månskenet. Med våra stockar brinner nyingen två eller tre nätter så jag hinner ångra mig och sova ute en annan natt om jag vill.

23 jan. 2016

Rustade med robot och borr

Igår var vi ännu bestämt av den åsikten att vi inte skulle lägga ut nät. Isen är inte direkt svag men rätt dålig kvalitet, degig och porös på något sätt. Mannen hade provat isen i hemviken i veckan och visste att den håller men eftersom det lovats milt väder hade vi tänkt vänta ett tag ännu. Sen vaknar vi upp till en dag med sol och ett par minusgrader. När vi gick ut kändes ingen snålblåst heller. Ypperligt väder för nätläggning. Den senaste veckan har det varit så kallt att man helst skulle ha legat under täcket hela veckan så skillnaden var stor. Mitt villkor var att jag får kasta ut julgranen först - jo ni läste rätt, vi har haft den inne tills idag. Den var så vacker att jag inte kunde slänga ut den då jag senast var ledig. Men nu åkte den ut med fart och sen var också jag färdig för en promenad till stranden. Det är litet av ett påtag att lägga ut nät under isen, det behövs en del grejer. För det första går man inte ut utan isbill och isdubbar, det är en säkerhetsfråga. För nätläggningen behövs ju robot, nätband och isbill, kanske borr och nät förstås. När det första hålet är gjort får roboten simma. Roboten är hemgjord efter någon gammal beskrivning och fungerar mycket bra.


Roboten är målad i neon för att synas under isen. Den hörs också, klunk, klunk, klunk låter det när man drar den framåt med bandet. På bandet har mannen knutit en knut när det gått en nätlängd och då är det bara att borra hål och förstora det till lämplig storlek. Med hjälp av bandet kan man sedan dra ut nätet under isen. Sen fortsätter man tills man lagt ut önskat antal nät. Käppar i vakarna håller näten på plats.




Sen är det bara att ta upp roboten och packa ihop allt och vänta på fångst.


Vi har respekt för isen, utan mannens lokalkännedom och isvana hade vi nog inte lagt ut nät eftersom det lovats milt väder. Tanken är att vi kan byta näten mot band ifall det tllfälligt blir varmare väder och isläget ser ut att bli sämre. I hemviken är vi ändå relativt trygga för det strömmar inte nämnvärt. Isens tjocklek avgör ju inte om den håller eller inte, det är kvaliteten som är avgörande. Till fots håller isen här nu, några hundra meter bort kan det vara mycket svagare is.