Sockermajsen börjar vara klar att skörda

Idag när jag gick till trädgårdslandet för att skörda ett kålhuvud märkte jag att majsen också behöver skördas. Jag har inte haft stora förhoppningar för majsen i år, den första sådden misslyckades delvis och när jag hade planterat ut de plantor som till sist blev av började det blåsa hårt och några knäcktes. Sen har jag skött dem litet dåligt också för att jag liksom inte riktigt har trott på dem från första början. Nu hade tofsen i ändan på majskolven blivit brun och kolven öppnat sig litet, dessutom hade något slag av bärfisliknande insekter märkt att det här var en söt grönsak för det fanns gott av dem på plantorna. Alltså ändrade jag planer och skördade majsen.

Visst är majsen en fin grönsak, den kommer i ett vackert paket dessutom. Det blev ungefär tio kolvar och endel var inte fullt pollinerade så de var inte fulla med majskorn men några var till min överraskning ganska bra.

Inte ser de ut som dem man kan köpa färdigt förkokta i affären men tre halvliters påsar har vi nu i frysen med majskorn för sallader eller grytor i vinter, inte illa. Nästa år skall jag absolut inte följa rekommendationerna på påsen om planteringsavstånd, jag tänker plantera dem tätare än så. Jag tycker det inte behöver vara mera än 20 cm mellan plantorna. Om man dessutom planterar dem så att man i varannan rad lämnar bara 10 cm rum före första plantan så står plantorna närmare flera plantor och pollineringen fungerar bättre. Det är ju vinden som sköter pollineringen så längre avstånd tycker jag ger sämre resultat. Dessutom skall jag gödsla bättre och så får vi hoppas att det regnar mera. Nöjd är jag ändå och alltid lika förundrad över hur vackra grönsaker är på olika sätt dessutom.

Att spå väder

Efter en av de varmaste och torraste somrarna i mitt liv börjar vi blicka fram mot hösten och vintern. Att se in i framtiden är något många skulle vilja men det är få förunnat. Tur är väl det för lottovinsterna skulle bli väldigt små om många männsikor skulle se vinstnumrorna på förhand. Men vädret skulle det ibland vara roligt att kunna förbereda sig på. Det har alltid funnits sådana som spått väder. I gårdsbjörken, på grodornas beteende eller på abborrens ryggfena.

På basen av hur många mellanrum av ryggfenan som är mörka skall man kunna säga hur hård vinter det blir. Man skall börja se i slutet av fenan. Inte tycks det bli mycket till vinter i år heller om det lilla svarta mellanrummet är allt som utlovas. En kall vecka kanske, den som lever den får se.

En liten fisketur

Igår lade vi ut två nät. Det var spegelblankt på morgonen, inte blåste det mycket på eftermiddagen heller, otroligt fint på vattnet. Vi brukar lägga bara några nät, om det kommer fisk brukar vi få det vi behöver.

Det har varit dåligt med fisk hela sommaren, ända till slutet av juli har vi på sin höjd fått tre-fyra abborrar i gången. Men nu har det kommit litet bättre och vi tänkte att vi skulle kunna frysa in några filéer om det skulle komma litet mera.

Och tur hade vi, stora fina firrar var det. Jag brukar rensa fiskarna med sax. En riktig fiskare skulle säkert använda kniv men jag tycker det går snabbt och behändigt med sax.

Ett fint rensarbord har vi av vattenfast fanér som helt enkelt är skruvat på en stubbe, lagom höjd, lätt att skölja av.

När jag har rensat filéar jag, skär bort sidobenen och till sist skinnet. Jag sköljer inte fisken onödigt mycket, tycker bäst om att skölja av den sen före tillagning. Jag tar de sista benen och gör byxor av filéerna också just före de skall i stekpannan, tycker de blir bäst så.

Lagom många i platta paket och in i frysen så är många middagar förberedda!

Kapkrusbär, physalis

Nu finns det massor att äta i trädgården och växthuset. Jag går runtomkring och smakar på allt. En ny bekantskap är kapkrusbäret. Det har jag inte odlat tidigare. Jag har sett de små korgarna eller askarna i butiken med små papperslyktor och smakat då någon bjudit på kaka med kapkrusbär som dekoration. Jag visste inte hur de växer och att de går att odla i vårt klimat över huvudtaget.

De smakar ju ganska syrligt men gott. Det är knappast ett bär att sylta eller safta men definitivt att småäta eller dekorera med. Jag sådde fröna inne i mars och planterade ut dem i växthuset i slutet av maj. Sen har jag bara vattnat och tillsatt litet gödsel i vattnet och gallrat litet i djungeln för att de skall rymmas bättre.

Projektmänniska

En mycket trevlig och kunnig kollega jag hade för några år sedan lånade mig en bok om enneagram. I boken indelas personligheter efter ett visst system. Jag minns egentligen inte så mycket om systemet och de andra personligheterna men med viss hjälp från kollegan så kunde vi konstatera att jag är en projektmänniska. Att jag tycker om en början och ett slut på saker och att min energi fördelar sig bäst just på projekt. Nu har projektet med väggarna börjat närma sig slutet och det är så skönt att se resultat av sitt (och mannens) arbete. Med färg på lappningarna ser väggen nästan ny ut. Vi är själva väldigt nöjda även om vi ser ett nytt projekt i antågande, hela huset behöver en ny omgång färg!

Litet vitt på knutbräderna så är vi färdiga för nu med projektet och resten får bli till nästa sommar.

Projekt i skuggan

Värmen till trots har vi mindre projekt på gång. Mannen har hållit på att reparera brädfodringen på torpet. Det började förstås med att jag som klipper gräset här för det mesta sade att köksknuten börjar se sliten ut. Jag tror jag sade det för något år sedan första gången, men mannen blev inte övertygad då om att något behövde göras. Nu hade han en dag fått för sig att sätta fast litet lister på verandan som börjat se lösa ut och samtidigt granskat litet närmare och några lister blev litet mera, som det brukar på ett äldre ställe. Nu är han snart varvet runt huset. Han har bytt ut de delar av brädfodringen som var skadade, verandan är gjord litet provisoriskt för den behöver en större reparation men ytligt ser den bättre ut i alla fall. Mest bräder är bytta på köksväggen som alltid är mest utsatt för sol och regn och vind. Han har sågat av de dåliga bräderna och listerna i vinkel så att vattnet inte skall bli och stå i skarven.

Med litet målning kommer det att bli nästan osynligt. Förr satte man ofta en vattenlist på det stället man skarvade, det ledde i sin tur till att väggen ofta blev skadad på nytt just där. Det är ca femtio år sen brädfodringen på huset är bytt, nu får vi hoppas att vi klarar oss ett tag igen. Inte kanske femtio år men nog fick väggen rejält mera livslängd. Bredvid trappan på verandaväggen var skadorna större så där blev det nu vattenlist, den får vi byta ut när vi gör en större reparation inom några år.

Arbetsställningen har inte varit så rolig alla gånger. Med hjälp av en pall har det i alla fall varit lättare än att jobba på huk hela tiden. Arbetet har fortskridit bra trots värmen han har flyttat sig efter skuggan och arbetat så mycket som har känts bra just då. Nu är det bara mitt arbete som kvarstår, att måla alltså, får se när det blir, sen när andan faller på....

Världens fulaste fisk

Vi var på vår årliga sommarutfärd till fastlandet. Ärenden, en snabbvisit hos min syster och sommarteater. Dagarna har varit intensiva och inte minst heta. I stadslägenheten var det svårt att vara då luften stod helt stilla och temperaturen var över 30 grader. Att sova var svårt, nästan omöjligt. Hos min syster och på teatern var luften friskare för det var ju landet och i bilen har vi som tur är ac så det gick bra att köra fast det blev över sex timmar körning på en dag. Så fort vi kom ut till holmen for mannen ut med nät. Här är också tropisk värme men kanske det är havet som gör att det är lättare att andas, eller så är det för att vi kan slappna av och ta det lugnt. Det är så varmt i vattnet att man inte kan ha ut näten länge. Vi var och tog upp dem efter dryga fyra timmar och det var precis lagom. Om vi hade väntat längre hade nog några som trasslat in sig ordentligt dött. Abborrar fick vi för ett par dagar men också en riktig fuling.

Sutaren är nog ingen vacker sak fast vi skämtsamt kallar den för guldfisk. Den lär nog vara ätlig men vi har inte ännu förmått oss att tillaga den. När man väl får bort den från nätet är man glad att vara av med den. Sommarhettan och sutaren har det gemensamt att det börjar räcka till nu, inte flera, inte längre, det räcker med mindre. Sommarteatern på Raseborgs sommarteater var däremot en trevlig upplevelse som vanligt. Så många unga och ivriga skådespelare. I år gav de West side story och det dansades vilt på scenen, en otrolig prestation i värmen. Får se vad de hittar på till nästa år.