Julsenap med hälsningar

Jag saknar svärmor mest hela tiden. Att bo i hennes hem påminner om henne litet nu och då. Så här inför jul minns jag alla jular vi firat tillsammans, hur vi delat på julbestyren och vilka saker som varit viktiga för oss och vilka som var viktiga för henne. Hennes närvaro påminner mig om julens kärna, hennes tro var så stark och självklar, samtidigt så osynlig men ändå så närvarande hela tiden. Genom henne fick vi möjlighet att fira jul också med en anda av tidigare generationer. I tider av slit och släng och materiellt överflöd påminde hon om tider då allt inte var en självklarhet. Idag sökte jag burkar för senapen jag skulle koka. I trappskåpet har jag städat flera gånger efter svärmors död men använder det fortfarande för tomma rena glasburkar. Barnmatsburkar är precis lagom i storlek för senapen. Jag brukar ta bort etiketterna för jag tycker att burkarna är "finare" så. Svärmor tvättade dem men tyckte inte att etiketten störde användningen. Då jag gett bort senap i gåva har jag naturligtvis också gett bort burkarna som senapen var i. Nu behövde jag några burkar och hittade en som var precis lagom.

Utan att reflektera desto mera på burken planerade jag att lägga den i blöt för att avlägsna etiketten. För att göra det skruvade jag av korken. Inne i burken hittade jag då en kartongbit med text på, så typiskt svärmor. Med hennes prydliga stil stod det skrivet: Astrids burk.

Så var hon helt plötsligt där med oss igen, hennes närvaro var påtaglig, det var som att bli rörd av en annan värld. Kartongbiten stack jag tillbaka i burken och locket prydligt på burken. Astrid (svärmors yngsta syster) saknar nog inte sin burk, men ack vad jag saknar svärmor. Senapen fick komma i andra burkar. Med senapen på julbordet är svärmor med i minnet där också.

Senapen är enligt recept av mormor och ett absolut måste för mina "pojkar". Traditioner och smaker binder oss till en räcka av generationer, generationer fulla av livsrikedom och tacksamhet. Jag hoppas vi kan föra vidare arvet så att livet blir rikare, rikare på kärlek och minnen.

Ute under dygnets ljusa timmar

Det har varit några vackra dagar i december som det gäller att ta vara på. Att få vara ledig under den ljusa tiden på dygnet är sparsmakad lyx för mig. Efter en sen frukost gick jag ut. Vi har för sed att skriva julkort och till dem som vistas på holmen brukar vi överlämna julkorten, inte posta. Det skulle vara litet lustigt att posta julkort som skulle fara via fastlandet med förbindelsebåten och sedan till postsorteringsstationen utanför Åbo och tillbaka igen till holmen med buss och båt. Några sommargäster brukar komma ut i mellandagarna till holmen och till dem brukar jag föra kortet som en hälsning på dörren tills de kommer. Det blir en trevlig liten promenad och jag får gå igenom skogen. I år är det så grönt i skogen och vått! Efter promenaden lade mannen ut nät och vi tog upp dem före skymningen, ingen fisk men desto vackrare himmel.

Nog kan det vara vackert i naturen så här års. Jag håller fast vid vad jag sagt sedan jag var betydligt yngre - "det är vackrast i skärgården på senhösten". Alla årstider har sin charm men när det är sparsamt med skönhet ser man den liksom bättre.

Påtvingad strandpromenad

Jägarna i trakten har samlats för att jag hjort och då tyckte mannen att jag gjorde bäst i att inte ge mig ut på någon längre promenad. Inte vill man ju komma i vägen för någon skarp kula heller så jag nöjde mig med en kort tur till stranden. Det var också skönt och framför allt vackert. Efter de många stormarna är havsvattnet ännu högt och landskapet ser helt annorlunda ut än det brukar. Strandvägen är under vatten och det gäller att gå i skogsbrynet för att komma ner torrskodd.

Ut på bryggan kommer man ännu tack vare strandberget. Vilket vackert väder för jakten de fick. Jag önskar dem all lycka i jakten. Hjortarna har inte några naturliga fiender och behöver decimeras rejält för att vi skall kunna njuta av egna grönsaker och blommor även nästa sommar.

Ljus i november

Min blogg är ingen bildblogg. De foton som jag lägger upp är tagna med min mobiltelefon och kvaliteten därefter. Bilder säger ändå mer än tusen ord och är viktiga för mig.

Idag var det ljuset som talade till mig på promenaden och båtresan. Av månskenet lyckades jag inte få en vettig bild, fint var det ljuset också.

Söndagsrutiner som botar

Grunden för all sjukvård är tvagning och renlighet. Det låter som något en sjuksköterska skulle ha sagt i slutet av adertonhundratalet. Jag minns ännu hur jag under sjukskötarstudierna läste om Florence Nightingale och hennes vakande över de sjuka i stora sjuksalar och hennes uppmaning att vädra i sjuksalarna och hur hon underströk renlighet över allt annat. I den värld vi lever i idag är smuts knappast den största orsaken till sjukdomar. Vår livsstil och våra levnadsvanor och kanske vårt flängande från den ena delen av landet till den andra eller från världsdelar till andra kan orsaka en hel del sjukdomsspridning. Det oaktat skulle denna sjukdomsspridning vara mindre om vi beaktade bättre handhygien. Cancer och hjärtsjukdomar rår nog inte handtvätt på. Förr sades det att det som inte bastu, sprit och tjära rår på blir döden. Jag tror speciellt på bastun.

Det är så skönt att sitta och svettas i värmen och all stress och alla eventuella bekymmer blir mindre där - det blir man ju själv också, litet mindre på vätska åtminstone. Det finns nog få så vilsamma saker som bastubad, speciellt i en vedeldad bastu. Jag njuter redan då jag bär in vattnet, att elda under grytan ger försmak. Ja fungerar säkert som Pavlovs hundar, jag börjar slappna av redan av röklukten. Från barndomen minns jag speciellt söndagskvällens bastu. Före skol- och arbetsveckan badade vi bastu så att alla skulle vara rena när vardagen kom. Efter bastun tittade vi på naturprogram och någon rolig amerikansk serie. Kvällstéet avnjöt vi mellan varven. Idag fick jag litet liknande känsla som då för länge sedan. Bastu och sedan Morden i Midsomer. Det är definitivt hälsofrämjande att bada bastu en söndagskväll. Mordutredningar med finurliga engelsmän likaså, efter några brutala mord känner man sig både pigg och livslevande.

Konsten att göra projekt av ingenting

Vaknade med ett ryck i morse, det var fortfarande inte ordentligt ljust ute men eftersom jag var klarvaken tittade jag på klockan. Det om något fick det sista av sömnen att flyga till väders, klockan var halv tio. Jag vet inte när jag senast skulle ha sovit så gott och så länge. Gråvädret gjorde att jag inte heller hade lust eller ork att ta itu med något speciellt projekt, men det hade nog min äkta hälft. Projektet med boden är i full gång och han behövde några handtag för att flytta på några litet större attiraljer. Jag är inte lika duktig som han på att göra projekt färdiga så det har jag för länge sedan överlåtit åt honom. Jag sitter hellre och funderar ut nya projekt. Dagens stora projekt för mig har varit att njuta av vila och planera bastubad. Under dagen har det regnat, snöslaskat och blåst hårt. Det var litet ljust på förmiddagen men eftersom min förmiddag var mycket kort kom jag mig inte för att gå ut och utnyttja ljuset. Före det blev mörkt hann vi(läs jag) endast med ett besök till stranden, mannen hann med mycket mera. Det är obligatoriskt med ett besök till stranden om det blåser hårt, man måste ju kolla upp hur det står till där.

Efter middagen men före det blev beckmörkt kom jag mig äntligen ut på riktigt. Rustad med pannlampa och regnrock fick jag njuta av vinden och snöslasket. Nej, jag är inte ironisk, det var njutbart, huvudet blåste rent från damm och dimma. Efter promenaden var det sen dags att värma bastu och fortsätta njuta av att inte behöva göra någonting.

Det duggregnade åtminstone inte

Ett av målen med ledigheten var att fiska. Det har vi gjort, med varierande framgång. I början på veckan blåste det västliga vindar, hela tiden lovade väderleksrapporten att det skulle vända mot nordväst. Nordväst är ogynnsamt på våra fiskeplatser men spågubbarna (-gummorna med) fick till all tur fel. Vi lade ut strömmingsnät och var mäkta glada för de sex-sju kilo vi fick. Det blev både stekt och halstrad strömming samt litet i salt. Sikfisket blev det sämre med, en ynklig sik i början på veckan, abboren på samma nät var större men en abborre är ju ingen tröst. Vädret har vackrat av under veckan och vinden svängt från varierande till svag sydväst.

Inte kunde vi ju låta bli att försöka fiska litet strömming till, de färska strömmingarna tog just slut igår kväll... Det har blivit molnigare och disigare samt lovats regnskurar men ganska litet så vi tog risken för att bli litet våta. Kvällen var verkligen vacker, en njutning. Morgonen är sedan en annan sak, jag är absolut ingen morgonmänniska och tycker absolut inte om att stiga upp i ottan, ännu mindre om att halvsovande sitta i öppen båt. På morgnarna fryser jag alltid och fukten gör det värre, att klåtta med vatten gör att man känner ruggigheten in i märgen. Det är ändå så varmt ute och i vattnet att man behöver få upp strömmingen relativt tidigt så att den inte skall bli mjuk och därför får jag tycka illa om vad som helt och snällt kravla mig med. Det ljusnade lagom tills vi var i stranden och var redan ljusan dag då vi kom tillbaka iland.

Det roliga i kråksången är strömmingsfångsten som igen blev hyfsad. Strömmingen är rensad och färdig och det började inte duggregna.

Nu sitter jag inne med en varm kopp te och brasa i köksspisen. När jag väl vaknat och blivit varm inombords börjar vi väl planera nästa fiskefärd - minnet är så kort.