28 dec. 2019

En vacker dag

Det har regnat så länge att vi nästan har glömt att solen kan skina också på vintern. Under julhelgen blev vädret vackrare dag för dag. Med solen kom det också litet kyla och såväl marken som vattnet i strandviken har styvnat till. Medan vi ännu har båten i sjön passade mannen på att lägga ut några nät som vi tog upp tillsammans när jag kom hem efter en vända till stan. Jag startade från Åbo vid halv elvatiden och fick njuta av skärgården hela vägen. Det blir många vackra färjpass och vyer när man kör via Nagu och Korpo till Norrskata och tar förbindelsebåten därifrån.


Tidsmässigt är det fiffigare att åka med båten ända från Nagu kyrkbacken men just idag ville jag ha möjlighet att starta litet senare på förmiddagen och samtidigt köra via gravarna vid Norrskata kyrka. Eftersom jag var ledig kunde jag välja starttid och idag var det speciellt lyckat med så vackert väder. I slask och halka hade jag hellre valt den kortare landvägen och längre sjövägen.


Det hann redan börja skymma litet före vi kom oss iväg och ändå var det längre ljust idag än vad det har varit på länge. Strandviken har fått en tunn isskorpa men ännu gick det bra att komma igenom med båten. Eftersom det lovats litet mildare väder igen är det inte så bråttom att ta upp båten men snart börjar det nog vara dags för det också. En vacker sik fick vi och är glada för, det har varit knappt med fisk den här hösten. 


Vi svängde båten med fören ut i båthuset ifall det skulle bildas mera is inatt, den är lättare att få ut med fören före om den fryser fast. Det har lovats mildare väder men man kan aldrig veta med säkerhet. Det brukar konstigt nog bildas mera is med sydliga vindar, ett intressant fenomen som jag inte har nån förklaring på. Kanske sydliga vindar för in avkylt ytvatten som fryser lättare...vi får se hur det går inatt med den saken. Vi har i alla fall garderat oss för isbildning.


21 dec. 2019

Julbrev

Vi skickar ännu julkort och får också sådana men de skrivna julhälsningarna blir allt färre. Det är väl som med brevpost över huvudtaget. Ett vackert kort med juligt motiv och en hälsning värmer och påminner om människor som vi inte har i vår närhet men nog tänker på nu och då. Till dem som i år inte fick julkort av oss i år eller till dem det ännu inte kommit fram tänkte jag här skriva ett litet julbrev. Till er som fick julkort vill jag säga att ni naturligtvis också får läsa för här ryms ju så mycket mera än den korta hälsning som finns på korten.

I skrivande stund är jag på väg, jag sitter på min vanliga plats på förbindelsebåten Falkö. Jag har inte räknat hur många resor jag gjort i år men ungefär 6-7 enkelresor per månad så kanske 70-80 på hela året, ungefär två timmar per resa så 150 timmar stämmer säkert ganska bra. Jag är på väg att fira jul, men först skall vi städa o pynta litet.

Vårt år har varit innehållsrikt. Vi har mycket att glädjas åt men naturligtvis också sådant som tagit på humöret och krafterna. Vi har lärt känna många nya människor och fått återuppta kontakten med andra som vi inte träffar så ofta men betyder mycket för oss.

Sonen har flyttat till eget bo och det är en stor glädje att se hur han klarat vuxenlivets utmaningar. Genom honom har vi fått nya vänner och bekanta och flera viktiga människor i vårt liv. Den största glädjen för oss föräldrar är att se honom må bra och vara lycklig.

Under våren föddes en ny släkting, jag som haft bara en systerdotter tidigare har nu två! Vilken glädje ett barn för med sig! Vi får följa hennes utveckling och se hennes glada uppsyn som hennes mamma delar med sig. Tekniken är fantastisk, vi kan vara med i realtid fast vi inte bor nära varandra.

På våren fick jag också veta att jag har en tumör under örat. Livet blev annorlunda på många sätt. Vi ställdes inför många frågor och var tvungna att fundera över olika alternativ. Tacksamheten över att tumören var godartad och kunde opereras under hösten är stor. Allt är inte och blir inte som förut men ännu sker det framsteg i rehabiliteringen.

När två av mannens kusiner insjuknade och dog under vintern och min tumör uppenbarade sig ställdes inför tanken att livet är ändligt och förverkligade något vi planerat länge men som bara inte blivit av. Vi hälsade på hos några av mannens kusiner och det gjorde att sommaren blev fylld med viktiga möten, möten mellan människor som både har känt varandra bra och nya bekantskaper. Jag tycker min mans släktingar och deras familjer är så trevliga! Tänk att det inte blir av att träffas oftare...dessutom är kusinerna så många att vi har många flera att träffa.

Det händer så mycket på ett år och ett blogginlägg har också en gräns. Det som ligger överst när jag tänker på året som gått är tacksamhet. Kära människor, unga människor, släkt och vänner men också alla andra människomöten har varit så viktiga. Nu skall vi göra julfint och njuta tillsammans.

God jul och gott nytt år 2020 från oss till er alla, livets färd är gungig men häng kvar i hornen så att vi hinner ses!


2 nov. 2019

Hur mår du?

Den frågan har jag fått många gånger den senaste tiden. Frågorna värmer, det finns många som bryr sig om och vill mig väl. Att svara har inte varit så lätt. Det går ju att svara: Helt okej, eller Bra, om det skulle vara så. Nu har det inte riktigt varit så. Det finns ett dråpligt skämt: Operationen gick bra, men patienten dog. Nå riktigt så illa är det inte, jag lever. Första delen av skämtet är dessutom helt sann, operationen gick bra.

Läkarna hade reserverat betydligt mera tid för operationen och den lyckades utan komplikationer. Litet onödigt mycket blödde jag. Kirurgen ville före operationen försäkra sig om att jag inte äter fiskleverolja eller något omega 3 preparat, vilket jag inte gjorde och inte gör. Ändå blödde jag, kanske det blev för mycket fisk veckorna före operationen, vem vet. Vi äter ju fisk ett-par gånger i veckan om det finns, inte 1-2 gånger i månaden som normalt folk, men hon förbjöd inte fisk... och jag förstod inte bättre. Nå blödning är bra också, det renar. Jag klarade mig undan med små komplikationer, ingen större ansiktsförlamning. När jag låg på avdelningen tackade jag min skapare för att jag ändå är frisk, en med största sannolikhet godartad tumör är bortopererad. Min tunga är kvar, min näsa likaså, det är så många som drabbats värre. På avdelningen vårdades många med svåra cancerdiagnoser. Ändå kan jag inte säga att jag mår bra. Jag kämpar med värken i nerverna i hårbottnet, örat och kinden. Jag har svårt att sova för den sida jag brukar sova på är svullen och öm. Nacken blir stel och ryggen gör ont. Mest smärtar själen, jag kämpar med mitt ändrade utseende. Om jag läggen frisyren rätt kan jag låtsas att allt är som förut. Det syns knappt får jag höra, det blir ännu bättre säger nån annan, du är lika vacker som förut säger min älskade man. Familjen ser inte förändringen, de ser ju den jag alltid varit, för dem är jag mera än ytan. Vännerna uppmuntrar och bryr sig om och det uppskattar jag. Ändå kommer det här att ta tid att acceptera. Egentligen är jag inte så förvånad, jag har har alltid kämpat med mitt utseende, i perioder haft väldigt svårt att acceptera mig själv som jag är. En synlig förändring, hur obetydlig den än kan tänkas för nån annan är en stor del av mitt jag. Kämpar dessutom med känslan att det jag känner är fel, att det är fel att inte klara av förändringar i utseendet. Det kunde ju ha varit värre... men det blir inte lättare av att tänka så nu. Min stubin är kort, eller gummibandet brister lätt som min mamma sade när vi var små. Det är ju den som är närmast som får lida för det, undrar hur länge han orkar... Jag är i gång och pysslar på som vanligt nästan, inga tunga lyft eller svettiga länkar ännu, ingen bastu. Det svider litet men några dagar till skall jag nog stå ut. Några dagar till skall jag vila sen är det vardag med jobb som gäller. Kanske det blir lättare, inte så mycket tid för navelskådning. Eller så blir det inte, hur som helst får jag räkna med att det tar länge ännu före jag kan se mig i spegeln och känna igen mig i henne som står där. Hur länge fingrarna kommer att dra sig obemärkt till gropen vid örat vet ja inte heller. Jag tänker ge mig tid för det här, begränsat med tid, det finns så många viktiga saker att sätta energi på att allt får ha sin tid. I slutet av november skall jag på eftergranskning och tills dess tänker jag vara konvalecent. Vänner och familj är så stöttande och fina, jag känner mig buren av böner och omsorg. Bit för bit skall också  jag börja leva med damen i spegeln, hon må vara envis men det skall jag också vara. Kanske hon har humor och blir en god vän, vi får hoppas det!

11 okt. 2019

Skumma sysslor

Det är bäckmörkt när han tänder sänglampan och jag märker att han ser på klockan, vad den är hinner jag inte uppfatta före jag somnar om. Det nästa jag vet är att han kommer in och säger sakta att det är dags att stiga upp. I köket är det eld i vedspisen och kaffet är färdigt i bryggaren. Du behöver inte ha bråttom, drick ditt kaffe i lugn och ro säger han och så klär han på sig rocken och går ut före. Efter en mugg kaffe och två knäckebrödssmörgåsar går jag efter, det är mindre än en halv timme sen jag satte mig på sängkanten. Ute på trappan hör jag traktorn på väg mot stranden. Ett nödvändigt besök på tuppen gör att jag får skynda stegen litet. När jag kommer ner till stranden hör jag redan aktersnurran, den är litet trög på tomgång när det bli svalare ute, gjord för sommar och värme inte för kyliga höstmorgnar.


Jag drar flytvästen på mig i sköthuset och lösgör trossen i fören. Tar ett stadigt tag och drar båtfören mot bryggkanten och stiger i litet ostadig på benen. Det märks att kroppen inte har vaknat riktigt ännu. Vi kör ut mot udden där nätet väntar, det är nästan spegelblankt och tyst, bara aktersnurran som puttrar på.


Väl framme vid nätet kör han fören mot strandberget och jag sträcker mig för att ta loss bandet. Jag börjar rappa in bandet i båten, ingen ordning här inte, det blir ändå inte som det ska vara så vi har kommit överens att jag bara drar.


Jag lossar bandet från nätet och börjar ta upp, det ser helt tomt ut först men snart blänker det litet när strömmingarna börjar röra på sig. Nätet är inte stort men passligt för oss och om det vill sig riktigt bra kan det vara upp till 10kg fisk på det. Idag är det inte så mycket, mest är det på landändan och nån mört också förutom de blänkande strömmingarna.


Vi har ut för tredje dagen i rad, första dagens fångst blev inte så stor, fyra pannor stekströmming blev det i alla fall. Andra morgonen blev det ett halvt litet ämbar i salt, idag hoppas vi få ämbaret fullt och det ser bra ut. När nätet är i båten drar jag upp draggen, det är sandbotten så den sitter inte hårt. Det tåget försöker jag hålla ordning på annars är det för mycket trassel i båten.


Vi kör mot land. Det är ännu ganska skumt när vi kommer in i båthuset men när jag promenerar hemåt efter traktorn har det redan ljusnat. Väl hemma har han just hängt upp nätet på stören som håller byksnöret på plats. Vi börjar plocka av fisken.


Det är varmt i luften och vi börjar inte frysa fast det tar en stund. Eftersom vi inte fiskar med stora skötar utan mindre nät vill vi ta vara på varje strömming och plockar av dem försiktigt. Mörtarna kastar vi på marken o strömmingen i ett tvättfat med vatten. De gamla gröna tvättfaten har varit med långt före min tid och jag tycker strömmingen ser så fin ut mot den granna gröna färgen.


Nu är vi snart färdiga, det är bara att rensa som är kvar. Vi brukar räkna strömmingarna, om det är under 100 är de så värdefulla att varje räknas, sen blir det kilo om de är flera. Idag blev det 89 stycken, det är ungefär 3kg, det går ca 30 på kilot. Jag byter vatten på de rensade fiskarna och strör litet salt i vattnet, det drar ut blodet före saltningen. Nu har vi saltströmming till höstens o julens skomakarlax. Det hade säkert gått lättare och blivit billigare att köpa fisken i butiken men det är ju inte riktigt samma sak. Klockan är bara nio och vi dricker kaffe för andra gången redan.

2 juni 2019

Rätt sorts present

Brukar ni fira bröllopsdag? Vi är helt hopplösa, ingen av oss har glömt att vi gifte oss andra juni men likväl glömmer vi bort att uppvakta varandra. En av våra vänner skickar oss alltid gratulationer och på så sätt blir vi påminda om att det var just idag!

Vi firar litet hela tiden i stället. Det känns som att livet är fullt med härliga saker, litet som en oändlig räcka presenter på ett kalas. Jag är som ett litet barn som bara hinner öppna en gåva före nästa ställs framför mig. Jag har haft en vecka semester och är så nöjd med veckan på ön. Vi har haft tid för allt mellan himmel och jord. Trädgården spelar förstås huvudrollen men också mycket annat. Inte minst att vara tillsammans, äta, vila och bada bastu. Jag har sått grönsaker och satt lök, rensat land och klippt gräs, planterat i växthuset. Mannen beskrev det i sin dagbok att hans fru håller på som en sork i landen! Och jag har njutit fullt ut. Nu är veckan till ända och mannen får ta det litet lugnt några dagar på egen hand medan jag försöker landa på jobbet. Idealet skulle ju vara att ha en vecka semester i månaden då skulle jag hinna med allt det jag skulle vilja, eller kanske projekten skulle bli alltmer omfattande?

Tillbaka till presenten jag fick idag. Fast mannen helst skulle ha tagit en middagsvila hjälpte han mig att flytta trädgårdskomposten. Jag har under flera år samlat ogräs o skräp i en hembygd kompost i stället för att bara kasta ogräset i en hög. Nu behövde den flyttas och repareras litet, jag var litet skeptisk till hur det skulle gå. En del bräder hade redan lossnat.

Kvar på marken blev en otroligt fin kaka jord. Jag trodde nog inte det skulle bli så fin jord av ogräs. Eller kanske förstått att det är möjligt men bara inte i min kompost. Komposten var i mycket bättre skick än vi trodde så vi sågade bort den allra nedersta biten som hade murknat och bar den till sin nya plats.

Tidigare har jag varit väldigt noga med att inte lägga kvickrot i komposten men nu skall jag göra ett experiment. Vad händer om jag gör det? Det får tiden utvisa. Nu är det bara att rensa igen när det finns ett ställe att förvara ogräset.


Att ha en man som ser möjligheterna i mina påhitt är den bästa presenten, vi har dessutom roligt när vi grejar på med våra projekt. Ibland blir ju också vi trötta och nerverna litet korta men eftersom vi har perioder då vi inte är tillsammans hinner vi också få distans till småsaker och se värdet i den gemensamma tid vi har. Tänk att just jag får vara bästa vän med min man, vilken ynnest, vilken gåva!

5 maj 2019

Våga drömma, våga fråga

Flera gånger har jag harmats över att det inte längre finns nån gödselstack att gå till för ordentlig dynga. Jag har till och med samlat litet högar från ängen där korna betar men aldrig fått ihop så mycket att det skulle vara till någon nytta. Dessutom behöver dyngan av fritt betande kor brinna och komposteras ordentligt annars är den full av ogräsfrön. Drömmen har ju varit ett traktorlass med hästskit, ordet låter som en dröm, det måste vara en trädgårdsmänniskas vackraste ord! Vi har gödslat åkern med bigödsel i brist på bättre gödning, och visst ger det näringsämnen för potatisen men det ger ingen jordmassa så det känns som att jorden blir bara fattigare år för år. I grönsakslandet har jag använt gammal hederlig kanankacka förpackad i ämbaren och allt utom bladgrönt mår nog bra av det. Blomlanden har fått utspätt kiss eller nässelvatten. Lukten från nässelvatten är inget vidare men näringshalten är god och växterna tackar. Sen är det litet problematiskt sådana år som i fjol, att vattna med gödselvatten när jorden är kruttorr ger inte optimal effekt. Jag skulle ju så gärna öka mullhaten sandjorden och se kompostmaskarna jobba och gödsla. Vi har vanlig kompost och det ger litet utkastning. Ben och matrester blir bra näring men det tar lång tid. Nu har en del av min dröm gått i uppfyllelse. Här i veckan tog jag mod till mig och kontaktade en bekant som har hästar, om jag ens skulle få litet hästskit skulle jag bli överlycklig - och det fick jag! Det är ju inte så mycket man kan transportera i en personbils bagageutrymme men ack vad jag är lycklig. Idag öppnade jag en av säckarna och drömmen blev bara bättre, några härliga kompostmaskar kröp åvanpå gödseln, kan ni se hur jag myser?


Glädjen över maskarna nästan överaskade mig, jag var ju så glad redan tidigare. Tänk så lycklig man får vara, nästan salig över att det finns så fina människor som delar med sig! Det behövdes ju bara litet mod för att fråga...

25 feb. 2019

Vårkänslor

När jag kom hem till helgen hade någonting förändrats. Efter en stunds funderande insåg jag att det är ljuset, ljuset har kommit tillbaka efter den långa vintern. Ljuset är härligt men obarmhärtigt. Det var dags att ta ner de rödrutiga gardinerna som vi brukar ha under vintern och hänga upp någonting annat. Det betyder ju också att de rena gardinerna från linneskåpet behöver strykas. Fast jag har ett strykbräde tar jag fram det sällan, det behövs egentligen bara när jag stryker någon skjorta, och det händer inte ofta, mannen brukar säga att dom nog blir släta efter ett tag ändå. Jag stryker gardiner på gammalt välbeprövat sätt. Jag tömmer köksbordet och breder ut svärmors yllefilt och ett tunnt bomullstyg och börjar på.



Fram med sprayflaskan och så är det bara att börja. När man väl kommer igång går det bra, varje gång undrar jag varför jag stryker så sällan. Det doftar ju så gott, och man ser resulrat genast!


Efter litet fönstertvätt blir det ljust inne också. Blommorna på gardinerna ger litet försmak av en varmare årstid, nu gäller det att njuta!