En fullständig lördag

I morse vaknade jag av mannens väckarklocka. Min var avstängd för att det var ledig dag och inga tider att passa. Det är liksom extra mysigt att vakna tidigt när man vet att man inte måste stiga upp utan kan ligga och dra sig en stund till. En decemberlördag före jul finns det ju ett och annat man kan företa sig. Eftersom jag redan har gjort storstädningen och bara tänker gå ett varv med dammsugaren när granen tagits in är det tyngsta undan. Det var en perfekt helg för skogspromenad och litet köttjobb. Mannens tid som aktiv jägare är sen länge avslutad. När den egna hälsan sätter stopp för hela dagar på älgpass och händerna inte håller för att flå en hjort är vi glada för det kött de aktiva jägarna låter oss få. Idag har jag tagit vara på litet hjortkött. Det blir många bitar av en hjort och beroende på hur man vill använda köttet fryser man in det. De "bättre" bitarna blir hela men det finns en hel del som blir bra malet kött. Malet kött är ju enkelt att tillreda och blir bra vardagsmat, en del påtande är det före man kan mala.

När vi ännu hade större mängder kött köpte vi en mindre köttkvarn. Den är liten men otroligt bra och stark. Två varv genom kvarnen och köttet är färdigt att sättas i påsar.

Vi tycker det är lagom med 400-500gram per påse. Om man behöver mera än så får man väl ta upp två påsar från frysen då. När man vacumförpackar köttet i platta paket både fryser det och lenar det fort och tar litet utrymme i frysen. 

Hjortkött eller speciellt fettet har en viltsmak som alla inte gillar men jag tycker det passar bra till bolognese med tomat, chili och vitlök. Medan jag jobbade med köttet eldade mannen bastu. Ett bättre sätt att avsluta lördagen med finns inte. Ingen julstress här i stugan, brasan sprakar och stjärnan brinner i fönstret. Min dag har varit perfekt!

Stjärnklar decemberkväll

Eftersom jag var i stan över första advent styrde jag kosan mot holmen idag. Fördelen med helgarbete blir ju möjligheten till vardagsledigt och förlängda veckoslut ibland. I morgon är det ju också en sorts helg när vi firar självständighetsdag. Adventstiden är den arbetstätaste tiden i församlingarna och utan vila blir det stress och ingen glädje. Jag tycker om advent och väntan på jul. Det är så skönt att mysa i skymningen. Ljuset syns liksom bättre när det är så mörkt ute. Jag julpyntar väldigt litet och absolut inte ännu, en adventsduk på köksbordet och en liten gran med ljus ute på holmen. I stan har jag en liten gran på balkongen med en likadan enkel ljusslinga.

När jag har gjort julstädningen tar jag in litet flera mattor och hänger upp rutiga gardiner i köket. Mera än så behövs inte. När den riktiga julgranen kommer in är det sedan pyntat så det räcker. Tills dess tänker jag njuta av mörkret och mysa så mycket som möjligt. En långhelg med vila, mys och helt vanliga hushållssysslor är att tanka krafter. Det som gläder mig mest i arbetet är alla fina människomöten, alla människor har så mycket att dela med sig av, jag är priviligierad som får lyssna och vara en del av deras liv. Människor påverkas av sina med och motgångar och jag får lära känna så många slipade, gnistrande vackra diamanter. Här ute på holmen är tempot lugnare och människorna färre, jag har tid att se ut genom fönstret eller upp mot himlen eller bara lyssna till köksspisens knaster. När vardagen kommer är batterierna är laddade igen.

Efter några dagar med ryggskott har jag igen orkat greja litet. Efter att ha sovit en lång god natt var det skönt att vara ute i friska luften. Man ska ju inte lata sig om det finns något att göra. Dessutom är ogjorda arbeten otroligt energikrävande. På vår lista av ogjorda sysslor fanns ett arbete som vi skjutit på av än den ena orsaken, än den andra. Fähusvinden, eller fähustaket har varit uppbevaringsplats för diverse saker och en del virke. Allt som inte behövs borde så småningom tömmas därifrån. Virket väger och gamla tak är som gamla ryggar, de orkar allt mindre. På vinden fanns två gedigna stegar. Antagligen gjorda för takarbeten. Numera finns det ju stegar av aluminium som är mycket lättare och behändigare så de här behövs inte mera. Mannens styvfar som har gjort dem någon gång för länge sedan var en stor karl, han hade krafter. Vi hade fullt sjå att få ut dem och konstaterade att de är för gedigna för oss.

Vi har knappast krafter att få ut dem, än mindre lyfta dem mot någon vägg, gamla och ryggsjuka som vi är dessutom.Vi skrattade gott åt tanken att de är stora nog för att fungera som bår för oss båda, det är bara att ringa helikoptern så får dom bära båda på samma gång sa mannen. Om än gjorda av diverse virke är de ändå vackra, litet synd på dem är det ju men vikten på taket minskar avsevärt. Fähuset blir av med en börda.

Helgstämning

Det är så skönt med november. Mörkret ger ett lugnare tempo och det är omöjligt att hinna med lika mycket som under den ljusa sommaren. När en sommarkväll kan dra ut och jag hinner bada bastu först på sena kvällen kan jag lugna ner mig betydligt tidigare i höstmörkret. Idag passade vi helgen till trots på att jobba litet. När vi är två måste vi passa på att göra sådant som är krångligt att göra ensam. Dessutom kan det bli minusgrader och nysnö när man minst anar det. Det var traktorn som fick vinterkängor idag. På en sådan här ö är traktorn mycket viktigare att rusta än bilen. Blir det snö o halt gör man inte mycket utan traktor fast bilen skulle ha vinterdäck.

När man jobbar ute är arbetsställningarna inte alltid så trevliga men med litet fantasi och hjälpmedel går det bra.

Nu är det gjort o vintern kan komma. Vi har inte glömt att det är allhelgona och helg idag, nej vi har nog både tänkt på dem vi saknar och och haft dem framför oss. Svärmor skulle nog ha påpekat att det säkert hade funnits någon annan dag att jobba på samtidigt som hon skulle ha varit glad när arbetet väl var gjort. Jag kan inte annat än citera förriga prästen: Det är bättre att tänka på Gud medan man arbetar än att tänka på ogjort arbete i kyrkan. Arbetet var i vilket fall som helst gjort före kyrktid så kanske vi blir förlåtna...

Salig svärmor och min mormor saknar jag extra mycket. Båda starka men väldigt olika kvinnor av samma generation. Den ena från ett litet torp och den andra från en rätt välbärgad gård. Båda hårt arbetande kvinnor med jordbruk i blodet. De har lärt mig så mycket, speciellt om mig själv. Tänk att få vara en i ledet av kvinnor i släkten, vilken gåva!

En annan värld

Att köra ut från stan på fredag eftermiddag och kliva ombord på förbindelsebåten är för mig något som sitter i ryggmärgen. Nästan varje helg i litet över 18 år har jag gjort det. Det är en rit som renar. Det tar sin tid och ibland tänker jag att det är bra att det inte går för fort, på vägen hinner jag bearbeta veckan som gått, mina tankar lugnar ner sig och mitt inre får lämna alla människomöten som väckt otaliga känslor under arbetsveckan. När man som jag jobbar med sig själv som verktyg behöver det verktyget vila och laddas upp ibland.

Så här på hösten när det börjar skymma allt tidigare är det nästan mörkt när jag kommer fram. Resan på förbindelsebåten tar över två timmar men ofta finns det någon bekant till grannholmarna med som man kan prata med och då går tiden fort. Ibland sitter jag och handarbetar eller lyssnar på någon podd. Allt efter humör och sällskap.

Där syns redan hemholmen. Nu är det bara tre kilometer kvar och så är jag hemma! Alltid lika skönt, resan gör att jag ändrar tempo och mörkret gör att jag faktiskt känner fysiskt att dagen och veckan är slut. Det är bara att packa upp matkassen och sätta sig och prata igenom veckan som varit vid ett glas vin eller en kopp te. Varje gång blir jag lika tacksam för att jag har allt det här, två ställen i livet att kalla hem. Ett parförhållande som fungerar fast vi är tvungna att vara långt ifrån varandra i veckorna. Hela livet är en resa, för mig, mellan två världar!

Givmilda grannar

Rödbetsskörden i år blir inte stor, den första omgången frön sådda på friland grodde inte. De frön av gulbeta som jag förodlade inne och planterade ut som plantor blir inte heller stor. Jag drömde om att kunna ta upp rödbetor och gulbetor som primörer och njuta av dem som ugnsrostade med squash och lök, mums. Men som sagt därav intet. Jag hade redan accepterat faktum att det inte blir egna rödbetor och ställt mig in på att köpa några kilo när det börjar dyka upp förmånliga trekilospåsar i affären. Så fick jag ett sms av en granne om jag vill ha rödbetor :) och viss ville jag det! De hade lyckats över förväntan och nu får vi också njuta av deras skörd. 

Det är bara att hälla lagen över och vänta några veckor så har vi världens godaste tillbehör till stekt fisk eller strömmingslåda. Jag använder svärmors recept och det finns inget godare!

Sockermajsen börjar vara klar att skörda

Idag när jag gick till trädgårdslandet för att skörda ett kålhuvud märkte jag att majsen också behöver skördas. Jag har inte haft stora förhoppningar för majsen i år, den första sådden misslyckades delvis och när jag hade planterat ut de plantor som till sist blev av började det blåsa hårt och några knäcktes. Sen har jag skött dem litet dåligt också för att jag liksom inte riktigt har trott på dem från första början. Nu hade tofsen i ändan på majskolven blivit brun och kolven öppnat sig litet, dessutom hade något slag av bärfisliknande insekter märkt att det här var en söt grönsak för det fanns gott av dem på plantorna. Alltså ändrade jag planer och skördade majsen.

Visst är majsen en fin grönsak, den kommer i ett vackert paket dessutom. Det blev ungefär tio kolvar och endel var inte fullt pollinerade så de var inte fulla med majskorn men några var till min överraskning ganska bra.

Inte ser de ut som dem man kan köpa färdigt förkokta i affären men tre halvliters påsar har vi nu i frysen med majskorn för sallader eller grytor i vinter, inte illa. Nästa år skall jag absolut inte följa rekommendationerna på påsen om planteringsavstånd, jag tänker plantera dem tätare än så. Jag tycker det inte behöver vara mera än 20 cm mellan plantorna. Om man dessutom planterar dem så att man i varannan rad lämnar bara 10 cm rum före första plantan så står plantorna närmare flera plantor och pollineringen fungerar bättre. Det är ju vinden som sköter pollineringen så längre avstånd tycker jag ger sämre resultat. Dessutom skall jag gödsla bättre och så får vi hoppas att det regnar mera. Nöjd är jag ändå och alltid lika förundrad över hur vackra grönsaker är på olika sätt dessutom.

Att spå väder

Efter en av de varmaste och torraste somrarna i mitt liv börjar vi blicka fram mot hösten och vintern. Att se in i framtiden är något många skulle vilja men det är få förunnat. Tur är väl det för lottovinsterna skulle bli väldigt små om många männsikor skulle se vinstnumrorna på förhand. Men vädret skulle det ibland vara roligt att kunna förbereda sig på. Det har alltid funnits sådana som spått väder. I gårdsbjörken, på grodornas beteende eller på abborrens ryggfena.

På basen av hur många mellanrum av ryggfenan som är mörka skall man kunna säga hur hård vinter det blir. Man skall börja se i slutet av fenan. Inte tycks det bli mycket till vinter i år heller om det lilla svarta mellanrummet är allt som utlovas. En kall vecka kanske, den som lever den får se.

En liten fisketur

Igår lade vi ut två nät. Det var spegelblankt på morgonen, inte blåste det mycket på eftermiddagen heller, otroligt fint på vattnet. Vi brukar lägga bara några nät, om det kommer fisk brukar vi få det vi behöver.

Det har varit dåligt med fisk hela sommaren, ända till slutet av juli har vi på sin höjd fått tre-fyra abborrar i gången. Men nu har det kommit litet bättre och vi tänkte att vi skulle kunna frysa in några filéer om det skulle komma litet mera.

Och tur hade vi, stora fina firrar var det. Jag brukar rensa fiskarna med sax. En riktig fiskare skulle säkert använda kniv men jag tycker det går snabbt och behändigt med sax.

Ett fint rensarbord har vi av vattenfast fanér som helt enkelt är skruvat på en stubbe, lagom höjd, lätt att skölja av.

När jag har rensat filéar jag, skär bort sidobenen och till sist skinnet. Jag sköljer inte fisken onödigt mycket, tycker bäst om att skölja av den sen före tillagning. Jag tar de sista benen och gör byxor av filéerna också just före de skall i stekpannan, tycker de blir bäst så.

Lagom många i platta paket och in i frysen så är många middagar förberedda!

Kapkrusbär, physalis

Nu finns det massor att äta i trädgården och växthuset. Jag går runtomkring och smakar på allt. En ny bekantskap är kapkrusbäret. Det har jag inte odlat tidigare. Jag har sett de små korgarna eller askarna i butiken med små papperslyktor och smakat då någon bjudit på kaka med kapkrusbär som dekoration. Jag visste inte hur de växer och att de går att odla i vårt klimat över huvudtaget.

De smakar ju ganska syrligt men gott. Det är knappast ett bär att sylta eller safta men definitivt att småäta eller dekorera med. Jag sådde fröna inne i mars och planterade ut dem i växthuset i slutet av maj. Sen har jag bara vattnat och tillsatt litet gödsel i vattnet och gallrat litet i djungeln för att de skall rymmas bättre.

Projektmänniska

En mycket trevlig och kunnig kollega jag hade för några år sedan lånade mig en bok om enneagram. I boken indelas personligheter efter ett visst system. Jag minns egentligen inte så mycket om systemet och de andra personligheterna men med viss hjälp från kollegan så kunde vi konstatera att jag är en projektmänniska. Att jag tycker om en början och ett slut på saker och att min energi fördelar sig bäst just på projekt. Nu har projektet med väggarna börjat närma sig slutet och det är så skönt att se resultat av sitt (och mannens) arbete. Med färg på lappningarna ser väggen nästan ny ut. Vi är själva väldigt nöjda även om vi ser ett nytt projekt i antågande, hela huset behöver en ny omgång färg!

Litet vitt på knutbräderna så är vi färdiga för nu med projektet och resten får bli till nästa sommar.

Projekt i skuggan

Värmen till trots har vi mindre projekt på gång. Mannen har hållit på att reparera brädfodringen på torpet. Det började förstås med att jag som klipper gräset här för det mesta sade att köksknuten börjar se sliten ut. Jag tror jag sade det för något år sedan första gången, men mannen blev inte övertygad då om att något behövde göras. Nu hade han en dag fått för sig att sätta fast litet lister på verandan som börjat se lösa ut och samtidigt granskat litet närmare och några lister blev litet mera, som det brukar på ett äldre ställe. Nu är han snart varvet runt huset. Han har bytt ut de delar av brädfodringen som var skadade, verandan är gjord litet provisoriskt för den behöver en större reparation men ytligt ser den bättre ut i alla fall. Mest bräder är bytta på köksväggen som alltid är mest utsatt för sol och regn och vind. Han har sågat av de dåliga bräderna och listerna i vinkel så att vattnet inte skall bli och stå i skarven.

Med litet målning kommer det att bli nästan osynligt. Förr satte man ofta en vattenlist på det stället man skarvade, det ledde i sin tur till att väggen ofta blev skadad på nytt just där. Det är ca femtio år sen brädfodringen på huset är bytt, nu får vi hoppas att vi klarar oss ett tag igen. Inte kanske femtio år men nog fick väggen rejält mera livslängd. Bredvid trappan på verandaväggen var skadorna större så där blev det nu vattenlist, den får vi byta ut när vi gör en större reparation inom några år.

Arbetsställningen har inte varit så rolig alla gånger. Med hjälp av en pall har det i alla fall varit lättare än att jobba på huk hela tiden. Arbetet har fortskridit bra trots värmen han har flyttat sig efter skuggan och arbetat så mycket som har känts bra just då. Nu är det bara mitt arbete som kvarstår, att måla alltså, får se när det blir, sen när andan faller på....

Världens fulaste fisk

Vi var på vår årliga sommarutfärd till fastlandet. Ärenden, en snabbvisit hos min syster och sommarteater. Dagarna har varit intensiva och inte minst heta. I stadslägenheten var det svårt att vara då luften stod helt stilla och temperaturen var över 30 grader. Att sova var svårt, nästan omöjligt. Hos min syster och på teatern var luften friskare för det var ju landet och i bilen har vi som tur är ac så det gick bra att köra fast det blev över sex timmar körning på en dag. Så fort vi kom ut till holmen for mannen ut med nät. Här är också tropisk värme men kanske det är havet som gör att det är lättare att andas, eller så är det för att vi kan slappna av och ta det lugnt. Det är så varmt i vattnet att man inte kan ha ut näten länge. Vi var och tog upp dem efter dryga fyra timmar och det var precis lagom. Om vi hade väntat längre hade nog några som trasslat in sig ordentligt dött. Abborrar fick vi för ett par dagar men också en riktig fuling.

Sutaren är nog ingen vacker sak fast vi skämtsamt kallar den för guldfisk. Den lär nog vara ätlig men vi har inte ännu förmått oss att tillaga den. När man väl får bort den från nätet är man glad att vara av med den. Sommarhettan och sutaren har det gemensamt att det börjar räcka till nu, inte flera, inte längre, det räcker med mindre. Sommarteatern på Raseborgs sommarteater var däremot en trevlig upplevelse som vanligt. Så många unga och ivriga skådespelare. I år gav de West side story och det dansades vilt på scenen, en otrolig prestation i värmen. Får se vad de hittar på till nästa år.

JAS, nej inte flygplan

Juli, augusti och september (JAS) är månaderna på sommaren man kan beskära äppelträd. Man behöver alltså inte göra det på vintern, en del förespråkar sommarbeskärning för att det skulle bli mindre vattenskott dvs årsutväxt på träden. Vilken tidpunkt som man föredrar om man brukar beskära sina träd är ju helt och hållet smaksak. En del föredrar att inte beskära alls och det är ju ok det med.

Jag har lärt mig att vattenskotten skall bort, liksom alla kvistar som växer inåt och som skaver på varandra, dessutom skall kronan bli gles, så gles att det går att kasta hatten igenom den. Helst skall man ju komma åt att plocka äpplena också så det är inte lönt att låta trädet växa sig alltför stort. Vi har bara tre äppelträd kvar, två riktigt gamla och ett som jag har planterat för ca 15 år sedan. Eller jag planterade kanske sex stycken men sorkarna åt upp rötterna på de flesta och ett av träden som klarade sorkskador åt hjortarna upp. Hjortarna är fenomenala på att beskära äppelträd, de äter allt de kommer åt, på riktigt gamla träd vill de inte ha de grova kvistarna så det är bara att jobba vidare med sekatören sen. Idag och igår har jag friserat vårt Åkerö träd. De gamla träden har fått växa ganska vilt före jag så småningom började beskära dem så de ser litet charmiga och personliga ut. Dessutom är jag inte så noga med att beskära varje år, det beror helt på vad annat jag har för mig. Ta inte allt, brukade min svärmor säga då jag riktigt kom igång, och visst hade hon ju rätt i att träden blir litet avskalade före man vänjer sig. Och visst, med hatt kommer man igenom trädet men så mycket tog jag inte att det ryms ett bombplan mellan grenarna.

Perpetum mobile

Så tror jag en evighetsmaskin heter på latin. Kärringen och vedkärran är en sådan evighetsmaskin. Kretsgången slutar aldrig, nu mitt i sommaren när det inte behöver eldas behöver det kärras i stället.

Under försommaren när veden på riktigt borde kärras in - helst före midsommar för att sedan ha tid att ta in höet efter midsommar latade jag mig. Jag hade ledigt bara under helgerna och prioriterade annan sysselsättning. Jag har sått och planterat och det är ju egentligen ganska onödigt, min mormor påpekade alltid att grönsakerna är mycket billigare i affären. Nåja medan jag utövade min passion för sådd och plantering blev vedhögen orörd. Då visste jag ju inte hur sommaren skulle bli och var litet skraj för regnperioder, ved skall ju helst vara torr när den kärras in. Att kärra in och rada ved är inte alls motbjudande om nu någon trodde det, det är bara rätt så tidskrävande. Nu i hettan är det dessutom tungt, jag försöker kärra några lass på morgonen och några till senare på kvällen då solen inte lyser på vedbacken. Då de lovade kraftiga regnskurar förra veckan drog vi till och med en presenning över för att veden inte skulle bli våt, det skulle vi då inte ha gjort för regnmolnen blev rädda för spektaklet och gick strax söderöver.

Ett par dagar till så är också årets hög inkärrad och känslan av tomhet uppstår. Det blir alltid litet svårt när en rutin försvinner. Åtminstone den här kärringen som alltid säger att vi inte skall ha så här mycket ved nästa år måste medge att saknaden är stor när arbetet tar slut. Kanske det är för alla fina sommarprat jag har hunnit lyssna till under arbetet och alla djupa funderingar som jag fått tänka. Mitt vedlider (eller mannens då) är min terapibrits där årets sorger och glädjeämnen bearbetas. Där i vedlidret hittar jag mitt inre lugn eller åtminstone något slag av balans för lugn och jag passar inte riktigt ihop, frid får jag i alla fall och sol och frisk luft och starkare armmuskler :)

Gröna knoppar

Igår vattnade vi i marttalandet för första gången. Marttalandet är det man säger här på ön om man menar trädgårdslandet, marthorna införde antagligen nymodigheten med grönsaksland för husbehov på sådana här avlägsna och konservativa områden. Nå, mitt marttaland är inte konservativt, jag odlar mycket som folk förr i världen säkert inte skulle ha gått med på att smaka på. I år är landet mindre än vanligt men ändå har jag valt att odla bl.a flera sorters kål. Kål brukar ju vara litet kinkigt för att det drabbas av ohyra och jag har tidigare år inte gjort mig besväret att täcka odlingen så resultatet har varit därefter. En broccolibukett har jag skördat så här långt men den räknas inte riktigt för den hade stått i en odlingslåda och blivit ompysslad litet extra. Före jag vattnade igår kunde jag inte låta bli att kika in under fiberduken.

Och där växer kålen bra fastän det är torrt. Duken skyddar säkert för alltför stor avdunstning. Broccoli är ju inte exotiskt på något sätt men hemodlad smakar den extra gott tycker jag.

Lat i Sicilien

Torkan och värmen är plågsam. Trots det eller tack vare det är jag extra tacksam för mycket. Jag ligger i skuggan på en gammal solstol de varmaste timmarna och det är många timmar om dagen. Tänk att jag får vara så lat. Tidigt på morgonen kan man göra något om man orkar stiga upp. Mannen vill ju fiska och om vinden är passlig lägger vi ut några nät sent på kvällen. Då sätter vi klockan på tidig väckning och stiger upp så att vi kan vittja näten före sju.

Det är något magiskt med den tidiga morgonen. Sen får man ju krypa tillbaka i säng tills man är utvilad när man kommer hem igen :)

Resten av dagen går som sagt i solstolen. Lyssnandes på någon podd eller med en bok eller bara chattande med familjen.

Hettan är så intensiv och landskapet så torrt att man skulle kunna tro att man är på varmare breddgrader. Mitt vildvuxna Åkeröträd ser ju nästan ut som ett olivträd. Jag saknar inte till främmande länder, jag har mitt Sicilien just här. Efter siestan kan man ännu kärra ett par lass ved eller byta ett bräde på väggen om man vill känna sig nyttig, annars är jag bara glad att jag får vara lat.

Ta dagen som den kommer

Nu är jag tillbaka efter nästan ett års uppehåll. Trots att jag var ledig från arbetet förra hösten blev det inte av att blogga. Jag slukades med av sysslorna här hemma. Njöt av naturen, skörden och handarbeten. Inte ens november blev för mörkt. Ett litet avbrott i solen hos föräldrarna var uppfriskande och gav kraft tills det blev dags att vänta på julen. Det halva året gick fort och sen började vardagen igen.

Det händer en hel del i ett vanligt liv som man inte har planerat och tur är ju det för annars kan det hända att livet blir tråkigt. En del saker är ju tråkiga också men sådant är livet. Min semester har jag sparat på, jag tänkte att jag som jobbat bara ett halvt år orkar vänta till slutet av sommaren. Det har varit en fin försommar, torrt och varmt, litet för torrt för en trädgårdsmänniska. Nu är det sen varmt eller om jag skall vara helt ärlig litet för varmt för mig. Det blir att ta siesta och ligga i skuggan, det är ju i och för sig också skönt. Ett dopp i viken mellan varven och sluta stressa över sådant som borde göras. Det kommer en dag i morgon också och om det skulle vara så att den dagen inte kommer så får någon annan ta över det ogjorda arbetet också. Oj vad skönt det är att ta dagen som den kommer!