Stressfri söndag

Om jag får välja en kväll på landet som är bättre än alla andra kvällar är det söndag kväll. När förbindelsebåten har åkt kvart i fem och man inte behövt åka med, känns det som om en sten faller från bröstet. Söndagar för mig är i normala fall en skön morgon och sedan matlagning. Någon liten syssla som blivit kvar från lördagen eller på hälft kan jag eventuellt hinna med. Sen är det ju disk och packning och avfärd. Söndagarna brukar vara de stressigaste dagarna här på holmen. Annat är det om man inte behöver åka iväg.

I morgon har jag en extra ledig dag och har därför fått njuta av söndagen på ett alldeles speciellt sätt. Jag har sovit länge, hjälpt mannen med småsysslor. Eftersom han har högra handen i gips behöver han hjälp med småsaker, att slå ner käppar med slägga och flytta björkstammar och annat smått. Potatisen är myllad och fiberduken dragen tillbaka på, det ser ut som om vi skulle kunna få egna nypotatisar till midsommar om allt går väl. Vi har hunnit med födelsedagskaffe hos en granne, en promenad till stranden och middag med en god vän.

  

Sådana dagar borde det finnas flera, stress och brådska gör det svårare att njuta av livet. Jag har ingenting emot att göra saker, eller göra vardagliga sysslor, när jag får göra det utan bråska. Länge leve stressfria söndagar!

Se upp i rusningstid!

Blommorna i naturen avlöser varandra. De är alla så fina på sitt eget sätt. Blåsipporna har nästan blommat ut medan vitsipporna ännu står stolta på vägkanter och i skogen. Så fort solen tittar fram vänder de ansiktet käckt uppåt - de är faktiskt ganska lika oss soltörstiga människor. Gullvivorna har sin prakttid och bildar gula mattor på ängarna utanför vårt hus. Efter dagens promenad var jag bara tvungen att sätta ner mig på vägen och fotografera dem.

Vad gör du sade grannen då hon kom gående, det är ju inte varje dag man ser en fullvuxen kvinna sitta på vägen. Jag medger gärna - visst blir man litet snurrig av alla vackra blommor.

En bukett plockade jag att ha inne på köksbordet, att slösa med det vackra kunde man kanske tycka men jag vill njuta överallt - såväl inne som ute. Hundra blommor i vasen och tusentals på ängen, vilken gåva, vilket slöseri, så många fina detaljer. De små orangefärgade prickarna inne i blomman är förtjusande. Absolut värt att sitta på vägen för!

Sticklingar

Jag hade idag förmånen att besöka Runsala botaniska trädgård. Då man bor så nära är det sällan det blir av att göra ett riktigt besök dit, då är det extra roligt när det blir av. Vädret var ju inte det bästa med tanke på alla planteringar utomhus och vistelsen där ute blev ganska kortvarig. Inne trivdes vi desto längre. Många av de blommor man odlar som rumsväxter växer så frodigt i vinterträdgården och de uppvärmda växthuset. De blommar för fullt och med stora fina blommor. Nog är det skillnad då omgivningen är optimal för växterna jämfört med hur de ser ut i våra mörka och torra vardagsrum. Så kan man ju köpa hem en och annan stickling också.

En sådan liten streptocarpus kunde jag inte motstå. Jag har så svårt att minnas namn på blommorna så jag fick ta kameran till hjälp, en anteckningsbok skulle också vara bra att ha i ryggsäcken för sådana viktiga saker.

Ett par pelargonsticklingar och slank också ner i väskan. Alla miniatyrer är så bedårande, såväl i djur och växtriket. Jag medger att jag är litet svag för sådana här små plantor. Nog skall det vara roligt att försöka få dem att överleva och se om de börjar trivas!

Fånga stunden

Våren rusar framåt och jag försöker hålla fast den en liten stund. Jag minns våren då jag blev student och en dag i maj helt plötsligt märkte alla vitsipporna. Med huvudet i böckerna och all provspänning hade jag inte märkt att våren kommit. Det känns litet likadant nu. Vis av skadan då för länge sedan försöker jag vara litet mer uppmärksam på allt som händer i naturen. På den senaste veckan har björkarna slått ut i skir grönska, något som bara kunde anas förra helgen.

Våren kommer alltid litet senare här i skärgården än på fastlandet då havet är kallt och uppvärmningen av luften tar längre tid. Jag försöker stanna upp och beundra blommorna och grönskan, men allt går mycket fort. På en helg finns det så mycket jag skulle vilja pyssla med i trädgården, gräva, så, flytta, klippa. Ljuset är så fint och himlen så högt uppe, min beundran har inga gränser. På kvällspromenaden gick jag utan sedvanliga hörlurar för att kunna ta in fågelsången. Jag känner få fågelarters läten, de få jag känner är sjöfåglar och dem hör man inte så mycket på landbacken. Men serenaderna var lika vackra ändå fast jag inte visste vem som sjöng. Jag blir så överväldigad över allt vackert och får lust att stanna tiden, det skulle jag definitivt göra om jag kunde - sätta mig på trappan och hålla in pausknappen

Försök och misstag

Vi brukar köpa några tomatplantor varje vår. De färdiga plantorna som finns att köpa har blomknoppar eller små tomatkarter och då brukar det bli skörd redan i slutet på juli. Av egna plantor har vi inte lyckats få skörd så tidigt ännu. Ändå kan jag inte låta bli att också sätta tomatfrön och odla egna plantor. Tomaterna behöver mycket ljus och det kan jag inte fixa i stadslägenheten, så fort plantorna har blivit tillräckligt stora för omplantering, alltså har ungefär fyra blad får de åka till landet. I verandan är det ljust hela dagen, ljust och ganska svalt. Jag vet inte om det är optimalt odlingsklimat men plantorna blir åtminstone stadiga och mörkgröna. Om det utlovas frost har vi lyft in lådorna i köket över natten men annars har de fått vara i verandan som är ouppvärmd dygnet runt.

Gamla mjölkburkar tycker jag fungerar bäst som planeringskärl, de är lagom stora och man kan fylla på med mylla när plantan blivit litet större så får plantan större rotsystem och klarar sig bättre. I år sådde jag fyra sorters tomater. Två av sorterna märkte jag ordentligt och skrev på burkarna vad det var för sort men två sorter kom av misstag i samma låda och nu vet jag inte vilken som bildar höga plantor och vilken som blir lägre och buskigare. Jag har gett mig själv bannor flera gånger redan, hur skall jag kunna plantera ut dem i växthuset på ett vettigt sätt? Den enda kloka lösningen är att plantera tomaterna varannan från den ena lådan och varannan från den andra. Då borde det rimligtvis bli en buskig och en hög bredvid varandra. Sen återstår att veta vilken jag skall nypa tjuvarna av och vilken låta bli. Man blir gråhårig med mindre, hoppas jag lär mig något av det här till nästa år!

Bilderna är över en vecka gamla och plantorna har tagit sig bra sedan dess och blivit ännu stadigare och grönare. Kanske det blir blomknoppar på filurerna ännu före slutet på maj och vi inte behöver ha några köpeplantor i år.

Svårlöst ekvation

Minns en gammal tant från min barndom. Hon var ett härligt original, odlade för husbehov och var noggrann med doseringen av konstgödsel, hon gick med en kaffekopp i grönsaksraderna och gav några korn åt varje planta. Minnet av henne kom till mig då jag planterade jordgubbsplantorna och försökte följa mormors råd om gödsling. Landet har berikats med kompost och brunnen koskit men för säkerhets skull blev det också några korn bigödsel. Marken är mager och sandig så det kan behövas. Om man sätter för mycket blir det ju bara blad så försiktig får man vara.

Stolparna är för nätet som skall komma runtom så att hjortarna inte skall komma åt plantorna. Nu först skall vi täcka landet med fiberduk så att det blir varmt och skönt för plantorna tills utetemperaturerna blir litet högre. Förhoppningsvis blir det litet bär redan i år och då får vi sätta nät över så att inte fåglarna kommer åt dem. Liksom de flesta andra hobbyodlare gjorde jag igen misstaget att plantera plantorna litet för tätt. Jag hade ju kunnat förstora landet en aning men då avsikten har varit att ha ett litet land för att minska på arbetet fungerar inte ekvationen riktigt. Det är inte lätt att vara jordbrukare - för att citera tant Xenia. Men ack så roligt!

Två envisa tjurskallar - fast den ena är en ko

När man har fått vara tillsamman nästan tre veckor i sträck och sen plötsligt skall vänja sig vid en vardag med avstånd blir det tomt. Vi har väldigt olika rytm med mannen, han har ofta varit vaken i ett par timmar då jag tycker det är dags att stiga upp. Efter mitt morgonkaffe tar det mig ännu ett tag före jag blir mogen att komma igång med dagen. Då ha mannen redan gått ut och börjat på med allehanda sysslor eller så sitter han redan ivrigt i gungstolen och berättar vad han planerat för dagen. På kvällarna är det tvärtom, när mannen ätit middag går han och lägger sig raklång, läser ett par timmar eller tar sig en liten lur medan jag ännu fortsätter mina sysslor. Däremellan ryms många timmar av gemenskap och gemensamma göromål. Vi fiskar, gör ved, servar maskiner, planerar odling och trädgård, gör en och annan utryckning till grannar och sommargäster och mycket mycket mer. Om det så gäller att koppla i harven eller såga ner ett träd eller vittja nät så gör vi det tillsammans.

Ibland går samarbetet som en dans ibland med mera argumentering. Vi grälar sällan, fast det kan tyckas så för en oinvigd. Idag kom jag på mig med att sakna mannens överlägset vanligaste argument - Nej. Det är också ofta hans första reaktion på mina påfund och idéer. Efter en stunds funderingar och motargument brukar vi komma till någon bra kompromiss. Jag kokar ibland upp bara jag hör nejet men som den filbunke min man är låter han mig hållas. Ibland behövs ingen argumentering alls och vi är helt överens. Det talas om kvinnlig list och övertalningsförmåga, något sådant biter inte på den mannen. Jag har bra med skinn på näsan själv så det kan bli en och annan kraftkamp men just idag skulle jag ha varit mer än glad för att få höra hans Nej till någon av mina fina idéer.