Den sista färden

Många år har det funnits hund i det här torpet. Gubben fick sin första egna hund, en blandras jakthund när grannarna flyttade till Sverige. Hunden var bara några månader gammal och fick sen ett långt och lyckligt liv som jaktkamrat. Då för 45 år sedan byggdes en hundkoja.

Den var riktigt fin, dubbla väggar med kutterspån som isolering. På golvet var det ett lager av halm för hunden att ligga på då den var ute och kopplad till kojan. Det senaste djuret att använda kojan var katten Fleckie som satt i hundkojans öppning då hon väntade på att få komma in. Hundkojan var alldeles utanför kammarfönstret på lagom synavstånd.

Vi har redan några år funderat på att ta bort kojan och städa upp där den stått. Det har nog varit ett sorgearbete som inneburit avsked av hundarna som vistats i den efter den första Donna också. I vintras blåste taket sönder så nu var kojan absolut inget att spara. Så vi tog tag i jobbet till sist.

Där står den nu på stället vi brukar bränna kvistar och annat brännbart skräp. En dag då det regnar och inte är varning för gräsbrand skall vi bränna upp den. Alldeles bakom i åkerkanten är de sista djuren också begravda bredvid björken. Den sista färden för viktiga "personligheter" hos oss tycks höra hemma just här.