12 feb. 2020

Vintersysslor

Varje årstid har sina sysslor, endel återkommer varje år fastän åren sällan är syskon sinsemellan. När veden är hemkörd och ibland samtidigt behövs en innesyssla. För mig är det strumpstickningen som plötsligt dyker upp när kvällarna är långa och det ännu  är för tidigt att börja städa upp i trädgården. Det är så skönt att sitta en stund och bara låta händerna arbeta och hjärnan vila. Snart har jag så många par strumpor i reserv att jag måste låta bli fast det skulle vara roligt. Också mannen har sitt handarbete. När julen är över och han jobbar ute bara några timmar per dag blir tiden lång på kvällarna. Då ber han mig beställa tillbehör för att skjuta på några nät. Förr kunde vi stanna i Pargas och fiskeriboden och han fick välja själv bland utbudet, nuförtiden är det nätet och katalogen från den österbottniska firman som gäller. Sen börjar han med det som finns hemma och fortsätter med materialet som kommer på posten. Inte så att han heller skulle sakna nät men det hör liksom till. Första kvällarna klagar han på sjuka fingrar men efter ett tag går det automatiskt. Radion spelar och han sitter en stund i taget. Stickan som han använder har sina givna mått och spikar i var ända, allt beroende på hurudant nät det skall bli.


Jag känner ingen annan som skjuter på nät, det är säkert en syssla som är på utgående. Det jag vet är att de nät man köper färdiga beter sig på annat sätt i vattnet. Endel sjunker dåligt eller driver lättare med strömmarna. De nät som är påskjutna hemma är ju skräddarsydda efter våra preferenser. Det är som med yllestrumporna, det finns hur mycket färdiga som helst att köpa men de egna sitter liksom litet bättre på foten.

9 feb. 2020

Före stormen

Det har inte funnits nån orsak att ta upp båten ännu i år. Det har gått att fortsätta och lägga ut nät de dagar som vinden inte har blåst för hårt och med rätt vindriktning. Nu har de lovat hård storm och vi började tänka om, kanske det ändå skulle vara bäst att ta upp den så att vi inte behöver oroa oroa oss för den. Med gamla hus och naturens styrka vet man aldrig vad som händer. Efter storm är det bönesvar varje gång man kommer ner till stranden och båthuset står kvar. För oss är båthuset viktigt och sorgen skulle vara stor om det hade rasat eller flyttat på sig. När krafterna avtar och plånboken inte brister i sömmarna önskar man inte oförutsedda stormskador. Det finns väl försäkringar tänker du nu och ja, jag håller med men allt går inte att ersätta med pengar.


Vattnet är högt, det brukar båda dåligt väder. Det har sina fördelar också, speciellt när man skall dra upp båten. Det går att köra högre upp på stranden och är kortare väg att dra.


Snurran är enkel att skruva bort och bära in i vinterförvar och sen vänder vi bara på båten. Vi är mycket förtjusta i vår lilla Linder, den är stadig och lätt att manövrera för en person, inte blir det ju svårare om man är två då heller. Fast mannen nog sade att grannarna snart kommer att kalla oss Else och Topi. Else var från ön Heimlot, ganska långt norrut från oss. Tydligen påminner jag om henne, eller så har vi bara liknande röstresurser. Jag är så van med att mannen inte alltid hör (eller lyssnar) på vad jag säger så jag talar högt och tydligt (ropar, säger han). Det lär ha hörts till oss när Else och Topi lade nät, eller Elses klara direktiv hördes.... nå, bättre att budskapet når fram än att det blir missförstånd, tycker jag.


Då var det bara att fästa båten o skrapa bort litet havstulpaner så är det bara att njuta av värmen i stugan när stormen börjar vina i knutarna ikväll. Om vintern skulle fortsätta så här kan man ju alltid skuffa ut den igen.