Härligt Juldagsväder

Redan igår kväll blev det kallare och vi kunde gissa att det skulle vara flera minusgrader på morgonen. Först svagt solsken och -8 grader, senare, mitt på dagen strålande solsken. Temperaturen höll sig ungefär vid det samma hela tiden. Nu på kvällen har det sjunkit ett par grader till. Vädret var som gjort för en promenad. Frisk luft och litet pulshöjande rask promenad kändes bra efter gårdagens julmiddag. Först var jag en sväng till stranden men det gav mersmak så jag bytte till kängor och tog mig min vanliga runda, upp till byn och hem via minne. Minnebron är en gångbro gjord över sund. Sund är en vik som klyver så gott som hela holmen som alltså med fantasi ser ut som en bullig hästsko. Ursprungligen har bron sparat många steg för dem som arbetade på kalkbruket och bodde i byn, någon landsväg fanns det inte heller på den tiden, eller fordon för en delen.

Landsvägen är sammanlagt ungefär 4,5 kilometer lång men då räknar man med vägen till udden Makram också. Från Klubb stranden där förbindelsebåten lägger till till kalkbruket bli det ca 3,5 km. Vi som bor på västra sidan om holmen ganska nära kalkbruket har alltså en bra bit till den gamla byn som är kanske 500 m upp från Klubb. Från oss till byn och ett stycke mot Makram och på en stig genom skogen kommer man till Minne och är alltså snart hemma igen. En lagom promenadlänk. Vackert är det också. Före mig hade endast räven gått på bron, längs stigen hade otaliga hjortar sprungit men idag såg jag ingen av dem. Snökristallerna glimmade som diamanter, en perfekt Juldag på alla sätt.

Lugnet infinner sig

Naturen är klädd i sagoskrud. På strandvägen känns det som att gå i en sagobok, det skulle inte förvåna mig det minsta om någon liten tomte skulle titta fram under någon av de snötäckta granarna. Med snön kom tystnaden. Där det är lä för vinden är det också tyst, havets brus dämpas effektivt av bomullstäcket som ligger på marken.

På morgonen drog vi upp båten. Viken låg alldeles stilla och det ar snösörja i strandvattnet. Havsvattenståndet är ovanligt högt och eftersom väderleksprognosen lovar allt mellan -1 och -20 grader kallt är det svårt att veta vad man skall vänta sig. Med högvatten är det ju dessutom lättare att få upp båten också.

Om det skulle bli mildare och vindstilla kan man alltid skuffa ut den igen. Nu är den i alla fall uppe på land och det finns ett orosmoment mindre. Kanske någon liten tomte iakttog oss i våra bestyr och rapporterar om snälla "barn" till självaste julgubben. Eller kanske vi rentav hade hjälp av tomtarna för båtens uppdragning gick så lätt och behändigt, precis som om någon skulle ha gett oss en hjälpande hand.

Nu skall det firas Jul både i slott och i koja och under varje gran! Julefrid till er alla!

Granbestyr

Vi pyntar ganska litet till jul men julgran vill vi absolut ha. De blir så fint i stugan när den står där, den lyser upp hela huset på något sätt. På höstsidan börjar vi se oss omkring efter en lämplig gran. Alla träd som kommer emot är potentiella julgranar och betraktas med speciell blick, antingen som möjliga eller omöjliga julgranar. Helst skulle vi ha en tät och stadig men inte så stor gran, en sådan är alltid litet svår att hitta. Helst borde den växa på mager jord men i fullt ljus, om jorden är för bördig växer granen så fort att kvistvarven sitter glest. En ljus växtplats gör att granen blir lika stor åt alla håll, om det är mörkare dominerar den sidan som fått mera ljus, i allmänhet den södra. Årets alternativ har varit på förslag också tidigare år men då ratats för att den varit för gul i färgen, mörkgrön skall granen vara. I år verkade färgen grönare än förut och i brist på ett bättre exemplar valdes nu denna skönhet. Så här tät gran har vi nog inte haft på länge.

Litet ljus ser den ännu ut då den står på trappan men inne i stugan är vi riktigt nöjda också med färgen.

Folkskygg eller fridsälskade?

Jag fick en glad överraskning på hösten via vår löneräknare. Efter tio tjänstgöringsår skulle jag få välja mellan en liten summa pengar eller tre lediga dagar som en gåva av arbetsgivaren. Jag visste genast att jag ville ha de lediga dagarna. Tid som jag själv får bestämma över är för mig oändligt mycket mer värd än pengar. Den vanliga lönen är viktig och utan den skulle det nog vara svårt att klara sig men speciellt nu då mannen är sjuk är tiden värdefull. Idag tog jag då en av dessa lediga dagar och kunde åka hem till holmen redan på dagen i stället för till kvällen. Det har stormat och regnat de senaste dagarna men antagligen befann vi oss i stormens öga på dagen för vädret var ganska lugnt och solen tittade stundvis fram.

Gästhamnen i Nagu visade sin för mig bästa sida, den var tom och vattnet låg stilla. Eftersom jag njuter av lugnet njuter jag verkligen också av de lugnare årstiderna i skärgården. Skärgården behöver sina turister, utan dem överlever inte näringarna och servicen försvinner också vintertid, men visst är det skillnad på en dag i juli och en i december. Sen beror det ju på hur man ser på dessa turister och sommargäster. När man blir närmare bekant med dem eller rentav vän med dem visar de ju sig vara trevliga människor. Kanske det bara är jag som behöver få krypa undan och gömma mig ibland. Nu är bästa tiden att krypa undan, tänk att dessutom få betalt när man gör det!

Smärta i bröstet

Jag är litet arg på mig själv, igen. Som jag skrivit förut är mannen invalid och har symptom av varierande slag. Det senaste året har han varit kraftlös i benen och haft svindel och varit allmänt svag. Han har varit på de mest konstiga undersökningar som fru sjuksköterskan inte förstått sig på utan fått slå upp i diverse uppslagsverk. Länge misstänkte doktorerna borrelia eftersom vi plockat av oss fästingar mera i parti än i minut, men icke. Tacksam har jag ändå varit för att ingen föreslagit hypokondri. Sjuk på riktigt har han nog varit men stå nu bredvid sen och försök komma på vad det är när alla sorters läkare ser ut som frågetecken. En del av krämporna är och förblir svår artros, men något mer har det nog varit. Kammarskåpet börjar se ut som ett filialapotek, den ena medicinen är starkare än den andra.
I helgen kom sen symptomen som inte ens sjukskötaren kunde tolka fel, bröstsmärta, upp mot hals och vänster arm. Resten är sen mindre roligt. Hur tolka om det är bråttom, till sist bestämde vi oss för att kalla på hjälp och det fick vi med besked. Både sjöbevakningen med ambulanspersonal och helikopter med förstahjälps personal. Ingen blev klok på EKG:t så det blev flygfärd till sjukhuset. Helikoptern avgick en stund före jag kunde åka med förbindelsebåten. Aldrig har resan till stan varit så lång och tung. Att bara vara i ovisshet och ana men inte veta. Det klarnade att diagnosen var hjärtinfarkt. Flera timmar senare kunde jag besöka honom på sjukhuset och träffa vårdare och läkare som försäkrade mig om att det inte längre är någon fara. Mannens smärtor var effektivt skötta med medicinering och min oro och rädsla började sakta lätta. Vi får hoppas att de oförklarliga krämporna nu fått sin förklaring och kommer att vika undan med rätt vård och medicinering. Om jag ändå hade läst bättre på om krans- och hjärtsjukdomar, om jag ändå hade visat mera intresse för praktik på hjärtavdelning, jag har aldrig intresserat mig för hjärtat och dess funktion, det har liksom varit så ointressant och svårt att förstå.
Mannens räddning var att han kom till vård fort, ännu tidigare borde jag ha kallat på hjälp men skadan blev antagligen begränsad för att det gick relativt fort i alla fall. Det är lättare att hålla huvudet kallt när det gäller andra människor än de egna nära och kära. Jag blev ordentligt skärrad för fast man vet att livet är skört är det ändå svårt att förstå. Vi har blivit omringade av böner och goda tankar, det vi har fått erfara är att böner bär. Jag är djupt tacksam och inser att Gud gett oss tilläggstid tillsammans.

Snickarens bibliotek

Då vi städade på vinden för några år sedan hittade jag häften från min mans ungdom, det var dagböcker men inte vilka dagböcker som helst. I dem hade han antecknat sina jaktäventyr, texten var illustrerad med bilder av fågel eller andra bytesdjur. Jag blev fascinerad, snickaren, skepparen och den händige mannen har i sin ungdom gjort vackra anteckningar över sitt älskade fritidsintresse jakten. Intresset har kvarstått genom alla år men något ändrat form. Det som tidigare var konkreta jaktfärder, att stå på pass och reda bytesdjur är numera mest läsning om det samma. I vårt hus älskar vi att läsa. Både mannen och jag läser som avkoppling eller tidsfördriv. Eftersom vi läser mycket här på ön har vi långt till biblioteket. Om vi skulle komma oss för att låna böcker får vi dem sällan tillbaka till biblioteket före lånetiden gått ut. Alltså köper vi böcker, mer än tillåtet faktiskt. Att vi köper böcker är ett problem. Mannens böcker är nästan enbart jaktböcker, för det mesta köpta via den svenska bokhandeln för begagnade böcker; bokbörsen. Utbudet på sådana böcker på svenska i Finland är inte så stort så det är på bokbörsen vi hittar det mesta om jakt. Problemet med vårt bokköpande är att vi inte har någonstans att förvara böckerna. Bokhyllan som vi har i bastukammaren är full, där ryms inte flera böcker. Utrymmet bredvid mannens säng på golvet är fullt med böcker, han ryms knappt att stiga upp ur sängen. Lästa böcker på min sida av sängen skrinner sakta in under sängen och det är inte längre roligt att försöka hålla ordning i ett sovrum med otaliga bokhögar. Enda stället för en bokhylla i vårt sovrum i vårt lilla torp är mellan klädgarberoben och väggen. En ny måttbeställd bokhylla har varit på min önskelista ett tag redan. Nu har den blivit verklighet. För några veckor sedan konstaterade vi att enda möjligheten att få det vi vill ha och ryms hos oss är att göra en själv. Jag planerade och mannen gjorde, jag målade och han byggde ihop.

Mina pocketböcker brukar vandra vidare till boklådan i vänthuset som jag initierade för några år sedan. Via den kan flera människor få del av böcker någon annan redan läst. Man lämnar sina lästa böcker där och kan hitta nya böcker i stället. Mannens böcker är av en helt annan sort, han läser dem många gånger. De böckerna har ett helt annat värde än mina pocketböcker som går att ersätta med nya i vilken bokhandel som helst, hans böcker sparar vi. Han har redan nu ett ansenligt bibliotek av jak- och fisketlitteratur som säkert hinner växa ordentligt ännu. Intresset består, och har nu fått en hylla så att vi inte längre behöver stupa i dem när vi skall i och ur sängen.

Det bästa är att det ännu ryms flera böcker i hyllan!

Spårföre

Nyfallen snö är så vit, ren och härlig. Idag är den våt också eftersom det blivit varmare längs med dagen och nu är milt. Genast på morgonen såg naturen ännu orörd och så mjuk ut med all nyfallen snö. De första jag såg efter på morgonen var spår efter djur. Nattliga gäster blir avslöjade när det är nysnö. Det har rört sig en stor räv på ön och vi har befarat att den tagit de flesta av hararna eftersom vi inte sett några på länge men tadaa, en har åtminstone skuttat på gården i natt.

Hararnas spår är så kännspaka att dem känner de flesta till. Ekorren har litet liknande spåravtryck men betydligt mindre. Nu hittade jag inte ekorrspår vilket i och för sig inte är så farligt för ekorren är en riktig marodör i naturen. Den tar fågelägg och förstör fågelbon så den är inte särskilt populär hos oss. Sen fanns det gott om skidspår på gården och strandvägen. Med skidspår menar jag hjortspår för speciellt bockarna släpar sina ben så att det blir skidspår mellan klövspåren. När snön smält litet syns det vad jag menar med skidspår.

I stranden fanns det små, små spår av mink i strandsanden. I båthuset och sköthuset har gubben flera minkfällor. Gubben kollar fällorna dagligen och då i samband med andra ärenden till båthuset. Som bete i fällorna använder vi skräpfisk eller som här strömming, inte glass! Minken är ett nyfiket djur och söker sig in i trånga smala utrymmen, fällornas form kommer säkert av det.

Om ekorren är ett skadedjur är den ändå snäll i jämförelse med minken. Minken rör sig på stora områden och gör stor skada, den är ett djur som inte alls hör till vår natur och borde definitivt fås bort. Idag stod jaktlyckan honom bi och han fick en mink i fällan. Minken avlivades snabbt och skärgården har en mindre av dessa otyg. Bilden av den avlivade minken är mörk och dålig, men så är ju minken inget att hurra för annars heller.

Det blåste sakta på morgonen men på eftermiddagen var det alldeles vindstilla. Vi lade ut några nät och fick precis vad vi hoppades på. Två sik är lagom fångst och de skall gravas till första advent. Spår blev det också efter båten i vattnet.

Naturen är så fin den här årstiden. Ljuset är bräckligt och varierar helt beroende på vädret. Snön reflekterade det lilla dagsljus som fanns och dagen blev betydligt längre tack vare snön. Snart regnar snön bort eller smälter bort, hoppas det blir minusgrader snart så hålls det litet ljusare ute.

Snöfall

Den första snön föll för ett tag sedan. Jag bytte till vinterdäck strax innan och visste att det ännu kommer många vackra, torra, varma dagar. Idag kom sedan snön med besked. Det varnades för dåligt väglag redan igår och idag på morgonen men lika väl var det många som gett sig ut i trafiken med sommardäck. Vad jag var glad att jag var rustad för föret. Ja rustad är nog litet att överdriva för visserligen hade jag vinterdäck under men riktigt så många såskoppar i trafiken hade jag nog inte berett mig på. Under färden från staden till Nagufärjan fick jag bevittna flera bilar som stod och skurrade i uppförsbackar utan att komma fram, en hjortkrock, en plåtkrock och en dikeskörning.

 Den enda skadade jag såg var hjorten som låg stendöd vid vägrenen. Bilen var ganska så tillbucklad den också med ett stort hål i förarsidans dörrplåt. Chauffören stod lugnt och samtalade med en annan chaufför så några personskador blev det tydligen inte. Hjorten var en stor bock med ståtliga horn. Hjortarna har brunsttid just nu och den hade antagligen känt vittring av ett hondjur och irrat sig ut bland bilarna. Chauffören koncentrerade sig antagligen på bilen, föret och framförkörande fordon och kunde inte undvika krocken. Djuret kan jag tycka litet synd om även om döden antagligen blev omedelbar men att det inträffade visar på att det finns mycket hjortdjur, kanske alltför många. Egentligen tycker jag det är vackert med snön men jag har också respekt för det dåliga föret. Kör försiktigt!

Gammal och skruttig

Vi är något av skrotsamlare. På vår gårdsplan finns just nu fyra kärror i varierande ålder och skick. Två av dem har fått domen och skall få respass inom kort. En vänlig själ har lovat ta hand om dem, han skall återanvända det som är möjligt att ta till vara och skrota resten. Två av de fyra är ännu i bruk, den nyaste dagligen.

Den äldsta som skall få åka först har stått stilla i grannens traktorskjul och vi trodde inte att den skulle starta. Bilbatteriet hade gubben laddat och när vi satte det på plats och vred om nyckeln började motorn spinna! Vi fällde nästan en tår, hon är som en gammal vän man ringer upp efter många år och som svarar omedelbart. Hur skall vi kunna skiljas från denna pärla? Bilar är ju trots allt bruksföremål och trots att motorn spinner så har hon inte längre bromsar, tanken har lossnat och dörren har skavanker som gör att den hänger och måste stängas med rätt teknik. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på alla de år hon följt mig, till och från sonens dagis, jobbet och till sist flera år här på ön. När jag stänger ögonen ser jag hur sonen sitter i sin bilstol eller hur jag backar henne ombord på förbindelsebåten. Hon har varit med i över tjugo år på ett eller annat sätt. Hon har sett mer än många mänskliga vänner, hört en och annan själasorg. Nu skall hon ändå få bli någon annans glädje. Kanske det finns någon som behöver en bytesmotor till sin trotjänare? Karossen har delvis rostat och bitarna faller då vi slår fast bakluckan. Jag kan inte låta bli att tänka på att också vi människor åldras och får skavanker med åren. Ibland får vi också reservdelar, eller får bli någon annans reservdelar då vi inte längre orkar gå för egen motor. Vilken tur att det finns människor som vill ta sig an skruttiga individer när resan närmar sig sitt slut.

Tacksamhet

Att vara tacksam över:

Tio timmars obruten sömn,
väckning av min egen älskling,
den sprakande elden i spisen.

Det torra vädret som möjliggör krattning utanför bastun,
spaden som är vass och gör så fint runt blomrabatten.
Lammöronen jag fått av en granne som nu fick komma i jorden.

Två färdigrensade och fjällade sikar,
siksoppan som kokar på spisen,
gästerna som kommer på mat.

Äpplena som ligger i korgen i vindstrappan.
Doften av kanel i köket.
Den fina äppelkakan som blev efterrätt.

Att få promenera i dagsljuset,
att springa intervall och flåsa utan ont i knäet,
bastun som renar kroppen och själen.

Samtalet av sonen som har det bra,
ingen oro,
bara stolthet.

Färgklickar

Det är grått och mörkt ute. Idag var det på sin höjd ljust i tre-fyra timmar. Tur att det inte duggregnade hela dagen, förmiddagen var litet ljusare. I helgen var det också bättre väder och vi fick njuta av att det var nästan vindstilla. På lördagen blåste det nästan inte alls och då blev tystnaden i naturen påfallande. På hösten då löven fallit från träden och det inte blåser kan man höra ljud som kommer långt ifrån, en båt på andra sidan holmen, kyrkklockorna från grannön eller någon sommargäst som kör med fyrhjuling vid sin strand. Strax före mörkrets inbrott passade jag på att ta en rask promenad. Då slog det mig att det trots höstmörkret finns färgklickar, kanske inte så granna sådana men allt är inte grått.

I äppelträdet lämnade jag kvar äpplen åt fåglarna. På äppelträdet finns flera äppelsorter inympade. De är alla sena vinteräpplen som är goda till mos eller sylt men jag försöker varje år komma ihåg att göra som svärmor ville - lämna kvar äpplen så att småfåglarna har mat när det börjar bli kallare. Dessutom ser det roligt ut med röda äpplen i det annars helt kala trädet.

Gruset på vägen är rött, det är importerat från Åland som ju är känt för sina röda vägar. Jag tycker det är vackert mot det gråa i naturen och det matchar dessutom alla gamla rödmyllade hus.

Grannast och finast är ändå alla härliga klasar med rönnbär. Jag tror inte jag sett så mycket rönnbär i träden förut. Om det sen skall tyda på en stormig eller snörik vinter återstå att se men tills dess skall åtminstone jag och fåglarna njuta av pärlorna i träden. Promenaden i skymningen gjorde gott, lördagskvällen var rätt så kall och jag fick gå rätt så raskt för att hålla uppe värmen, men på söndag morgon var det nästan nio grader varmt. Vädret balanserar ännu mellan höst och vinter. Att vara ute när det ännu är ljust piggar upp men en promenad i mörkret är bättre än ingenting!

Mörker och energikickar

Idag har vinterns eller höstens först snö fallit. Eller egentligen dalat ner i form av stora tussar. På ön skulle vi säga disktrasor för de är ganska våta när man får en sådan i ansiktet. Vinterdäcken är till all tur redan under bilen, det var dock inte alla som hade det så en hel del skurrande fick jag se. Efter jobbet åkte jag till stadens utkanter för att inhandla något i handeln som säljer allehanda verktyg och maskiner. Granne med verktygsbutiken finns det svenska möbelvaruhuset. Bilarna som kom från möbelvaruhuset var lastade så att sikten inte var den bästa, då jag såg dem kommande med imma på bilrutorna och sommardäck visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Tur ändå att jag inte råkade se några plåtkrockar. Med tungan rätt i munnen rattade jag hemåt, hungrig som en varg. Förutom slaskigt väglag ogillar jag den stunden på dagen då jag skall hitta på något att laga till mat. Jag är sällan hungrig men idag var jag det, tydligen kan väder och smärre trafikkaos inverka på ämnesomsättningen. Mörkret gör att jag vill ha en viss sorts mat. Jag tror att kroppen fodrar vissa näringsämnen när jag får lust att äta dem. Ja, inte socker då, det är hjärnan som berusas av sockret och får habegär efter godis. Där i bilen försökte jag tänka på vad som fann i kylskåpet: broccoli och paprika, pålägg och vitlök. Paprikan ledde in tankarna på barndomens linssallad. Mamma lagade sallad på gröna linser, lök, paprika och persilja. Allt annat visste jag att fanns hemma utom den färska persiljan.

 

 Alltså vek jag in till den lilla affären och hämtade den och litet annat som kändes absolut viktigt. Ett paket nötfärs köpte jag också för sonen skulle nog inte bli glad om maten bara bestod av linssallad. Det är först inom de allra senaste åren jag börjat laga de maträtter vi åt i mitt barndomshem. Nu efter dryga tjugo år kan jag mitt i allt börja längta efter röd linssoppa eller kokta rödbetor. Hemma åt vi mest vegetariskt eftersom föräldrarna bestämde sig för den kosten någon gång under min skoltid. I skolan åt vi precis som alla andra men hemma var det sällan kött, fisk ibland. Nu blev det alltså linssallad idag. Linserna kokade jag med en krydd-buljongtärning. Under tiden linserna kokade skar jag rödlök och paprika i små små bitar, i med de kokta avrunna linserna och rejält med finhackad persilja. På med finmalen svartpeppar, ett par matskedar rypsolja och herbamare. Maletköttet fräste jag och kryddade rejält, det åt jag bara litet av eftersom det var linserna jag ville ha. C-vitaminer och proteiner fick jag åtminstone i mig, kanske mörkersynen blir bättre också av alla linser, åtminstone blev jag mätt och piggare av portionen.

På 80-talet då jag var skolflicka var vegetarisk kost litet ovanligt och man skulle nästan ha läkarintyg till skolan om man skulle ha specialmat där. Idag är det vegetarisk mat en gång i veckan i de flesta skolor och alla dagar ett vegetariskt alternativ för dem som vill ha det. Jag är allätare men tycker väldigt mycket om vegetarisk mat men också om kött. Då jag äter kött äter jag helst vilt eller fisk som är självfångad. Naturbeteskött är också ett bra alternativ - det viktiga skulle vara att djuren får vara i så naturliga förhållanden och lida så litet som möjligt före de hamnar i matgrytan. Det som jag vet med säkerhet är att jag mår bättre och är piggare då jag äter näringsrik och god mat och att mörkret känns mindre mörkt då jag är mätt och belåten.

Vintertid

Här i skärgården blir det sällan hård vinter för långa perioder. Vi brukar spekulera i när köldgraderna skall hålla i sig längre än någon enstaka dag. Vid fullmåne eller då halvmåne växer till fullmåne kan det bli någon period av kyla men sällan blir det kalla perioder före jul om ens då. Vit jul är sällsynt och om det råkar vara någon centimeter snö till julen så regnar den oftast bort före nyåret. Nå, det här var ett sidospår, vi har ju officiellt övergått till vintertid idag. På hösten är det skönt att få sova en extra timme men annars är jag inte speciellt förtjust i klockflyttandet. Vintertid och vinterförberedelser hör ju ihop så idag har vi bytt aktersnurra på båten.

Nu kan vintern komma. Båten är i sjön från den dagen det är litet öppet vatten i viken till den dag då den hotar frysa fast i isen. Det går bra att gunga loss båten om det frusit fast litet men det blir arbetsamt om det fryser för mycket. Under menförestider på våren och kallt höstväder är den gamla aktersnurran tåligare än den nya som vi skaffade av en granne för några år sedan. Att ha bara en snurra är litet riskabelt då det alltid kan bli något krångel och det inte är så enkelt att få reservdelar när man behöver båten hela tiden. Den nya snurran är fin och går tyst men den tycker inte om kallt väder. Antagligen är den planerad för sommarbruk och inte för användning året om. Den behöver bli ordentligt varm för att inte stanna på låga varv och det kan bli direkt farligt om motorn stannar när man kör upp nät eller är ute i litet sämre väder. Vi har alltså löst problemet så att den gamla trotjänaren får ta vid där den nya ännu inte klarar sig.

Med justering av tomgången kanske den nya lär sig med tiden, den som lever får se. Den nya snurran körde vi sedan i sötvatten. Vattenkylningen har krånglat litet under sommaren och var som gubben misstänkte stockad med något skräp. Det är lättare att krassa systemet när man ser vad man gör och inte behöver hänga ut över båtaktern i obekväm ställning. Till all tur var det inte något större fel, den gamla snurran har gubben reparerat själv många gånger men den nya har han inte ännu behövt bekanta sig med. Jag förstår mig inte alls på motorer och maskiner men något har jag varit tvungen att lära mig då det brukar vara jag som får beställa reservdelar på internet.

Nu är det sen bara att fortsätta fiskesäsongen, när vattnet blir kallare kan man vänta sig mera fisk också, inte för att vi kan klaga på strömmingsfångsterna men visst blir det gott med sik. Och om det var någon som undrade hann jag ta upp dahliaknölarna också och föra in dem i källaren.

Skavsår

Jag skriver blogg för att få perspektiv på min vardag och mitt liv. Jag tycker att jag behöver skriva för att förstå och komma ihåg alla fina saker jag får vara med om. Jag är en människa som med lätthet skulle kunna sjunka ner i en grå tröstlöshet och hopplöshet alltför ofta och alltför länge. Genom att skriva om positiva saker får jag njuta länge av dem och kan plocka fram berättelserna som små karameller att suga på när svårmodet håller på att ta överhand. Ibland är det ju trots allt så att det finns saker som skaver och gör att humöret inte är vad det kunde vara. Livet kan inte vara solsken och vackert väder hela tiden. Ur humörets synvinkel är hösten är den absolut skönaste årstiden för mig. Jag njuter av att det blir ett lugnare tempo, naturen och dagsljuset matchar mitt sinnelag och det är så skönt att få vila efter en intensiv och ljus årstid. Jag får mera tid att röra på mig när trädgård och utearbeten inte står på rad, jag njuter av skymningen och den omväxlande väderleken. Skymningen och det minskade ljuset är barmhärtigt på många sätt, dammråttor och smutsiga fönster syns inte så bra och ett stearinljus är så vackert i sin enkelhet. Många måsten och borden i vardagen försvinner medan terminen på jobbet kör igång. Ändå är det ju så att saker hemma måste göras ändå och att det inte bara går att ligga och mysa under täcket hela dagen. Gubben har en oskriven lista på allt som behöver göras då jag är ledig på helgerna och den betar vi av litet i gången. Jag får skavsår när jag trampar på för fort, om det sen är på den raska promenaden runt holmen eller för att programmet är för intensivt eller för att någon annan planerat dagen så att jag inte riktigt hinner med. Gubben behöver pauser så han sätter sällan takten för hårt, det är nog mest jag själv som tycker att det borde bli mera gjort.

När det sedan kommer någon överraskning eller händelse som gör att det hopar sig blir jag stressad. Då behöver jag "time out" annars känns det som om jag fastnat i ett ekorrhjul och då finns risken att humöret dalar som löven på hösten. Jag är glad att jag har en extra dag ledig den här helgen, förutom vanliga lördag och söndag finns ännu måndag som tröst när arbetsmängden hopar sig. Efter fiskafänget för två veckor sedan tyckte vi att det skulle vara gott med färsk fisk och gubben lade ut strömmingsnät. Den här gången ett mindre nät eftersom vi fick så mycket fisk sist. Han fick hjälp med nätläggningen av en god granne på fredag och idag tog vi upp det. Fångsten var alldeles lagom för oss och förmiddagen gick i fiskets tecken.

Då vi rett upp fångsten och ätit oss mätta på halstrad strömming tog vi itu med det som stressar mig litet. Bonden som har sina kor på bete på holmen har i uppgift att röja betesmarkerna och har fällt en massa alar. Han hämtade av veden till oss och nu ligger det ett helt lass på vedbacken. Stora fina träd, bra ved men jag kan inte riktigt glädja mig ännu. Högen känns enorm efter sommarens ved-projekt som fyllt inte bara ett vedlider utan två. Ännu vet jag inte var vi skall få rum för veden eller hur vi skall orka göra klabbar av den, det löser sig säkert men just nu skulle jag bara ha velat njuta av att reda upp i blomrabatterna, ta in dahliaknölarna och kratta litet. Nu skall ni inte missförstå mig, jag är tacksam för veden, men jag hade gärna vilat litet också. Trädstammarna är utbredda på vedbacken och behöver flyttas för att vi skall kunna fälla den stora björken. Det blev dagens projekt. Fisket är ett nöje speciellt om fångsten är sådär lagom stor. Veden och att flytta de stora stammarna är en utmaning. Jag känner att mina fysiska krafter inte riktigt räcker till och gubbens händer är en begränsning. Tillsammans fixade vi det ändå nästan, några stammar är kvar till i morgon. Vi använde oss av hävkraft och stocksax och fick faktiskt det mesta flyttat.

Efteråt tog jag en långpromenad i duggregnet och sen badade vi bastu. Ett skavsår mellan tårna fick jag av promenaden men det var det värt. Regnet och naturen och den fysiska ansträngningen fick huvudets stress och svårmodet att väja, kanske det finns litet tid för dahliaknölarna i morgon ändå, och båthustaket och aktersnurran...nu skall jag ändå njuta litet av starinljusets sken!

Strömmingsmarknad

Vissa traditioner går aldrig ur. Att sätta ut strömmingsnät på hösten för att få strömming att salta in för höstens och vinterns behov är en sådan tradition. Vi fick nyligen höra på radion att konsumtionen av strömming gått ner i landet och att det endast konsumeras 300 gram strömming per person och år mot över ett kilo vid millennieskiftet. Två till tre portioner per år alltså. Jag förstår nedgången eftersom det är svårt att få tag på god, dvs. färsk strömming. Gubben lade ut nätet på fredag kväll och tidigt på lördag morgon steg vi upp för att snabbt ta till vara fångsten. På kvällen var det nästan stiltje och disigt, på morgonen blåste det en svag sydväst. Från stranden ser man nätplatsen och antalet fåglar, måsar och trutar brukar berätta om det är fisk att vänta. Litet besviken blev jag då inte en endaste fågel syntes till. Men när jag började dra in nätet såg det riktigt lovande ut, det blänkte och sprattlade. Att det blänker och sprattlar är ju inte heller något löfte om god fångst, det kan vara mörtungar och nors också som finns där - men den här gången var det strömming.  Hela nätet vägde tungt och jag fick ta i ordentligt för att få in det i båten. Gubben körde och assisterade med bunken, till sist lyckades vi tillsammans få in lasten och uppskattade att det var mindre strömming men av god kvalitet.

 
Nu var det en ganska varm morgon 11 grader i luften, det betyder att fisken måste plockas av ganska fort och rensas för att hållas god och färsk. Vi brukar köra upp från stranden och plocka av hemma där det finns möjlighet att hålla paus och dricka kaffe mellan varven. Det tar en stund att plocka av 30 kg strömming och är skönt att pausa emellanåt. Dessutom slipper man släpa salt, fat och bunkar och kaffetermos till stranden.

Hemma hänger vi upp nätet på stören som till vardags stöder byksträcket. Nu var nätet så tungt att vi inte lyckades lyfta upp det i vanlig ordning utan fick plocka av litet fisk först. Hastigt insåg vi också att vi inte behöver riktigt all fisk och ringde några grannar som kunde få litet. Det blev nästan litet marknadsstämning då de kom med sina fat och byttor och fick sig strömming att steka. Vi plockade och rensade resten och sorterade ut de större för att salta in. Sen fick fisken ligga i saltvatten för att laka ut blodet före saltningen. För det mesta får vi betydligt mindre fångst, mellan tre och fem kilo brukar det vara. Ibland händer det i alla fall att det kommer mera som nu och då blir det en hel dags arbete av fiskafänget. Jag stekte rejält med strömming på sena eftermiddagen och det som vi inte åt då lade jag in i ättikslag - gott att äta på smörgås eller till potatis. Ättiksströmmingen håller också några dagar i kylen så det är inte så bråttom att äta upp den.  Enligt statistiken har vi ätit vår ranson för i år, nyfångad, nystekt strömming är så gott. En portion enligt näringsrekommendationerna är 100-150 gram, våra portioner var med säkerhet det dubbla. Det är nyfångad strömmingen skall ätas, ett par dagar gammal strömming smakar härsken, fryst strömming likaså. Enda sättet att förvara strömming längre tid på är att salta in den när den är färsk. Den strömming som vi saltade på kvällen blir skomakarlax, strömmingslåda eller kokas på potatisen. Skomakarlax är min favorit!

Gästfrihet som värmer

Vi har varit på flykt undan vårt stadshem i tio veckor. Det skulle vara en underbar tanke att få tillbringa all denna tid på ön. Men tyvärr måste vi arbeta och studera så det har inte varit möjligt att fly till holmen. En god vän och arbetskamrat har öppnat sitt hem för oss och erbjudit en fristad under stambytet. Vi har haft lyxen att bo i varsitt rum och fritt brett ut oss också i resten av hennes hem. Jag var skeptisk över hur jag skulle klara av att bo med någon utanför familjen. Jag har ganska stor skillnad på mitt jobb jag och mitt privat jag - tror jag. Hur går det då när man också privat skall dela på det mesta. Mina farhågor har varit obefogade. Vi har överlevt med glans! Min vän har säkert fått ge avkall på sin egen tid, diskuterat betydligt mera arbete på sin fritid än vanligt men förutom detta har det gått alldeles utmärkt. Jag har till och med fått större förståelse för människor som väljer att bo i kollektiv. Med tanke på att jag alltid har min ö att dra mig undan till har jag ju också fått egen tid och fått vara just så privat som jag själv valt att vara. Nu är vi tillbaka i stadshemmet. Efter två dagars städande kan vi övernatta här, efter i morgon är också köket återställt i ursprungligt skick och livet kan fortsätta. Även om det är skönt att sitta i egen soffa och kunna prutta och rapa när som helst är jag enormt mycket rikare än då jag lämnade lägenheten i slutet av juli.  Rikare både på erfarenheter och bekvämlighet. Vårt badrum har genomgått en metamorfos. Det har alltid varit litet så större har det inte blivit men ljusare och modernare på många sätt.

Bara orken medger skall vi ge hallen och vardagsrummet en värdig ansiktslyftning. Nya tapeter och litet ny färg tänker jag mig. När det sker är ännu oklart men senast efter jul måste det bli av!

Rallytider

Min svärmor som tyvärr redan varit borta i sex år hade åtminstone en passion. Vi förstod den inte alltid men drabbades allt som oftast av hennes behov att diskutera den - årets potatisskörd. Med facit på hand kan jag konstatera att skörden säkert var livsviktig för henne, speciellt den tiden de hade boskap här på torpet. Potatis var foder både för folk och fä. Höet räckte säkert inte enbart som foder och då kunde de skarva i med potatis och foderbetor. Här på torpet fanns boskap ännu på 1980-talet. Två kor och årskalvar. Fähuset är litet och mer boskap skulle inte ha rymts in. Dagens kor skulle inte rymmas in genom dörren ens. Korna som numera betar på hö-ängen är visserligen biffkor så de är större än mjölkkor men ändå tvivlar jag på att dagens mjölkkor skulle ha det bekvämt i vårt lilla fähus. Bortskämda skulle de nog garanterat bli. Det blir biffkorna också, ett par äpplen eller potatisar eller morotsblast sträcks allt som oftast till dem över staketet.

Idag har vi kört upp höstens potatis. Vi odlar potatis för eget behov. Eftersom det är långt till affären är det behändigt att ha åtminstone potatisen hemma. På försommaren njuter vi av egna nypotatis och på hösten av att äta potatis som vi sett växa alldeles i hemknuten. Vi odlar två sorters senpotatis, Rosamunda och Heimlot.

Hemlot är ingen officiell potatissort, den har odlats här på holmarna sen gammalt. Vår teori är att potatisen hämtats till vårt hörn av skärgården av någon från holmen Heimlot och därav fått sitt namn, men säkra på saken är vi inte. Potatissorten är alldeles vit och mjölig. Den kokar lätt sönder på hösten men efter en tids lagring blir den fastare vid kokning. Den är halvtidig och blasten vissnar något tidigt på hösten.  Det lär finnas en gammal potatissort som kallas den vita tysken och våra Heimlot kan mycket väl vara besläktade med denna, den har en del svagheter men är så god så vi vill bevara den, åtminstone för eget bruk. Eftersom det varit extremt varmt under en lång period den här sommaren var vi rädda för att potatisarna skulle vara mycket små. Små var de men ändå inte så små som vi befarade. Det som däremot inte var roligt i år var smågästerna som gått och tagit för sig av skörden, sorkarna alltså. Uppemot en tredjedel av potatisarna hade märken av sorkarna, dem lämnade vi naturligtvis kvar i åkern. Om det varit risk för hungersnöd skulle vi antagligen ha plockat dem också men eftersom vi klarar oss väl med det som är oskadat blev de angripna potatisarna i landet. Rosamunda är ju en sort som blir stor nästan varje år så den har vi litet som reservpotatis, dessutom blir det god potatismos av den. Att plocka potatis är ganska roligt, speciellt i gott sällskap. Och det hade vi, en god vän och granne som uppoffrade en del av sin lediga lördag för ett litet rally i skärgårdsstil. Tack för hjälpen Saila!

Dessutom hoppas jag att svärmor ler däruppe när hon ser att potatisen fortfarande har en viktig plats i vårt och torpets liv. Min man har axlat rollen i familjen som potatisövervakare och bevarare av traditionen, vi andra håller ännu på och lär oss.

Lyxproblem

Det ena leder till det andra och till sist blir det en räcka av händelser som är beroende av varandra. Då gäller det bara att börja nysta i en ända och kämpa på tills den ursprungliga avsikten blir uppnådd. Allt våra problem är lyxproblem så om du inte känner för att läsa om annat än riktigt viktiga saker så kan du sluta läsa nu. Vi har el till bastun - riktig lyx alltså, möjlighet till lampor och elvärme etc. Det lilla bekymret är att elen är luftburen, ledningen går från bostadshuset via fähuset till bastubyggnaden. Vi har flera stora träd på tomten och dessa stora träd är så gamla att det börjar bli dags att avverka en del av dem för att det inte skall hända större olyckor, träd kan ju falla och det vill vi undvika. Vi har väntat länge med projektet eftersom det är stort och besvärligt. Den ena björken som nödvändigtvis måste bort står bredvid skjulet och el-ledningen till bastun. I sommartorkan tappade den en stor gren som naturligtvis föll på el-ledningen. Till all tur hände inte något värre då än att vi fick allt fixat och el-ledningen tillbaka upp i stolpen. Släkt och vänner hjälpte till och problemet var över på en kort stund. Vi blev ändå varse möjligheten att hela björken ramlar - usch vilken rysare det skulle bli! För att få ner björken behöver vi få el-ledningen bytt till en jord-kabel, alltså måste vi gräva ner en sådan. Grävskopa tänker ni nu, men nej, inte vi(läs gubben), det blir lätt besvärligt ute på en ö. Ett litet projekt bara, ungefär 100 meter, ganska stort tycker vi andra. Gubben planerar och funderar, jag är glad att jag inte behöver tänka ut allt som behövs, jordkabel, uttag, lampor, fördelningsdosor, vad är det?

Ännu gladare är jag för att sonen är ung och stark. Gubbens sjuka och skadade handleder tål inte grävarbetet så sonen och jag delar på grävandet. Jag får ta till all viljekraft jag har och litet envishet, sonen tycks inte behöva anstränga sig så mycket för att få sin del gjort. Han uppmuntrar och manar på mig så att jag skall orka när svetten lackar. Ännu återstår en tredjedel av diket att gräva men jag är glad att det är min familj som jobbar med det här projektet. Vi är ett bra team vi tre. Planering, styrka och envishet, allt som behövs. Riktig lyx alltså!

Skitprat eller ekologiskt hållbara sanitetslösningar

Idag var det igen dagen då det var dags att städa efter all god mat som serverats i det här huset. Dasstömning alltså, det finns många som inte skulle hålla med mig men jag vidhåller att det är ett hedersuppdrag, riktig lyxgöra! Vi har som bekant inte innewc utan håller oss med dass bakom fähuset. Vi är fullt tillfreds med den här lösningen, det stör mig bara eventuellt då det är under -10 grader ute och mörka kalla nätter då man behöver ut.

Dasset eller skithuset som herrarna i huset säger är gammalt. Mitt drömdass skulle vara en sådan där nymodig komposterande sak som säljs för dyra pengar. Jag tror ändå att vi i sådant fall borde ha två för eftersom vårt är i bruk året om och komposteringsprocessen antagligen skulle avta något under vintern skulle ett inte räcka till. Två gånger en miljon eller åtminstone flera hundra lockar inte alls. Vi har i stället bytt ut systemet under bänken i det gamla dasset. En urinseparerande insats och i stället för den stora trälådan finns där nu en stor bunke med små avrinningshål i botten. Bunken står på några tegelstenar och innehållet hålls relativt torrt och luktar alltså inte så farligt. När bunken börjar bli full måste den ju tömmas och sedan får innehållet förmultna eller komposteras. Vi använder inte gödseln, det är ju fullt möjligt men känns inte direkt lockande, vi nöjer oss med att låta den bli mull som naturen får tillbaka. Kvävet i urinet är också fullgod gödsel om man späder ut det men också här får lupinerna och nässlorna ta del av näringen i stället för kökslandet. I vanliga fall sker tömningen en söndag när jag helt plötsligt blir varse att dasset är fullt. Påskannandag brukar också vara en lämplig dag. Jag brukar varje gång känna stor tacksamhet för att jag orkar sköta tömningen och tänka på den dag då någon annan blir tvungen att reda upp efter mig. Hittills har sonen fått vara med några gånger, jag vill att han skall förstå det fina i kretsgången, sätta värde på all mat vi stoppat i oss och inte bli rädd eller känna avsky för kretsloppets olika skeden.

Dasset blev tömt och städat också på insidan, hela proceduren är över för den här gången. Under bänken gömde jag en nästan tom tjärflaska med korken avskruvad, doften av tjära är så frisk att upplevelsen att gå på dasset steg ett pinnhål!

Remont - unghäst i skolning

Hela sommaren har gått i remontens tecken, ja på finlandssvenskt vis missbrukar vi ju ordet som egentligen betyder något helt annat än renovering vilket vi ju menar. Jag har fasat för dagen då rör-saneringen i stadslägenheten skulle komma igång. Veckan innan var ett enda packande och täckande av allt som fanns i kök och vardagsrum. Det mesta flyttade vi till sovrummen och sen började jag täcka in klädskåp och sängar och högar med saker och lådor. Att samtidigt leva i röran och fundera ut var vi behöver medan vi är i landsflykt och vad vi kan komma och hämta när vi behöver det, gav mig lindrigt sagt stress. Jag stressar över det mesta och oroar mig för det mesta - något jag definitivt behöver göra något åt, inför denna prövning hade jag ju litet orsak också till stress - tycker jag. Vi är lyckligt lottade och kan fly saneringen till en vän och arbetskamrats hem, att bo mitt i röran hade nog lett till magsår - minst. Under ett års tid har jag fuskat rejält med kost och speciellt med motion, i juni bestämde jag mig för att min hälsa är för viktig för att leka med. Försommaren är en tid då jag brukar ha mycket energi och det var läge för ändring i min stillasittande livsstil. På ön hinner jag röra på mig mycket mer och redan vanliga vardagssysslor kräver mer än att bara skyffla in en matportion i mikrougnen och sen sätta sig på soffan för resten av kvällen. Det var supersvårt i början av sommaren före semestern började, men sakta började också denna remont bita. Jag har promenerat, gymnastiserat och haft massor med extra energi åtminstone stundvis. Nu ligger utmaningen i att orka vidare då det blir mörkt och trist. Dubbla utmaningar alltså - får se hur det går!

Skugga och siesta

Det är högsommarvärme och den har varat i mer än trettio dagar. Det mesta kippar efter andan under dagens varmaste timmar. Det är 28 grader varmt inne och 30 grader ute i skuggan. I solen blir temperaturen på trappan över 40 graders sträcket. Det är skuggan som gäller. Kroppen skriker efter att få röra på sig men det är inte klokt att ta en promenad då det är som varmast. I morse när jag kom hem från promenaden slog det mig att nu blommar det mycket gula blommor. Solrosorna i åkern börjar slå ut.

Trappväggen är gul av blommor.

Gladiolerna har slagit ut vid växthuset.

Det blev dåligt med sommarblommorna på försommaren så dem förnyade jag och gissa vad det blev - jo gula krysantemer!

Nu gäller det bara att se det vackra och röra på sig då det är litet svalare. Vi tar siesta då det är som varmast och sitter i skuggan då vi är ute.