Iskärt väder

Vet ni känslan då man bara måste trampa sönder isen på vattenpölen? Och ljudet, det spröda ljudet av tunn, tunn is? Då vi gick ner till stranden hade det frusit litet tunn is i strandviken. Det är iskärt för att använda mannens uttryck. Båten ligger ännu i vattnet och vi planerade lägga ut några nät för ifall att det skulle gå att få litet fisk ännu före båten eventuellt måste dras upp. När det håller på att frysa till is finns det risk för att vattnet som kyler snurran fryser, speciellt då propellern varit upplyft i luften som är kallare än vattnet. För att förhindra detta tog mannen med en termos med hett vatten till stranden och hällde det över den del av snurran som kylvattnet cirkulerar igenom. Det ser litet märkligt ut men fungerar bra.

Vattnet var spegelblankt och det var lika vackert i stranden som alltid. Vi körde igenom den tunna isen i viken och lade ut några nät litet längre ut.

När vi kom tillbaka såg jag att mannen inte kunde hålla sig...han gasade upp och körde ett extra varv i den tunna isen. I hans ansikte såg jag samma min som man kan se hos någon som njuter litet extra. Naturligtvis kan han ge flera förklaringar på varför det lönar sig att köra sönder isen och få den att flyta ut ur viken men jag tror vad jag vill... han kör sönder isen för att han tycker det är roligt!

Någon fisk blev det inte idag. Några nät lämnade vi ut över natten. Båten vände vi med fören utåt i båthuset och snurran med propellern i vattnet för ifall det skulle bli mera is inatt och så får han köra sönder litet is i morgon också.

Julsenap med hälsningar

Jag saknar svärmor mest hela tiden. Att bo i hennes hem påminner om henne litet nu och då. Så här inför jul minns jag alla jular vi firat tillsammans, hur vi delat på julbestyren och vilka saker som varit viktiga för oss och vilka som var viktiga för henne. Hennes närvaro påminner mig om julens kärna, hennes tro var så stark och självklar, samtidigt så osynlig men ändå så närvarande hela tiden. Genom henne fick vi möjlighet att fira jul också med en anda av tidigare generationer. I tider av slit och släng och materiellt överflöd påminde hon om tider då allt inte var en självklarhet. Idag sökte jag burkar för senapen jag skulle koka. I trappskåpet har jag städat flera gånger efter svärmors död men använder det fortfarande för tomma rena glasburkar. Barnmatsburkar är precis lagom i storlek för senapen. Jag brukar ta bort etiketterna för jag tycker att burkarna är "finare" så. Svärmor tvättade dem men tyckte inte att etiketten störde användningen. Då jag gett bort senap i gåva har jag naturligtvis också gett bort burkarna som senapen var i. Nu behövde jag några burkar och hittade en som var precis lagom.

Utan att reflektera desto mera på burken planerade jag att lägga den i blöt för att avlägsna etiketten. För att göra det skruvade jag av korken. Inne i burken hittade jag då en kartongbit med text på, så typiskt svärmor. Med hennes prydliga stil stod det skrivet: Astrids burk.

Så var hon helt plötsligt där med oss igen, hennes närvaro var påtaglig, det var som att bli rörd av en annan värld. Kartongbiten stack jag tillbaka i burken och locket prydligt på burken. Astrid (svärmors yngsta syster) saknar nog inte sin burk, men ack vad jag saknar svärmor. Senapen fick komma i andra burkar. Med senapen på julbordet är svärmor med i minnet där också.

Senapen är enligt recept av mormor och ett absolut måste för mina "pojkar". Traditioner och smaker binder oss till en räcka av generationer, generationer fulla av livsrikedom och tacksamhet. Jag hoppas vi kan föra vidare arvet så att livet blir rikare, rikare på kärlek och minnen.

Ute under dygnets ljusa timmar

Det har varit några vackra dagar i december som det gäller att ta vara på. Att få vara ledig under den ljusa tiden på dygnet är sparsmakad lyx för mig. Efter en sen frukost gick jag ut. Vi har för sed att skriva julkort och till dem som vistas på holmen brukar vi överlämna julkorten, inte posta. Det skulle vara litet lustigt att posta julkort som skulle fara via fastlandet med förbindelsebåten och sedan till postsorteringsstationen utanför Åbo och tillbaka igen till holmen med buss och båt. Några sommargäster brukar komma ut i mellandagarna till holmen och till dem brukar jag föra kortet som en hälsning på dörren tills de kommer. Det blir en trevlig liten promenad och jag får gå igenom skogen. I år är det så grönt i skogen och vått! Efter promenaden lade mannen ut nät och vi tog upp dem före skymningen, ingen fisk men desto vackrare himmel.

Nog kan det vara vackert i naturen så här års. Jag håller fast vid vad jag sagt sedan jag var betydligt yngre - "det är vackrast i skärgården på senhösten". Alla årstider har sin charm men när det är sparsamt med skönhet ser man den liksom bättre.

Påtvingad strandpromenad

Jägarna i trakten har samlats för att jag hjort och då tyckte mannen att jag gjorde bäst i att inte ge mig ut på någon längre promenad. Inte vill man ju komma i vägen för någon skarp kula heller så jag nöjde mig med en kort tur till stranden. Det var också skönt och framför allt vackert. Efter de många stormarna är havsvattnet ännu högt och landskapet ser helt annorlunda ut än det brukar. Strandvägen är under vatten och det gäller att gå i skogsbrynet för att komma ner torrskodd.

Ut på bryggan kommer man ännu tack vare strandberget. Vilket vackert väder för jakten de fick. Jag önskar dem all lycka i jakten. Hjortarna har inte några naturliga fiender och behöver decimeras rejält för att vi skall kunna njuta av egna grönsaker och blommor även nästa sommar.

Ljus i november

Min blogg är ingen bildblogg. De foton som jag lägger upp är tagna med min mobiltelefon och kvaliteten därefter. Bilder säger ändå mer än tusen ord och är viktiga för mig.

Idag var det ljuset som talade till mig på promenaden och båtresan. Av månskenet lyckades jag inte få en vettig bild, fint var det ljuset också.

Söndagsrutiner som botar

Grunden för all sjukvård är tvagning och renlighet. Det låter som något en sjuksköterska skulle ha sagt i slutet av adertonhundratalet. Jag minns ännu hur jag under sjukskötarstudierna läste om Florence Nightingale och hennes vakande över de sjuka i stora sjuksalar och hennes uppmaning att vädra i sjuksalarna och hur hon underströk renlighet över allt annat. I den värld vi lever i idag är smuts knappast den största orsaken till sjukdomar. Vår livsstil och våra levnadsvanor och kanske vårt flängande från den ena delen av landet till den andra eller från världsdelar till andra kan orsaka en hel del sjukdomsspridning. Det oaktat skulle denna sjukdomsspridning vara mindre om vi beaktade bättre handhygien. Cancer och hjärtsjukdomar rår nog inte handtvätt på. Förr sades det att det som inte bastu, sprit och tjära rår på blir döden. Jag tror speciellt på bastun.

Det är så skönt att sitta och svettas i värmen och all stress och alla eventuella bekymmer blir mindre där - det blir man ju själv också, litet mindre på vätska åtminstone. Det finns nog få så vilsamma saker som bastubad, speciellt i en vedeldad bastu. Jag njuter redan då jag bär in vattnet, att elda under grytan ger försmak. Ja fungerar säkert som Pavlovs hundar, jag börjar slappna av redan av röklukten. Från barndomen minns jag speciellt söndagskvällens bastu. Före skol- och arbetsveckan badade vi bastu så att alla skulle vara rena när vardagen kom. Efter bastun tittade vi på naturprogram och någon rolig amerikansk serie. Kvällstéet avnjöt vi mellan varven. Idag fick jag litet liknande känsla som då för länge sedan. Bastu och sedan Morden i Midsomer. Det är definitivt hälsofrämjande att bada bastu en söndagskväll. Mordutredningar med finurliga engelsmän likaså, efter några brutala mord känner man sig både pigg och livslevande.

Konsten att göra projekt av ingenting

Vaknade med ett ryck i morse, det var fortfarande inte ordentligt ljust ute men eftersom jag var klarvaken tittade jag på klockan. Det om något fick det sista av sömnen att flyga till väders, klockan var halv tio. Jag vet inte när jag senast skulle ha sovit så gott och så länge. Gråvädret gjorde att jag inte heller hade lust eller ork att ta itu med något speciellt projekt, men det hade nog min äkta hälft. Projektet med boden är i full gång och han behövde några handtag för att flytta på några litet större attiraljer. Jag är inte lika duktig som han på att göra projekt färdiga så det har jag för länge sedan överlåtit åt honom. Jag sitter hellre och funderar ut nya projekt. Dagens stora projekt för mig har varit att njuta av vila och planera bastubad. Under dagen har det regnat, snöslaskat och blåst hårt. Det var litet ljust på förmiddagen men eftersom min förmiddag var mycket kort kom jag mig inte för att gå ut och utnyttja ljuset. Före det blev mörkt hann vi(läs jag) endast med ett besök till stranden, mannen hann med mycket mera. Det är obligatoriskt med ett besök till stranden om det blåser hårt, man måste ju kolla upp hur det står till där.

Efter middagen men före det blev beckmörkt kom jag mig äntligen ut på riktigt. Rustad med pannlampa och regnrock fick jag njuta av vinden och snöslasket. Nej, jag är inte ironisk, det var njutbart, huvudet blåste rent från damm och dimma. Efter promenaden var det sen dags att värma bastu och fortsätta njuta av att inte behöva göra någonting.

Det duggregnade åtminstone inte

Ett av målen med ledigheten var att fiska. Det har vi gjort, med varierande framgång. I början på veckan blåste det västliga vindar, hela tiden lovade väderleksrapporten att det skulle vända mot nordväst. Nordväst är ogynnsamt på våra fiskeplatser men spågubbarna (-gummorna med) fick till all tur fel. Vi lade ut strömmingsnät och var mäkta glada för de sex-sju kilo vi fick. Det blev både stekt och halstrad strömming samt litet i salt. Sikfisket blev det sämre med, en ynklig sik i början på veckan, abboren på samma nät var större men en abborre är ju ingen tröst. Vädret har vackrat av under veckan och vinden svängt från varierande till svag sydväst.

Inte kunde vi ju låta bli att försöka fiska litet strömming till, de färska strömmingarna tog just slut igår kväll... Det har blivit molnigare och disigare samt lovats regnskurar men ganska litet så vi tog risken för att bli litet våta. Kvällen var verkligen vacker, en njutning. Morgonen är sedan en annan sak, jag är absolut ingen morgonmänniska och tycker absolut inte om att stiga upp i ottan, ännu mindre om att halvsovande sitta i öppen båt. På morgnarna fryser jag alltid och fukten gör det värre, att klåtta med vatten gör att man känner ruggigheten in i märgen. Det är ändå så varmt ute och i vattnet att man behöver få upp strömmingen relativt tidigt så att den inte skall bli mjuk och därför får jag tycka illa om vad som helt och snällt kravla mig med. Det ljusnade lagom tills vi var i stranden och var redan ljusan dag då vi kom tillbaka iland.

Det roliga i kråksången är strömmingsfångsten som igen blev hyfsad. Strömmingen är rensad och färdig och det började inte duggregna.

Nu sitter jag inne med en varm kopp te och brasa i köksspisen. När jag väl vaknat och blivit varm inombords börjar vi väl planera nästa fiskefärd - minnet är så kort.

Att leva på hoppet

Nog har det varit vackert väder! Strålande sol och svag vind, hos oss har vi lä så det har nästan blivit litet svettigt i trädgården. Tidigare på hösten sålde en viss affärskedja mycket billiga blomlökar och jag kunde naturligtvis inte motstå frestelsen utan köpte ett sextiotal narcisser av olika slag. En hel kasse har alltså väntat på passligt tillfälle att bli planterade. Därtill fick jag en blandad kasse med tulpanlökar och narcisslökar av föräldrarna som köpt dem på en marknad i Holland. Tillsammans blev det gott om lökar att plantera. Litet spännande är det också eftersom föräldrarnas lökar kom blandade utan namn eller färganvisningar. Husgaveln och de blommor som växt där har varit ett bekymmer. Jorden är närmast sand och redan svärmor sade att det är onödigt att laga något blomland där för "där växer ingenting". Riktigt stämde det inte för pepparroten har trivts bra i husknuten. Litet av den lämnade jag kvar, fast bladen har hjortarna redan ätit för hösten så de syns inte på bilden.

Det är ju inte heller att rekommendera med blomland invid en husvägg på grund av fuktbildning. Blommande lökväxter vissnar ner snabbt och efter det kan man klippa området med gräsklippare så vi skall se om det lyckas. Jag lade ut lökarna i bänken så att de jag visste hur de såg ut kom i grupper, de okända narcisserna i egna grupper och tulpanlökarna litet sporadiskt bland de andra.

Hjortarna och sorkarna äter gärna tulpaner respektive tulpanlökar och jag hoppas att de får vara ifred om de är bland narcisserna och inte i en skild grupp. Sen var det ju bara att gräva och gräva och gräva och vattna och vattna och vattna. Ganska många gropar behövdes men vi får hoppas att det blir vackert invid väggen i vår.

Nyfiken på Bellas kärleksliv

På tal om fynden i boden. De flesta av lådorna och skåpen var tomma men i en låda låg det papper som såg högst intressanta ut. Det var nästan som kärleksbrev. Litet suspekta var en del av dem eftersom det var så många namn inblandade och t.o.m mindre summor. Men ack så intressant. Av pappersbuntarna framgick vem som fått äran att vara far till Sessans, Bellas och Millas kalvar.  I somras när jag städade i fähuset tänkte jag på just de kor som stått där om vintrarna och hurudant liv de haft. Någon av dem var speciellt svårmjölkad och någon annan behövde lirkas litet extra med. Jag visste att inseminören regelbundet besökte torpet, eller rättare sagt fähuset, men det har aldrig blivit tal om det närmare.

För mannen var det inte så speciella papper vi hittade, han bara konstaterade att inseminören säkert var Riska. Eftersom han inte hade läsglasögon på sig fick jag bara snällt bekräfta uppgiften. Vilken fantastisk historia det finns just här. Jag kan se framför mig korna och hur viktigt inseminörens besök var - därav berodde ju hela årets mjölkproduktion, den enda fasta inkomsten. Nog lever vi i en värld som blivit främmande för verkligheten. Mjölken köper  i enliters tetran i affären, helt oberörda av hur kon levt och vad hon gått igenom. Här på torpet var det nog annat då det begav sig. Mjölken var värd sin vikt i guld. Jag är så tacksam för att jag åtminstone får snusa på hur det var då på den tiden då livets proportioner ännu var rimliga och djuren hade ett större värde än sällskapsdjur har idag. Visst är det fint med sällskapsdjur, men att på riktigt vara beroende av ett djur för sin överlevnad var nog en annan relation. Om relationen till sällskapsdjuret är beroende av lust måste relationen till korna ha varit en relation i nöd och lust.

Det jag skulle ha slängt bort

Efter några månaders bloggpaus känns det som tiden är inne för att skriva något igen. Hösten har varit skön och varm och kompenserat för den något speciella sommaren. Först var det kallt och regnigt i två månader och sedan då det var dags för de flesta att återvända till arbetet blev det hett och bästa sommarhettan. Vädret har ändå aldrig varit av så stor betydelse för mig som inte ligger i solstolen om somrarna, ja inte gör jag ju det nu heller förstås. Det kunde jag i och för sig göra eftersom jag avnjuter litet semester. På semestern kan man göra så mycket annat. Vila ut sig är väl huvudmålet genom att sova, röra sig i naturen, fiska och litet städa också. Idag har vi söndagen till trots börjat med det sista, dvs. städa. Vi tog itu men ett projekt som fått vänta längre än lovligt - boden. Ni vet platsen dit man för allt som kan vara bra att ha men man inte har användning för just nu. Vi har en bod modell större och det är inte bara vi utan också tidigare generationer som fört dit ett och annat. På en ö med litet haltande sophantering är det inte så lätt att slänga saker så det kräver sortering att komma fram till vad som kan brännas, vad som behöver föras till återvinning och vad som skall föras bort från holmen. En del kan man ju återanvända själv också. På åttiotalet förnyades köksskåpen i torpet. De tidigare var också återbruk, svärmors systers gamla skåp.

Till boden hade de förts för att eventuellt användas någon gång. Nu bestämde vi oss för att bränna skåpen...men så kom mannen på att se efter hur lådorna var gjorda.

Gediget hantverk, nog kunde de väl ändå gå att använda åtminstone i verkstaden, lådor är ju alltid bra att ha. Sagt och gjort, han sågade loss delen med lådor och jag torkade hastigt av dem, en lådhurts blev resultatet.

Jag intresserade mig mera för innehållet i lådorna, spännande fynd där också men mera om det en annan gång. Mitt i allt städandet blev vi hungriga, att fixa snabblunch är inte min grej, en rejäl paus i städandet fick det bli och potatisgröt, mums!

Pelle och pelles ungar

Mannen i torpet har en sällsam förmåga att ta sig nära vilda djur och till och med få dem en smula tama. Hur han gör vet jag egentligen inte. Han tycker om (nästan) alla djur, rovdjur och hjortar är några av undantagen. Han märker också djuren på ett helt annat sätt än jag gör. På vägen upp från stranden igår kväll fick han syn på tranan då hon lämnade boplatsen i skogen tillsammans med maken och ungen. Jag skulle gladeligen ha gått utan att se dem. Likaså märkte han hjorten som låg en meter in i skogen, då hade jag promenerat precis bredvid på vägen utan att lägga märke till den. Vi har tre små harungar på gården som leker och hoppar och springer runtom. Mamman har vi också sett men hon håller sig på litet längre avstånd. Antagligen är hon någon av fjolårets ungar som då lekte här. Alla harungar har genom åren kallats Pelle, i år heter de undantagsvis Putte. Får se hur många vi har nästa år?

Så fort jag kommer nära hoppar hararna till och skuttar undan en bit, så nära som fyra-fem meter kommer jag men sen är det förkylt. Mannen har fått krafsa en av dem bakom örat! Jag undrar hur han gör för att komma dem så nära? Jag brukar skämtsamt säga att min man borde tvätta sig oftare. Någon annan förklaring på hans förmåga att komma nära vilda djur finns ju inte. Det måste ju ha att göra med att djuren tror att han är ett djur, rör sig som ett djur, kanske luktar bekant? Skämt åsido, en speciell gåva tror jag det handlar om. Med småfåglarna och harungarna pratar han som till små barn. Det har jag också försökt men utan större resultat. Han är också mycket aktsam om dem och vill just nu t.ex inte ha gäster med hundar eller katter för att det skulle störa hararna. Det kan bli litet komplicerat då man gärna skulle ha besök av familj och vänner men måste låta bli att bjuda. Litet knäppt eller hur? Jag skulle vilja få en bra bild på någon av hararna för de är så söta. Mobilkameran är usel och det har inte lyckats. Sonen fick en bättre bild idag med sin kamera, voi gulleplutt ändå vilken sötnos.

Fiskelycka

Mitt i sommaren har det sina sidor att fiska. Antingen skall man stiga upp i ottan och vittja näten eller lägga ut näten över dagen. Båda har sina fördelar och nackdelar. Jag är ingen morgonmänniska så helst fiskar jag på dagen men om man stiger upp tidigt får man njuta av morgonen i naturen vilket är speciellt fint. Vädret har varit varmare idag och igår men det har hela tiden blåst litet och naturligtvis nordliga vindar som passar på hos oss. Mitt på dagen fick jag för mig att vi lägger ut nät ändå. När man är två får man nog upp dem fastän det skulle blåsa litet. Det vi önskar få på näten är abborre.

Lagom stor blev fiskelyckan också, ett passligt kok. Jag rensade fisken och saltade den. På ett drygt dygn blir den lagom salt att koka med potatisen. Om man serverar mormorssallad till har man ett delikat mål mat. Måsarna fick också ett litet delikat mål mat, fiskrenset lockade dem till stranden så fort jag började rensa fisken.

Det som kunde vara till förtret blir till nytta och glädje

Torpet är byggt på berg i en stenig backe. Av stenarna syns inte mycket för de ligger inbäddade under gräset som vi klipper. För kanske tio år sedan bytte vi pump och vattenrör mellan huset och brunnen. Först tänkte vi att vi skulle gräva upp röret för hand, det hade Bertil gjort så det borde inte vara omöjligt - tänkte vi. Efter ett par dagars grävande med spade gav vi upp. Hela backen är sten på sten, större på mindre. Vattnet frös ibland på vintern och förklaringen var nog just att hela diket runt vattenröret var stenfyllt. Då isolerade vi och bytte stenmassorna mot sand. Frågan var vad vi skulle göra av alla stenar. Det fanns redan stenhögar på olika håll på gården, ditplockade då de varit i vägen för gräsklipparen eller spaden. Ett alternativ hade varit att be grävmaskinsföraren att lägga dem i råkanten men jag kom på en annan idé. Under boden hade det varit svårt att hålla rent från gräs och nässlor, det var omöjligt att klippa så nära med gräsklipparen då berget kommer emot på några ställen. Att göra en stenkant skulle bli fint tyckte jag. De överlopps takteglen kommer också bättre till sin rätt där bakom stenarna.

Efter tio år har gräset och nässlorna arbetat sig igenom plasten som jag lade under och stenarna. Det var dags att reda upp och rensa bort. Föreställ er att plocka bort stenarna, ta bort plasten, rensa bort gräs- och nässelrötter, lägga ny plast och stenarna tillbaka. Det var passligt arbete när det var kyligt och blåsigt, passligt med rörelse så att jag inte började frysa. Ett par dagar tog det men nu är åtminstone halva stenkanten rensad, resten får jag ta itu med när det blir akut. Just nu finns det så mycket annat att göra. Det är så roligt att ta till vara det som redan finns på platsen, stenarna är dessutom vackra i sig självt.

En titt i växthuset

Det har exploderat i naturen och trädgården. Allt har vuxit till sig då det blev varmt några dagar. I växthuset sväller de gröna tomaterna och det går redan att urskilja de olika sorterna som jag blandade ihop då jag planterade. Här finns både de randiga tomaterna och de biffiga busktomaterna.

Den största överraskningen var nog slanggurkan som bara ploppade upp (eller ner) för ett par dagar sedan. Slanggurka var alltså inte så svår att odla som jag befarade. God var den dessutom på frukostsmörgåsen. Mums!

Bakom galler

Det har varit mycket diskussion om hjortdjur och fästingar på sistone i medierna. Idag rekommenderade någon forskare betesdjur, nöt och får eftersom de här skulle minska på mängden borrelia i fästingarna. Nå holmen kryllar av hjortdjur, mest vitsvanshjortar och sommartid betar väl uppemot hundra kreatur på samma holme. Inte har vi märkt av någon minskning av borreliafallen precis, snarare är det så att var och varannan granne har insjuknat. Hjortarna är inte det minsta skygga eller rädda för människor, de betraktar oss säkert som bra att ha då vi odlar så fin mat åt dem. För mig skulle de kunna utplånas på fläcken, jag skulle inte sakna vare sig dem eller deras fästingar. För att vi skall få ha endel av odlingarna ifred använder vi oss av nät.

Alla trädgårdsland, potatisåkern, äppelträd, bärbuskar och framför allt blomland och blommande buskar  borde vara innanför nät. Hela nyttoträdgården omgärdas av ett 2,5m högt stängsel med el. På sommaren  hjälper det rätt så bra men då frestelserna i landet blir för stora, dvs. grönsakerna börjar vara färdiga att skörda hjälper inte ens vallpojken. Vallpojken är dimensionerad för hästar och litet större areal än vad vi använder så elstötarna är rätt så kraftiga, men hjortarna tycks sluta bry sig i augusti ungefär.

Då grönsakerna kommer upp sätter vi ännu ett litet staket runt dem så att hararna inte ska göra så stor skada. Om det skulle vara strömavbrott och elstängslet ur funktion stoppar det kanske hjortarna litet också.

Blomlanden är ju inte i nyttoträdgården så de måste skyddas på andra sätt. Vissa blommor får av oförklarliga skäl vara mera ifred än andra. Vissa måste igen vara delikatesser för de blir alltid uppätna om de inte är utom räckhåll. En av mina favoritblommor är höstflox, den blommar så vackert och doftar  ännu bättre. Den blir uppäten bums av hjortarna, tydligen är det deras favorit också. Jag kunde ju försöka satsa på blommor som inte är så populära men riktigt så långt har jag inte funderat ännu, jag vill ju ha av det som tilltalar mig också. Gräset försöker vi hålla kort för att inte behöva ha gummistövlar på oss överallt. Gummistövlar och kort gräs är bra i bekämpningen av fästingar, kulor och hårdare ammunition är inte helt fel det heller. Sent på kvällarna då jag står och skriker mig hes på gården i bara nattpajtun lyfter hjortna blicken och flyttar sig några meter medan hela hjorden av biffkor galopperar i skräck. Galet är det, eller galen är hon tycker säkert någon. Tur att grannarna vet att jag brukar hållas på egen gård och skrika om jag är så lättklädd.

Charmen med primörer

Hittills har sommaren börjat regnig och sval. Det hindrar inte odling och speciellt inte ogräset. Igår regnade det hela dagen och jag pysslade på inne och i växthuset men idag fick jag äntligen ge mig i kast med trädgårdslandet. Utmaningen var att se vad som skulle sparas bland allt det gröna.

Salladen går ju att skönja, resten ser ganska hopplöst ut. För en vecka sedan tyckte jag inte det var så mycket ogräs att det var bråttom med arbetet. Dessutom var grönsakerna så små så jag var rädd att skada dem ifall jag börjat rensa då. Ursäkterna är många, nu hjälpte inga ursäkter det var bara att börja.

Egentligen vill jag inte klaga. Jag njuter av ogräsrensning. Resultatet syns omedelbart och ger stor tillfredsställelse. Om det dessutom blåser passligt så att myggorna inte trivs och solen skiner är det precis vad jag gillar att göra. Litet kände jag mig ändå som Jane i djungeln där mitt i det gröna. Det var svårt att lämna arbetet på hälft för matlagning och andra sysslor, det känns nästan som att lämna halva godispåsen, svårt. Litet karameller finns det alltså kvar till i morgon. Sen växer ju ogräset på nytt också så det finns något att se fram emot men det är något speciellt med den här första omgången. Kanske det är för att det är nytt för i år, vem vet, varje årstid har sina trädgårdssysslor och de är alla lika roliga precis då. Nu skall jag njuta av just den här sysslan så länge försommargrönskan varar.

När häggen blommar

Nu har det blivit sommar på riktigt, om man ser i kalendern alltså. Regn och byig blåst ger inte sommarkänsla precis men efter regn kommer sol så vi har väl bättre tider att vänta. Naturen har nog andra tecken på sommar också, de tidiga vårblommorna har blommat ut och sommarblommorna börjar synas, smörblomma och hundfloka blommar redan. Häggen står också i full blom. På fastlandet har den blommat ett tag redan men här ute på holmen började den först i veckan.

Jag har någon gång hört sägas att gurkorna skall sås när häggen blommar. Gurkorna vill ju ha ganska varmt och klarar inte frost. Det stämmer säkert ganska bra med såningstiden. Jag har tjuvstartat litet som vanligt. Gurkorna är sådda för tre veckor sedan men tryggt inomhus. För en vecka sedan fick de komma ut från verandan i växthuset och har vuxit fint. Om man bara förodlar dem inne blir de så långa och gängliga men i ett svalare utrymme blir de gröna och stadiga.

Bara vädret slår om och det blåsiga vädret avtar kan de sättas ut på friland. I blåsten far de bara illa så idag blir det åtminstone inte av. I morgon är det dessutom fullmåne och det brukar betyda att det kan vara kalla nätter så det är en annan orsak till att jag ännu vill vänta med utplanteringen.

Nytt för i år är slanggurka. Jag har aldrig tidigare provat odla gurka i växthuset men såg plantor på torget och tänkte att det skulle vara roligt att prova också det. De är utplanterade på sin plats men skall så småningom få stöd att växa uppför. Sen får vi se om det blir några gurkor - inne och ute.

Stressfri söndag

Om jag får välja en kväll på landet som är bättre än alla andra kvällar är det söndag kväll. När förbindelsebåten har åkt kvart i fem och man inte behövt åka med, känns det som om en sten faller från bröstet. Söndagar för mig är i normala fall en skön morgon och sedan matlagning. Någon liten syssla som blivit kvar från lördagen eller på hälft kan jag eventuellt hinna med. Sen är det ju disk och packning och avfärd. Söndagarna brukar vara de stressigaste dagarna här på holmen. Annat är det om man inte behöver åka iväg.

I morgon har jag en extra ledig dag och har därför fått njuta av söndagen på ett alldeles speciellt sätt. Jag har sovit länge, hjälpt mannen med småsysslor. Eftersom han har högra handen i gips behöver han hjälp med småsaker, att slå ner käppar med slägga och flytta björkstammar och annat smått. Potatisen är myllad och fiberduken dragen tillbaka på, det ser ut som om vi skulle kunna få egna nypotatisar till midsommar om allt går väl. Vi har hunnit med födelsedagskaffe hos en granne, en promenad till stranden och middag med en god vän.

  

Sådana dagar borde det finnas flera, stress och brådska gör det svårare att njuta av livet. Jag har ingenting emot att göra saker, eller göra vardagliga sysslor, när jag får göra det utan bråska. Länge leve stressfria söndagar!

Se upp i rusningstid!

Blommorna i naturen avlöser varandra. De är alla så fina på sitt eget sätt. Blåsipporna har nästan blommat ut medan vitsipporna ännu står stolta på vägkanter och i skogen. Så fort solen tittar fram vänder de ansiktet käckt uppåt - de är faktiskt ganska lika oss soltörstiga människor. Gullvivorna har sin prakttid och bildar gula mattor på ängarna utanför vårt hus. Efter dagens promenad var jag bara tvungen att sätta ner mig på vägen och fotografera dem.

Vad gör du sade grannen då hon kom gående, det är ju inte varje dag man ser en fullvuxen kvinna sitta på vägen. Jag medger gärna - visst blir man litet snurrig av alla vackra blommor.

En bukett plockade jag att ha inne på köksbordet, att slösa med det vackra kunde man kanske tycka men jag vill njuta överallt - såväl inne som ute. Hundra blommor i vasen och tusentals på ängen, vilken gåva, vilket slöseri, så många fina detaljer. De små orangefärgade prickarna inne i blomman är förtjusande. Absolut värt att sitta på vägen för!