29 apr. 2017

När man blir gammal blir man barn pånytt

Vi har hört någon lova en torr och het sommar. Eftersom odling och växter är en hobby eller kanske rättare sagt blodigt allvar för oss båda vill vi prova på att samla litet extra regnvatten. I något skede revs den gamla köksmuren och tegelstenarna sparades på fähusberget. Svärmor lär ska ha varit arg för det blev ingen vacker hög. Dessutom levde hon i tron att de skulle vara där tillfälligt, tillfälligt har blivit närmare femtio år. Vi hade två 1000l stora kärl från förut och nu tänkte vi samla in vatten från fähustaket i den ena. Vi behövde alltså ordna ett system så att vattnet från taket hamnar i kärlet. Fähuset står uppe på backen och då behövde ju kärlet vara nedanom och gärna nära trädgårdslandet och växthuset där vi behöver vattnet. Bredvid trädgårdslandet kommer berget upp och på stället finns en gammal rökugn. Före vi kom så här långt måste vi ordna ett jämnt underlag för cisternen.


Gamla tegelstenar är ojämna och olika stora. Jag försökte så gott det gick att få ihop ett jämnt underlag. Att plocka ihop stenarna utan murbruk mellan är enda vettiga alternativet om man senare vill flytta bort hela arrangemanget. Fast min pappa jobbat som murare och min syster är byggnadsingengör får jag fortsätta att leva på god tro och kan alltså inte skylla byggnationen på släkten. Ganska jämnt blev det i alla fall.


Vi använder den gamla rökugnen som rensarbord, ibland är det för kallt att rensa i stranden och speciellt på vintern är det praktiskt att kunna gå in och värma sig emellanåt mitt i fiskrensandet. I höstas byggde vi en trädgårdskompost bredvid för att lättare kunna cirkulera avfallet som uppstår i odlandet. Någonstans på en gård behöver man kunna samla saker som annars är i vägen och helst skulle man ju ha allt mindre vackert på ett och samma ställe. Tyvärr kommer vi inte att lyckas med det för det är viktigt att allt ligger praktiskt tillhands och inte är till för att vara på utställning. För att försäkra oss om att vattnet skulle rinna ner från fähustunnan valde vi att lyfta upp den också litet. Nu återstår bara att se om det fungerar. Gubben sade att han har god lust att ligga ute i natt för att kolla konstuktionen, jag tror att han ångrar sig när det börjar regna ordentligt.


Vi har haft riktigt roligt med vårt projekt och skrattat att man nog blir barn på nytt bara man blir tillräckligt gammal speciellt när man börjar leka med vatten. Nu år vi bara hoppas att systemet blir bra och om det inte har varit till annan nytta så hoppas jag att svärmor sitter på en molnkant och ler när hon ser att vi plockat bort största delen av teglen från berget.

20 feb. 2017

Ute på isen

Det har varit dåligt med is i år. En tvåveckorsperiod med litet kallare väder gjorde att det frös till i vikarna. Det är också länge sedan vi fiskat eftersom det har varit ovanligt litet fisk i farten under senhösten. Ett flertal sälar har vistats i vattnen runt ön och vår fångst har varit därefter; dålig. När det äntligen blev så kallt att det gick att lägga ut nät passade mannen alltså på. Han har följt isläget och vädret noggrant och provat sig fram naturligtvis. Tre nät lade han under isen i viken för en knapp vecka sedan.




Förra vintern lade vi ut nät ena dagen och var tvungna att ta upp dem redan följande dag eftersom det lovades hårda vindar. Saldot i år är alltså snäppet bättre. Igår på söndagen var vi tillsammans och vittjade näten. Vädret var soligt och på land var det riktigt vårlikt. Isen hade blivit litet mörk men var ännu helt ok i fasthet.


Idag var föret ett helt annat. Under natten hade det kommit tre centimeter blöt snö. Landskapet var vackert men vi befarade det värsta med isen. Att vattnet stigit litet och det var vatten i stränderna är inte farligt utan helt naturligt. Det betyder inte ännu att isen skulle vara dålig.


Men väl ute på isen kunde vi konstatera att snön blött upp isens yta. Mannen provar isen med en gammaldags isbild, om han lyfter bilden och slår från knähöjd skall isen inte gå sönder på två slag. På notisen förr sade man att det var tillräckligt för att hålla häst om isen höll dessa två slag. Nu kan vi ju anta att männen var starkare förr, också min man som då var yngre och alltså orkade slå hårdare. Vilket alltså betyder att det kanske inte lönar sig att följa efter med häst där han går idag men jag vågar än så länge följa efter där han provat. Likaväl beslöt vi oss för att ta upp de två yttersta näten eftersom vi inte kan lita på att all snösörja ovanpå isen fryser till fast det skulle bli kallt ett par dagar.


Igår gick vi nära efter varandra på isen, idag höll jag mig på längre avstånd och mannen hade såväl ispikar som rep med sig, jag höll reda på andra ändan av repet. Nu kan nätet som blev kvar vara någon dag, fisk är det fortfarande inte mycket, några sik och en havsöring är fångsten så här långt. Med god tur blir det rejält kallt och isen fryser till igen, annars får vi ta upp också det sista nätet. Nog var det gott med fisk men så gott är det inte att det är värt att ta några risker för.

27 dec. 2016

God fortsättning på Julen!

Doften sprider sig i stugan, grytan står på spisen och puttrar, maten blir inte färdig på länge ännu. Den första mellandagen har ett speciellt lugn. Vi har båda legat i förkylning, mannen mest veckan innan jul och jag fick feber på julafton. Det blev alltså ett något dämpat julfirande. Städat och tagit in julgranen hade vi ju gjort redan tidigare så det var bara att sätta julduken på bordet och skuffa in skinkan i ugnen så var allt färdigt. Ganska praktiskt med julmat när man är sjuk, den går att plocka fram när man orkar äta och sen finns det kvar till följande måltid.


Det enda man inte njuter av med feber är att bada bastu, nu räckte det gott och väl att vara och skölja av sig det värsta och sedan krypa ner i säng igen. Igår på annandagen var den första feberfria dagen och vi gick sakta ner till stranden för att jag skulle få litet frisk luft. Vädret har det inte varit något fel på, några plusgrader och till och med litet sol. Det blåser friskt och stormen Urd som drar över Norge och Sverige lär märkas av här också senare ikväll. När man går runt huset i mörkret och tittar in genom fönstren kan man se att de som bor här har det mysigt.


På bordet ligger diverse saker och diskbänken är belamrad med odiskade kärl, de är inte så noggranna med att plocka undan efter sig, å andra sidan förstår man att gungstolen bredvid spisen är i flitig användning och att de brukar sitta och njuta av att bara språka om livet förr och nu. Vi hoppas att ni alla fått fira en jul som motsvarat era förväntningar, vi har fått vara tillsammans och vila, det viktigaste för oss. Julen är ju inte slut ännu fast här är några vardagar inplockade i kalendern, åtminstone till trettondag firar vi jul. När grytan på spisen fått puttra klart skall vi variera maten, på jägarens begäran blir det harstek. Harstek är festmat, att vara tillsammans är värt att fira om det sen är helg eller vardag!

4 dec. 2016

Fågelvirus

I veckan fick vi ta del av nyheten att fågelinfluensa av någon typ nått även skärgårdshavet. Först aviserades att den fanns på Åland och nu några holmar bort. Långt före nyheterna visste jag redan att en viss invånare på torpet har fått något konstigt virus som inbegriper fåglar. Inte så att han kvittrar eller flyger omkring men nog så att han har fått pippi på fågelmat. På varje inköpslista finns det fågelkorv och solrosfrön, och det är inte kalkonpålägg och frön till myslin det gäller.


När jag frågar om det är nödvändigt får jag långa förklaringar på vad småfåglarna gör om de inte får mat. De flyger in i boden och pickar hål i alla kassar och påsar, förstör kittet runt fönsterglasen och tjattrar ilsket. fast det är mannen som har förmågan att kommunicera med djur kan till och med jag förstå vad en ilsken talgoxe menar när den pickar frenetiskt på fönsterkarmen, det är inte så att den är ute efter promenadsällskap. Den är hungrig, kanske litet väl van att få sin vilja igenom och när dens lilla fröhjärna har förstått att invånarna i det här huset är dom som hänger ut maten vill den ha mera. Vi har skämt bort de små liven och får betala dyrt genom att bära hem mat. Det finns flera aspiranter på solrosfröna än mesarna, hjortarna har kommit på att man kan vippa på automaten så att det rinner ut frön därifrån, litet nät runt till hinder så är proceduren litet svårare i alla fall. När vi matar fåglarna får vi ha dem på gården vi får njuta av deras sällskap och följa med deras beteende, det blir ju nästan tama när de ser oss dagligen. De är så vackra och utsatta för kylan, litet mat måste vi ju kunna kosta på dem, vi som har det varmt och skönt i stugan och mat på bordet. Nu hoppas vi bara att det dödliga fågelviruset som härjar i trakten inte smittar på småfåglarna.

25 sep. 2016

Lycka i alla dess former

Jag är nog den lyckligaste människan på jorden. Vi har just badat bastu och sitter och kopplar av, kroppen är trött av kroppsarbete och frisk luft, magen mätt på egen skörd och fångst. I veckan hade vi besök av en skogshuggare som kom för att ta ner några granar alldeles bakom snickeriet. Grannen har fällt skogen bakom och då den skog som tidigare skyddat för nordliga vindar nu är borta vet man inte vad hårda stormar kunde ha gjort med granarna. Killen som fällde träden klättrade upp i träden och kvistade och fällde dem bit för bit uppifrån så att de skulle göra så litet skada på huset som möjligt. 



Kvistarna bildade ett berg upp mot husväggen, det gick att gå upp på taket, någon lätt promenad var det ju inte men ganska roligt. I fredags hade mannen redan börjat lägga kvistar på hög, igår fortsatte vi tillsammans och fick hjälp av vänner. Med traktor och högrepen körde mannen bort högarna som vi får bränna när det blir ordentligt fuktigt i naturen. Nu är det för brandfarligt. Några timmar och många högar senare pausade vi i jobbet. Kvällen firade vi i goda vänners lag, vi blev bjudna på fantastisk mat och skrattet klingade många gånger under kvällen.


På morgonen då vi vaknade kändes det skönt i kroppen av arbetet och vi bestämde oss för att njuta och ta det lugnt. Vi släppte in korna på åkern utanför huset och tog oss gott om tid att se på dem, nog är de vackra. De började genast äta och det är något lugnande med deras grums, grums, grums. Nog är vi lyckligt lottade som får låna dessa djur, utan det ansvar som bonden har får vi plocka russinen ur kakan. 



En tur till stranden för att vittja sumpen och sen började vi sakta med arbetet igen. Vilket nöje att se resultat, och samtidigt veta att det inte är någon brådska med allt. Stammarna ligger bra där de är, de skall till sågen men först efter vintern så vi har gott om tid att flytta dem ännu. Veden reder vi också upp först senare så den tar vi till vedbacken efter hand. 


Nu kommer man in i snickeriet igen, berget är flyttat. Efter att vi hade kört litet riskor och kvistar till hann jag ännu med en härlig promenad före middagen och bastun. Nu är både kroppen och själen tankade igen. Ömheten i musklerna, både armarna och skrattmusklerna, doften av barr och kåda i näsan gör gott, jag kan nästan inte sluta le.

7 juli 2016

Rosor, ett nytt intresse

Rosor förknippar jag med äldre damer :) Min älskade mormor hade en rabatt med rosor, hon hade ju förstås flera blomland men en var speciellt för rosor. I början hade hon olika rosor där men så småningom blev det mest buskrosor för de var lättare att sköta. Jag minns att hon avrått mig från att plantera rosor för att de skall ha bördig jord (vi har en sandig och stenig backe). Egentligen är jag mera intresserad av odling av nyttoväxter än blommor men två-tre rabatter har jag haft. I våras föll jag för rosenfrestelsen. En klätterros har jag tidigare planterat under ett gammalt äppelträd där jag tidigare hade planterat en ros jag fått i gåva som tyvärr inte överlevde en hård vinter. Klätterrosen har överlevt men ännu inte klättrat så värst högt, vacker är den ändå.


Då jag i våras på ett trädgårdsforum läste ett tips om billiga rosor kunde jag inte längre låta bli att handla några, tre rättare sagt. Två av dessa tre blommar nu och även om de inte skulle klara vintern så var det värt slantarna när jag ser på blommorna.


På paketet var rosen helt vanlig och ljusröd, i verkligheten är den alldeles underbar. Mörkare intensiv cerise, ljus, ljusröd och ljusgul, det bästa är att den har många knoppar.


Jag har alltså grävt upp en ny blomrabatt, det skulle jag ju inte, det är egentligen tillräckligt med de tre som fanns förut, men då det är så roligt och vackert! Det blir säkert flera rosor i framtiden, besvikelserna blir säkert många och jag får prova mig fram i vilka som trivs i sandig och inte så kraftig jord. Kanske det går att odla rosor hos oss i alla fall fast mormor avrådde ifrån det. Om några år får vi se hur det har gått...tills dess tänker jag njuta!


30 juni 2016

Med gott minne kan man lära sig spå väder

Det tycks som om allt här i livet går i cirklar och återkommer med mer eller mindre jämna mellanrum. Åren går och årstiderna växlar, varje årstid har sina sysslor, de flesta upprepas flera gånger men åtminstone varje år. Potatisen sätts i marken och då den växt sin tid tas den upp, ogräset växer och rensas bort, gräset växer och klipps och växer och klipps igen. Fåglarna söker boplats och lägger ägg och ruvar och ungarna kläcks och ungarna lär sig flyga. Varje år runt midsommar brukar det vara dags att ta in veden, hör och häpna, i år har vi ingen ved att ta in! På vedbacken ligger det på sin höjd två skottkärrslass med bakar som skall användas som sommarved. Så här i vedkärrningstider brukar också getingarna bygga bo. För det mesta hittar vi ett eller flera bon i vedhögen. Ibland hittar getingarna på att bygga bo i något bodtak eller förråd och då man hittar bona blir man alltid lika överraskad och förskräckt. Jag har en naturlig respekt för getingar och vill inte ha dem i hus med mig. Bona skall ner och bort så att man inte behöver rycka till av rädsla när man går in någonstans och får ilskna getingar efter sig. I år tycks det som om bona är flera än vanligt, större än vanligt och högre upp än andra år.


I vanliga fall har vi upptäckt bona då de har varit i storlek med ett hönsägg, ibland har de varit större. Igår upptäckte vi ett bo eller egentligen en ingång till ett bo i dasstaket. Ljudet av surrande getingar har funnits nära och det har tagit mig ett-par dagar att lista ut var boet fanns. Det var bara att ta fram stegen och klättra upp och förgifta eländet genom en springa mellan takplåtarna. Det boet och de getingarna hör till gårdagen, idag upptäckte mannen ett bo i boden, mellan en gammal upphängd hetekasäng och väggen. Trafiken var livlig på dagen, till kvällen har det lugnat sig litet. Också här började vi smida mordiska planer. Fram med giftburken och så var det "bara" att sticka in armen mellan sängen och väggen med morvapnet laddat.


Nu kom jag inte åt att spruta så exakt mot getingboets öppnings så det kan hända att proceduren behöver upprepas. Boet var delvis fast i hetekan så det gick inte att lyfta undan den för att komma bättre åt. Får se i morgon hurudan trafik där är och om det behövs fortsatta åtgärder. Direkt roligt är det ju inte att agera mördare men alternativet att undvika boden eller ännu värre dasset en hel sommar känns inte heller så värst bekvämt. Nu gäller det bara att försöka komma ihåg i höst att årets bon byggts högt uppe. Enligt gamla Skarpängen, mannens morfar Eliel var det ett tecken på att det var mycket regn att vänta, antagligen var det sensommaren och hösten som skulle bli regnig då. Får alltså se om tecknen håller sträck eller om det bara är skrock. För det mesta hade de gamla goda tecken eftersom de inte hade moderna meterologer att ty sig till. Ännu bättre skulle det ju vara om man kunde komma ihåg det till nästa sommar när man hittar getingbon och själv kan göra en jämförelse. För ett som är säkert är att vi hittar något eller några getingbon nästa sommar också, i vedkärrningstider.