11 juni 2017

Försommarbrådska

Oj vad tiden rusar. Jag tycker det var alldeles nyss jag drömde om allt jag skulle så och plantera och nu har jag sått och satt som en besatt. Flera av mina experiment har lyckats. Spenaten jag sådde på frusen jord i slutet av februari har jag skördat det mesta av också. Tomaterna och chiliplantorna har kart, det tar länge tills de är skördeklara men rädisorna är nu som bäst.


Alla potatisarna är i jorden. Vi brukar egentligen hålla oss till en tidig potatissort Timo heter den. Den är mycket tidig och god, nackdelen är att den växer sig väldigt stor och då den blir äldre drabbas den ofta av sjukdomar. Nu har vi hört ryktas att sorten kanske inte längre skall säljas som utsäde. Det skulle vara synd men vi resonerar som så att det säkert finns andra helt goda sorter. Om de trivs på våra sandjordar är sedan en annan sak. Vi fick två nya sorter att prova via en vän som hade blivit erbjuden dem av ett företag. Sorterna heter Colomba och Annabelle. Colomba såg rund och vit ut, Annabelle var avlång och gulare. Vi satte dem på påskannandag och täckte dem med två lager fiberduk. Det har varit kallt länge i vår så det tog ett tag före potatisen kom upp och tur var ju det med tanke på kylan. Det verkar som att de klarade kylan bra, några riktigt små skador på blasten blev det efter de kallaste nätterna men plantorna har återhämtat sig bra. För ett par veckor sedan var det dags att mylla på potatisen för att ge den mera jord runt fötterna och för att rubba ogräset. Nu kan man redan skönja de första blomknopparna. Det är två veckor till midsommar så vi får se om vi får skörd till dess. Timo borde leverera men de nya sorterna vet vi inte med ännu.



Det är härligt att se hur allt växer och det är härligt att gå ut i egen åker eller eget växthus och plocka grönsaker till smörgåsarna. Oj vad jag njuter!

7 maj 2017

Doft av trä och kåda

Träden vi fällde bakom skjulet på hösten var fina friska granar. Ett par av dem var dessutom raka. Egentligen hade vi inte tänkt såga virke för vi har inget akut projekt där vi skulle behöva det men eftersom träden var så fina gjorde vi det ändå. Det finns en såg på holmen och mannen har förr ofta varit och sågat där, det är så behändigt att inte behöva skicka iväg stockar någon annanstans. Stockar skickar man ju inte på posten utan behöver frakta på traktorsläp med båt härifrån och sedan tillbaka igen.

Då man sågar med en mindre fältsåg är det bra om man kan vara med och hjälpa till, en person får det svettigt om han skall fixa det själv.


Det behövs helst tre personer. En som sköter sågverket, en som riktar stocken från aktersidan och en som tar undan virket och radar det på släpvagnen. Jag har varit med ett par gånger förut och eftersom jag är ovanast får jag vara den som tar undan virket. Litet motion och kåda på handskarna får man men jag är mer än nöjd med den rollen eftersom det är minst oljud och man får hålla i de alldeles pinfärska virket. Det är så vackert! Det allra finaste den här gången blev de 10" breda bräderna, en fröjd för ögat.


Sen blir det ju en hel del ytor, eller bakar som vi säger när man sågar. Det är ypperlig sommarved, den torkar fort och kan ofta brännas redan samma höst. Vi har som bekant rätt så gott om ved så vi beslöt att ge bort ytorna till en äldre dam som inte själv kommer till skogs mera. Skulle vi ha haft rum för veden skulle vi utan vidare själv använt den, nu blev det bäst så här, en win-win situation alltså. Vi sorterade virket och ytorna på två släpvagnar, på den som vi körde hem fanns ytorna och tallvirket. Först åkte vi hem med virket och sedan iväg med ytorna till vår vän. Mera om tallvirket en annan gång...

29 apr. 2017

När man blir gammal blir man barn pånytt

Vi har hört någon lova en torr och het sommar. Eftersom odling och växter är en hobby eller kanske rättare sagt blodigt allvar för oss båda vill vi prova på att samla litet extra regnvatten. I något skede revs den gamla köksmuren och tegelstenarna sparades på fähusberget. Svärmor lär ska ha varit arg för det blev ingen vacker hög. Dessutom levde hon i tron att de skulle vara där tillfälligt, tillfälligt har blivit närmare femtio år. Vi hade två 1000l stora kärl från förut och nu tänkte vi samla in vatten från fähustaket i den ena. Vi behövde alltså ordna ett system så att vattnet från taket hamnar i kärlet. Fähuset står uppe på backen och då behövde ju kärlet vara nedanom och gärna nära trädgårdslandet och växthuset där vi behöver vattnet. Bredvid trädgårdslandet kommer berget upp och på stället finns en gammal rökugn. Före vi kom så här långt måste vi ordna ett jämnt underlag för cisternen.


Gamla tegelstenar är ojämna och olika stora. Jag försökte så gott det gick att få ihop ett jämnt underlag. Att plocka ihop stenarna utan murbruk mellan är enda vettiga alternativet om man senare vill flytta bort hela arrangemanget. Fast min pappa jobbat som murare och min syster är byggnadsingengör får jag fortsätta att leva på god tro och kan alltså inte skylla byggnationen på släkten. Ganska jämnt blev det i alla fall.


Vi använder den gamla rökugnen som rensarbord, ibland är det för kallt att rensa i stranden och speciellt på vintern är det praktiskt att kunna gå in och värma sig emellanåt mitt i fiskrensandet. I höstas byggde vi en trädgårdskompost bredvid för att lättare kunna cirkulera avfallet som uppstår i odlandet. Någonstans på en gård behöver man kunna samla saker som annars är i vägen och helst skulle man ju ha allt mindre vackert på ett och samma ställe. Tyvärr kommer vi inte att lyckas med det för det är viktigt att allt ligger praktiskt tillhands och inte är till för att vara på utställning. För att försäkra oss om att vattnet skulle rinna ner från fähustunnan valde vi att lyfta upp den också litet. Nu återstår bara att se om det fungerar. Gubben sade att han har god lust att ligga ute i natt för att kolla konstuktionen, jag tror att han ångrar sig när det börjar regna ordentligt.


Vi har haft riktigt roligt med vårt projekt och skrattat att man nog blir barn på nytt bara man blir tillräckligt gammal, speciellt när man börjar leka med vatten. Nu får vi bara hoppas att systemet blir bra och om det inte har varit till annan nytta så hoppas jag att svärmor sitter på en molnkant och ler när hon ser att vi plockat bort största delen av teglen från berget.

20 feb. 2017

Ute på isen

Det har varit dåligt med is i år. En tvåveckorsperiod med litet kallare väder gjorde att det frös till i vikarna. Det är också länge sedan vi fiskat eftersom det har varit ovanligt litet fisk i farten under senhösten. Ett flertal sälar har vistats i vattnen runt ön och vår fångst har varit därefter; dålig. När det äntligen blev så kallt att det gick att lägga ut nät passade mannen alltså på. Han har följt isläget och vädret noggrant och provat sig fram naturligtvis. Tre nät lade han under isen i viken för en knapp vecka sedan.




Förra vintern lade vi ut nät ena dagen och var tvungna att ta upp dem redan följande dag eftersom det lovades hårda vindar. Saldot i år är alltså snäppet bättre. Igår på söndagen var vi tillsammans och vittjade näten. Vädret var soligt och på land var det riktigt vårlikt. Isen hade blivit litet mörk men var ännu helt ok i fasthet.


Idag var föret ett helt annat. Under natten hade det kommit tre centimeter blöt snö. Landskapet var vackert men vi befarade det värsta med isen. Att vattnet stigit litet och det var vatten i stränderna är inte farligt utan helt naturligt. Det betyder inte ännu att isen skulle vara dålig.


Men väl ute på isen kunde vi konstatera att snön blött upp isens yta. Mannen provar isen med en gammaldags isbild, om han lyfter bilden och slår från knähöjd skall isen inte gå sönder på två slag. På notisen förr sade man att det var tillräckligt för att hålla häst om isen höll dessa två slag. Nu kan vi ju anta att männen var starkare förr, också min man som då var yngre och alltså orkade slå hårdare. Vilket alltså betyder att det kanske inte lönar sig att följa efter med häst där han går idag men jag vågar än så länge följa efter där han provat. Likaväl beslöt vi oss för att ta upp de två yttersta näten eftersom vi inte kan lita på att all snösörja ovanpå isen fryser till fast det skulle bli kallt ett par dagar.


Igår gick vi nära efter varandra på isen, idag höll jag mig på längre avstånd och mannen hade såväl ispikar som rep med sig, jag höll reda på andra ändan av repet. Nu kan nätet som blev kvar vara någon dag, fisk är det fortfarande inte mycket, några sik och en havsöring är fångsten så här långt. Med god tur blir det rejält kallt och isen fryser till igen, annars får vi ta upp också det sista nätet. Nog var det gott med fisk men så gott är det inte att det är värt att ta några risker för.

27 dec. 2016

God fortsättning på Julen!

Doften sprider sig i stugan, grytan står på spisen och puttrar, maten blir inte färdig på länge ännu. Den första mellandagen har ett speciellt lugn. Vi har båda legat i förkylning, mannen mest veckan innan jul och jag fick feber på julafton. Det blev alltså ett något dämpat julfirande. Städat och tagit in julgranen hade vi ju gjort redan tidigare så det var bara att sätta julduken på bordet och skuffa in skinkan i ugnen så var allt färdigt. Ganska praktiskt med julmat när man är sjuk, den går att plocka fram när man orkar äta och sen finns det kvar till följande måltid.


Det enda man inte njuter av med feber är att bada bastu, nu räckte det gott och väl att vara och skölja av sig det värsta och sedan krypa ner i säng igen. Igår på annandagen var den första feberfria dagen och vi gick sakta ner till stranden för att jag skulle få litet frisk luft. Vädret har det inte varit något fel på, några plusgrader och till och med litet sol. Det blåser friskt och stormen Urd som drar över Norge och Sverige lär märkas av här också senare ikväll. När man går runt huset i mörkret och tittar in genom fönstren kan man se att de som bor här har det mysigt.


På bordet ligger diverse saker och diskbänken är belamrad med odiskade kärl, de är inte så noggranna med att plocka undan efter sig, å andra sidan förstår man att gungstolen bredvid spisen är i flitig användning och att de brukar sitta och njuta av att bara språka om livet förr och nu. Vi hoppas att ni alla fått fira en jul som motsvarat era förväntningar, vi har fått vara tillsammans och vila, det viktigaste för oss. Julen är ju inte slut ännu fast här är några vardagar inplockade i kalendern, åtminstone till trettondag firar vi jul. När grytan på spisen fått puttra klart skall vi variera maten, på jägarens begäran blir det harstek. Harstek är festmat, att vara tillsammans är värt att fira om det sen är helg eller vardag!

4 dec. 2016

Fågelvirus

I veckan fick vi ta del av nyheten att fågelinfluensa av någon typ nått även skärgårdshavet. Först aviserades att den fanns på Åland och nu några holmar bort. Långt före nyheterna visste jag redan att en viss invånare på torpet har fått något konstigt virus som inbegriper fåglar. Inte så att han kvittrar eller flyger omkring men nog så att han har fått pippi på fågelmat. På varje inköpslista finns det fågelkorv och solrosfrön, och det är inte kalkonpålägg och frön till myslin det gäller.


När jag frågar om det är nödvändigt får jag långa förklaringar på vad småfåglarna gör om de inte får mat. De flyger in i boden och pickar hål i alla kassar och påsar, förstör kittet runt fönsterglasen och tjattrar ilsket. fast det är mannen som har förmågan att kommunicera med djur kan till och med jag förstå vad en ilsken talgoxe menar när den pickar frenetiskt på fönsterkarmen, det är inte så att den är ute efter promenadsällskap. Den är hungrig, kanske litet väl van att få sin vilja igenom och när dens lilla fröhjärna har förstått att invånarna i det här huset är dom som hänger ut maten vill den ha mera. Vi har skämt bort de små liven och får betala dyrt genom att bära hem mat. Det finns flera aspiranter på solrosfröna än mesarna, hjortarna har kommit på att man kan vippa på automaten så att det rinner ut frön därifrån, litet nät runt till hinder så är proceduren litet svårare i alla fall. När vi matar fåglarna får vi ha dem på gården vi får njuta av deras sällskap och följa med deras beteende, det blir ju nästan tama när de ser oss dagligen. De är så vackra och utsatta för kylan, litet mat måste vi ju kunna kosta på dem, vi som har det varmt och skönt i stugan och mat på bordet. Nu hoppas vi bara att det dödliga fågelviruset som härjar i trakten inte smittar på småfåglarna.

25 sep. 2016

Lycka i alla dess former

Jag är nog den lyckligaste människan på jorden. Vi har just badat bastu och sitter och kopplar av, kroppen är trött av kroppsarbete och frisk luft, magen mätt på egen skörd och fångst. I veckan hade vi besök av en skogshuggare som kom för att ta ner några granar alldeles bakom snickeriet. Grannen har fällt skogen bakom och då den skog som tidigare skyddat för nordliga vindar nu är borta vet man inte vad hårda stormar kunde ha gjort med granarna. Killen som fällde träden klättrade upp i träden och kvistade och fällde dem bit för bit uppifrån så att de skulle göra så litet skada på huset som möjligt. 



Kvistarna bildade ett berg upp mot husväggen, det gick att gå upp på taket, någon lätt promenad var det ju inte men ganska roligt. I fredags hade mannen redan börjat lägga kvistar på hög, igår fortsatte vi tillsammans och fick hjälp av vänner. Med traktor och högrepen körde mannen bort högarna som vi får bränna när det blir ordentligt fuktigt i naturen. Nu är det för brandfarligt. Några timmar och många högar senare pausade vi i jobbet. Kvällen firade vi i goda vänners lag, vi blev bjudna på fantastisk mat och skrattet klingade många gånger under kvällen.


På morgonen då vi vaknade kändes det skönt i kroppen av arbetet och vi bestämde oss för att njuta och ta det lugnt. Vi släppte in korna på åkern utanför huset och tog oss gott om tid att se på dem, nog är de vackra. De började genast äta och det är något lugnande med deras grums, grums, grums. Nog är vi lyckligt lottade som får låna dessa djur, utan det ansvar som bonden har får vi plocka russinen ur kakan. 



En tur till stranden för att vittja sumpen och sen började vi sakta med arbetet igen. Vilket nöje att se resultat, och samtidigt veta att det inte är någon brådska med allt. Stammarna ligger bra där de är, de skall till sågen men först efter vintern så vi har gott om tid att flytta dem ännu. Veden reder vi också upp först senare så den tar vi till vedbacken efter hand. 


Nu kommer man in i snickeriet igen, berget är flyttat. Efter att vi hade kört litet riskor och kvistar till hann jag ännu med en härlig promenad före middagen och bastun. Nu är både kroppen och själen tankade igen. Ömheten i musklerna, både armarna och skrattmusklerna, doften av barr och kåda i näsan gör gott, jag kan nästan inte sluta le.