5 maj 2019

Våga drömma, våga fråga

Flera gånger har jag harmats över att det inte längre finns nån gödselstack att gå till för ordentlig dynga. Jag har till och med samlat litet högar från ängen där korna betar men aldrig fått ihop så mycket att det skulle vara till någon nytta. Dessutom behöver dyngan av fritt betande kor brinna och komposteras ordentligt annars är den full av ogräsfrön. Drömmen har ju varit ett traktorlass med hästskit, ordet låter som en dröm, det måste vara en trädgårdsmänniskas vackraste ord! Vi har gödslat åkern med bigödsel i brist på bättre gödning, och visst ger det näringsämnen för potatisen men det ger ingen jordmassa så det känns som att jorden blir bara fattigare år för år. I grönsakslandet har jag använt gammal hederlig kanankacka förpackad i ämbaren och allt utom bladgrönt mår nog bra av det. Blomlanden har fått utspätt kiss eller nässelvatten. Lukten från nässelvatten är inget vidare men näringshalten är god och växterna tackar. Sen är det litet problematiskt sådana år som i fjol, att vattna med gödselvatten när jorden är kruttorr ger inte optimal effekt. Jag skulle ju så gärna öka mullhaten sandjorden och se kompostmaskarna jobba och gödsla. Vi har vanlig kompost och det ger litet utkastning. Ben och matrester blir bra näring men det tar lång tid. Nu har en del av min dröm gått i uppfyllelse. Här i veckan tog jag mod till mig och kontaktade en bekant som har hästar, om jag ens skulle få litet hästskit skulle jag bli överlycklig - och det fick jag! Det är ju inte så mycket man kan transportera i en personbils bagageutrymme men ack vad jag är lycklig. Idag öppnade jag en av säckarna och drömmen blev bara bättre, några härliga kompostmaskar kröp åvanpå gödseln, kan ni se hur jag myser?


Glädjen över maskarna nästan överaskade mig, jag var ju så glad redan tidigare. Tänk så lycklig man får vara, nästan salig över att det finns så fina människor som delar med sig! Det behövdes ju bara litet mod för att fråga...

25 feb. 2019

Vårkänslor

När jag kom hem till helgen hade någonting förändrats. Efter en stunds funderande insåg jag att det är ljuset, ljuset har kommit tillbaka efter den långa vintern. Ljuset är härligt men obarmhärtigt. Det var dags att ta ner de rödrutiga gardinerna som vi brukar ha under vintern och hänga upp någonting annat. Det betyder ju också att de rena gardinerna från linneskåpet behöver strykas. Fast jag har ett strykbräde tar jag fram det sällan, det behövs egentligen bara när jag stryker någon skjorta, och det händer inte ofta, mannen brukar säga att dom nog blir släta efter ett tag ändå. Jag stryker gardiner på gammalt välbeprövat sätt. Jag tömmer köksbordet och breder ut svärmors yllefilt och ett tunnt bomullstyg och börjar på.



Fram med sprayflaskan och så är det bara att börja. När man väl kommer igång går det bra, varje gång undrar jag varför jag stryker så sällan. Det doftar ju så gott, och man ser resulrat genast!


Efter litet fönstertvätt blir det ljust inne också. Blommorna på gardinerna ger litet försmak av en varmare årstid, nu gäller det att njuta!

26 jan. 2019

Bomull i skärgården

Snön täcker in hela landskapet i mjuka drivor. Det var så vackert att köra hem längs med byvägen igår kväll att det nästan tog andan ur mig. Tur att det inte gjorde det för då skulle jag inte ha fått njuta av att vara ute idag.


Mannen börjar tröttna litet på snön för honom betyder det timmar i traktorn på landsvägen. Snön betyder arbete och till sist blir det för mycket av det goda också. Det har ju snöat var och varannan dag de två senaste veckorna och det börjar bli svårt att få rum för snön längs byvägen. Nu har de lovat milt till slutet av nästa vecka så det går inte att koppla i snöslungan heller för att spruta iväg snön, kanske mildvädret - om det kommer lägger ihop massorna litet.



Helst skulle det ju nog vara nån minusgrad för klottig blidsnö är bara vått o tråkigt. Medan han har suttit i traktorn har jag gjort små gångar till vedlidret, bodarna och bastun.


Det är så roligt att jag nästan glömmer att det är motion. Sen kan man ju drömma om varma vårdagar på trädgårdsbänken om man skulle råka tröttna...


12 jan. 2019

Naturkrafter

Efter julen kom det in ordentliga stormvindar från väst. Vi klarade oss med några kortare strömavbrott o alla hus klarade sig men skogen på strandvägen hade farit ganska illa. Ett par granar hade fallit rätt över vägen. Skogen är inte vår men eftersom vi har vägrätt måste vi se till att vi kommer fram och åtgärda det som ligger på vägen. Ingen annan av dem som använder vägen bor här så vi gör vad vi kan för att hålla vägen farbar. Det är ju inte så roligt med granar gungande där man rör sig.





Det är nog otroliga krafter som sätter in när ett stort träd blir så här skadat. Det var också en utmaning att våga sig på det. Att veta var man skall såga för att allt skall falla tryggt dit man har tänkt sig är inte heller så lätt. Vi gör mycket tillsammans och mannen ville att jag skulle vara med för ifall något skulle gå fel fast han har mycket erfarenhet och har fällt många träd. Det finns fördelar med att bli litet äldre, man tror inte längre att man är odödlig och blir litet försiktigare. Å andra sidan går allt litet långsammare...


Vi hann redan gå hem ett varv efter traktor o rep för det kändes osäkert att såga rakt under trädet. När repet väl var på plats skulle han bara såga litet till på ett ställe och då brakade det till ordentligt...sen var det en lätt plätt att kvista o såga resten.


Veden fick vi ta för besväret så den är hemkörd på vedbacken. Litet spänning i vardagsysslorna håller sinnet ungt. Inte är det helt fel med frisk luft och motion på köpet heller.

15 dec. 2018

En fullständig lördag

I morse vaknade jag av mannens väckarklocka. Min var avstängd för att det var ledig dag och inga tider att passa. Det är liksom extra mysigt att vakna tidigt när man vet att man inte måste stiga upp utan kan ligga och dra sig en stund till. En decemberlördag före jul finns det ju ett och annat man kan företa sig. Eftersom jag redan har gjort storstädningen och bara tänker gå ett varv med dammsugaren när granen tagits in är det tyngsta undan. Det var en perfekt helg för skogspromenad och litet köttjobb. Mannens tid som aktiv jägare är sen länge avslutad. När den egna hälsan sätter stopp för hela dagar på älgpass och händerna inte håller för att flå en hjort är vi glada för det kött de aktiva jägarna låter oss få. Idag har jag tagit vara på litet hjortkött. Det blir många bitar av en hjort och beroende på hur man vill använda köttet fryser man in det. De "bättre" bitarna blir hela men det finns en hel del som blir bra malet kött. Malet kött är ju enkelt att tillreda och blir bra vardagsmat, en del påtande är det före man kan mala.


När vi ännu hade större mängder kött köpte vi en mindre köttkvarn. Den är liten men otroligt bra och stark. Två varv genom kvarnen och köttet är färdigt att sättas i påsar.

Vi tycker det är lagom med 400-500gram per påse. Om man behöver mera än så får man väl ta upp två påsar från frysen då. När man vacumförpackar köttet i platta paket både fryser det och lenar det fort och tar litet utrymme i frysen. 


Hjortkött eller speciellt fettet har en viltsmak som alla inte gillar men jag tycker det passar bra till bolognese med tomat, chili och vitlök. Medan jag jobbade med köttet eldade mannen bastu. Ett bättre sätt att avsluta lördagen med finns inte. Ingen julstress här i stugan, brasan sprakar och stjärnan brinner i fönstret. Min dag har varit perfekt!

5 dec. 2018

Stjärnklar decemberkväll

Eftersom jag var i stan över första advent styrde jag kosan mot holmen idag. Fördelen med helgarbete blir ju möjligheten till vardagsledigt och förlängda veckoslut ibland. I morgon är det ju också en sorts helg när vi firar självständighetsdag. Adventstiden är den arbetstätaste tiden i församlingarna och utan vila blir det stress och ingen glädje. Jag tycker om advent och väntan på jul. Det är så skönt att mysa i skymningen. Ljuset syns liksom bättre när det är så mörkt ute. Jag julpyntar väldigt litet och absolut inte ännu, en adventsduk på köksbordet och en liten gran med ljus ute på holmen. I stan har jag en liten gran på balkongen med en likadan enkel ljusslinga.


När jag har gjort julstädningen tar jag in litet flera mattor och hänger upp rutiga gardiner i köket. Mera än så behövs inte. När den riktiga julgranen kommer in är det sedan pyntat så det räcker. Tills dess tänker jag njuta av mörkret och mysa så mycket som möjligt. En långhelg med vila, mys och helt vanliga hushållssysslor är att tanka krafter. Det som gläder mig mest i arbetet är alla fina människomöten, alla människor har så mycket att dela med sig av, jag är priviligierad som får lyssna och vara en del av deras liv. Människor påverkas av sina med och motgångar och jag får lära känna så många slipade, gnistrande vackra diamanter. Här ute på holmen är tempot lugnare och människorna färre, jag har tid att se ut genom fönstret eller upp mot himlen eller bara lyssna till köksspisens knaster. När vardagen kommer är batterierna är laddade igen.

24 nov. 2018

Efter några dagar med ryggskott har jag igen orkat greja litet. Efter att ha sovit en lång god natt var det skönt att vara ute i friska luften. Man ska ju inte lata sig om det finns något att göra. Dessutom är ogjorda arbeten otroligt energikrävande. På vår lista av ogjorda sysslor fanns ett arbete som vi skjutit på av än den ena orsaken, än den andra. Fähusvinden, eller fähustaket har varit uppbevaringsplats för diverse saker och en del virke. Allt som inte behövs borde så småningom tömmas därifrån. Virket väger och gamla tak är som gamla ryggar, de orkar allt mindre. På vinden fanns två gedigna stegar. Antagligen gjorda för takarbeten. Numera finns det ju stegar av aluminium som är mycket lättare och behändigare så de här behövs inte mera. Mannens styvfar som har gjort dem någon gång för länge sedan var en stor karl, han hade krafter. Vi hade fullt sjå att få ut dem och konstaterade att de är för gedigna för oss.

Vi har knappast krafter att få ut dem, än mindre lyfta dem mot någon vägg, gamla och ryggsjuka som vi är dessutom.Vi skrattade gott åt tanken att de är stora nog för att fungera som bår för oss båda, det är bara att ringa helikoptern så får dom bära båda på samma gång sa mannen. Om än gjorda av diverse virke är de ändå vackra, litet synd på dem är det ju men vikten på taket minskar avsevärt. Fähuset blir av med en börda.