Rallytider

Min svärmor som tyvärr redan varit borta i sex år hade åtminstone en passion. Vi förstod den inte alltid men drabbades allt som oftast av hennes behov att diskutera den - årets potatisskörd. Med facit på hand kan jag konstatera att skörden säkert var livsviktig för henne, speciellt den tiden de hade boskap här på torpet. Potatis var foder både för folk och fä. Höet räckte säkert inte enbart som foder och då kunde de skarva i med potatis och foderbetor. Här på torpet fanns boskap ännu på 1980-talet. Två kor och årskalvar. Fähuset är litet och mer boskap skulle inte ha rymts in. Dagens kor skulle inte rymmas in genom dörren ens. Korna som numera betar på hö-ängen är visserligen biffkor så de är större än mjölkkor men ändå tvivlar jag på att dagens mjölkkor skulle ha det bekvämt i vårt lilla fähus. Bortskämda skulle de nog garanterat bli. Det blir biffkorna också, ett par äpplen eller potatisar eller morotsblast sträcks allt som oftast till dem över staketet.

Idag har vi kört upp höstens potatis. Vi odlar potatis för eget behov. Eftersom det är långt till affären är det behändigt att ha åtminstone potatisen hemma. På försommaren njuter vi av egna nypotatis och på hösten av att äta potatis som vi sett växa alldeles i hemknuten. Vi odlar två sorters senpotatis, Rosamunda och Heimlot.

Hemlot är ingen officiell potatissort, den har odlats här på holmarna sen gammalt. Vår teori är att potatisen hämtats till vårt hörn av skärgården av någon från holmen Heimlot och därav fått sitt namn, men säkra på saken är vi inte. Potatissorten är alldeles vit och mjölig. Den kokar lätt sönder på hösten men efter en tids lagring blir den fastare vid kokning. Den är halvtidig och blasten vissnar något tidigt på hösten.  Det lär finnas en gammal potatissort som kallas den vita tysken och våra Heimlot kan mycket väl vara besläktade med denna, den har en del svagheter men är så god så vi vill bevara den, åtminstone för eget bruk. Eftersom det varit extremt varmt under en lång period den här sommaren var vi rädda för att potatisarna skulle vara mycket små. Små var de men ändå inte så små som vi befarade. Det som däremot inte var roligt i år var smågästerna som gått och tagit för sig av skörden, sorkarna alltså. Uppemot en tredjedel av potatisarna hade märken av sorkarna, dem lämnade vi naturligtvis kvar i åkern. Om det varit risk för hungersnöd skulle vi antagligen ha plockat dem också men eftersom vi klarar oss väl med det som är oskadat blev de angripna potatisarna i landet. Rosamunda är ju en sort som blir stor nästan varje år så den har vi litet som reservpotatis, dessutom blir det god potatismos av den. Att plocka potatis är ganska roligt, speciellt i gott sällskap. Och det hade vi, en god vän och granne som uppoffrade en del av sin lediga lördag för ett litet rally i skärgårdsstil. Tack för hjälpen Saila!

Dessutom hoppas jag att svärmor ler däruppe när hon ser att potatisen fortfarande har en viktig plats i vårt och torpets liv. Min man har axlat rollen i familjen som potatisövervakare och bevarare av traditionen, vi andra håller ännu på och lär oss.

Lyxproblem

Det ena leder till det andra och till sist blir det en räcka av händelser som är beroende av varandra. Då gäller det bara att börja nysta i en ända och kämpa på tills den ursprungliga avsikten blir uppnådd. Allt våra problem är lyxproblem så om du inte känner för att läsa om annat än riktigt viktiga saker så kan du sluta läsa nu. Vi har el till bastun - riktig lyx alltså, möjlighet till lampor och elvärme etc. Det lilla bekymret är att elen är luftburen, ledningen går från bostadshuset via fähuset till bastubyggnaden. Vi har flera stora träd på tomten och dessa stora träd är så gamla att det börjar bli dags att avverka en del av dem för att det inte skall hända större olyckor, träd kan ju falla och det vill vi undvika. Vi har väntat länge med projektet eftersom det är stort och besvärligt. Den ena björken som nödvändigtvis måste bort står bredvid skjulet och el-ledningen till bastun. I sommartorkan tappade den en stor gren som naturligtvis föll på el-ledningen. Till all tur hände inte något värre då än att vi fick allt fixat och el-ledningen tillbaka upp i stolpen. Släkt och vänner hjälpte till och problemet var över på en kort stund. Vi blev ändå varse möjligheten att hela björken ramlar - usch vilken rysare det skulle bli! För att få ner björken behöver vi få el-ledningen bytt till en jord-kabel, alltså måste vi gräva ner en sådan. Grävskopa tänker ni nu, men nej, inte vi(läs gubben), det blir lätt besvärligt ute på en ö. Ett litet projekt bara, ungefär 100 meter, ganska stort tycker vi andra. Gubben planerar och funderar, jag är glad att jag inte behöver tänka ut allt som behövs, jordkabel, uttag, lampor, fördelningsdosor, vad är det?

Ännu gladare är jag för att sonen är ung och stark. Gubbens sjuka och skadade handleder tål inte grävarbetet så sonen och jag delar på grävandet. Jag får ta till all viljekraft jag har och litet envishet, sonen tycks inte behöva anstränga sig så mycket för att få sin del gjort. Han uppmuntrar och manar på mig så att jag skall orka när svetten lackar. Ännu återstår en tredjedel av diket att gräva men jag är glad att det är min familj som jobbar med det här projektet. Vi är ett bra team vi tre. Planering, styrka och envishet, allt som behövs. Riktig lyx alltså!