Härligt Juldagsväder

Redan igår kväll blev det kallare och vi kunde gissa att det skulle vara flera minusgrader på morgonen. Först svagt solsken och -8 grader, senare, mitt på dagen strålande solsken. Temperaturen höll sig ungefär vid det samma hela tiden. Nu på kvällen har det sjunkit ett par grader till. Vädret var som gjort för en promenad. Frisk luft och litet pulshöjande rask promenad kändes bra efter gårdagens julmiddag. Först var jag en sväng till stranden men det gav mersmak så jag bytte till kängor och tog mig min vanliga runda, upp till byn och hem via minne. Minnebron är en gångbro gjord över sund. Sund är en vik som klyver så gott som hela holmen som alltså med fantasi ser ut som en bullig hästsko. Ursprungligen har bron sparat många steg för dem som arbetade på kalkbruket och bodde i byn, någon landsväg fanns det inte heller på den tiden, eller fordon för en delen.

Landsvägen är sammanlagt ungefär 4,5 kilometer lång men då räknar man med vägen till udden Makram också. Från Klubb stranden där förbindelsebåten lägger till till kalkbruket bli det ca 3,5 km. Vi som bor på västra sidan om holmen ganska nära kalkbruket har alltså en bra bit till den gamla byn som är kanske 500 m upp från Klubb. Från oss till byn och ett stycke mot Makram och på en stig genom skogen kommer man till Minne och är alltså snart hemma igen. En lagom promenadlänk. Vackert är det också. Före mig hade endast räven gått på bron, längs stigen hade otaliga hjortar sprungit men idag såg jag ingen av dem. Snökristallerna glimmade som diamanter, en perfekt Juldag på alla sätt.

Lugnet infinner sig

Naturen är klädd i sagoskrud. På strandvägen känns det som att gå i en sagobok, det skulle inte förvåna mig det minsta om någon liten tomte skulle titta fram under någon av de snötäckta granarna. Med snön kom tystnaden. Där det är lä för vinden är det också tyst, havets brus dämpas effektivt av bomullstäcket som ligger på marken.

På morgonen drog vi upp båten. Viken låg alldeles stilla och det ar snösörja i strandvattnet. Havsvattenståndet är ovanligt högt och eftersom väderleksprognosen lovar allt mellan -1 och -20 grader kallt är det svårt att veta vad man skall vänta sig. Med högvatten är det ju dessutom lättare att få upp båten också.

Om det skulle bli mildare och vindstilla kan man alltid skuffa ut den igen. Nu är den i alla fall uppe på land och det finns ett orosmoment mindre. Kanske någon liten tomte iakttog oss i våra bestyr och rapporterar om snälla "barn" till självaste julgubben. Eller kanske vi rentav hade hjälp av tomtarna för båtens uppdragning gick så lätt och behändigt, precis som om någon skulle ha gett oss en hjälpande hand.

Nu skall det firas Jul både i slott och i koja och under varje gran! Julefrid till er alla!

Granbestyr

Vi pyntar ganska litet till jul men julgran vill vi absolut ha. De blir så fint i stugan när den står där, den lyser upp hela huset på något sätt. På höstsidan börjar vi se oss omkring efter en lämplig gran. Alla träd som kommer emot är potentiella julgranar och betraktas med speciell blick, antingen som möjliga eller omöjliga julgranar. Helst skulle vi ha en tät och stadig men inte så stor gran, en sådan är alltid litet svår att hitta. Helst borde den växa på mager jord men i fullt ljus, om jorden är för bördig växer granen så fort att kvistvarven sitter glest. En ljus växtplats gör att granen blir lika stor åt alla håll, om det är mörkare dominerar den sidan som fått mera ljus, i allmänhet den södra. Årets alternativ har varit på förslag också tidigare år men då ratats för att den varit för gul i färgen, mörkgrön skall granen vara. I år verkade färgen grönare än förut och i brist på ett bättre exemplar valdes nu denna skönhet. Så här tät gran har vi nog inte haft på länge.

Litet ljus ser den ännu ut då den står på trappan men inne i stugan är vi riktigt nöjda också med färgen.

Folkskygg eller fridsälskade?

Jag fick en glad överraskning på hösten via vår löneräknare. Efter tio tjänstgöringsår skulle jag få välja mellan en liten summa pengar eller tre lediga dagar som en gåva av arbetsgivaren. Jag visste genast att jag ville ha de lediga dagarna. Tid som jag själv får bestämma över är för mig oändligt mycket mer värd än pengar. Den vanliga lönen är viktig och utan den skulle det nog vara svårt att klara sig men speciellt nu då mannen är sjuk är tiden värdefull. Idag tog jag då en av dessa lediga dagar och kunde åka hem till holmen redan på dagen i stället för till kvällen. Det har stormat och regnat de senaste dagarna men antagligen befann vi oss i stormens öga på dagen för vädret var ganska lugnt och solen tittade stundvis fram.

Gästhamnen i Nagu visade sin för mig bästa sida, den var tom och vattnet låg stilla. Eftersom jag njuter av lugnet njuter jag verkligen också av de lugnare årstiderna i skärgården. Skärgården behöver sina turister, utan dem överlever inte näringarna och servicen försvinner också vintertid, men visst är det skillnad på en dag i juli och en i december. Sen beror det ju på hur man ser på dessa turister och sommargäster. När man blir närmare bekant med dem eller rentav vän med dem visar de ju sig vara trevliga människor. Kanske det bara är jag som behöver få krypa undan och gömma mig ibland. Nu är bästa tiden att krypa undan, tänk att dessutom få betalt när man gör det!

Smärta i bröstet

Jag är litet arg på mig själv, igen. Som jag skrivit förut är mannen invalid och har symptom av varierande slag. Det senaste året har han varit kraftlös i benen och haft svindel och varit allmänt svag. Han har varit på de mest konstiga undersökningar som fru sjuksköterskan inte förstått sig på utan fått slå upp i diverse uppslagsverk. Länge misstänkte doktorerna borrelia eftersom vi plockat av oss fästingar mera i parti än i minut, men icke. Tacksam har jag ändå varit för att ingen föreslagit hypokondri. Sjuk på riktigt har han nog varit men stå nu bredvid sen och försök komma på vad det är när alla sorters läkare ser ut som frågetecken. En del av krämporna är och förblir svår artros, men något mer har det nog varit. Kammarskåpet börjar se ut som ett filialapotek, den ena medicinen är starkare än den andra.
I helgen kom sen symptomen som inte ens sjukskötaren kunde tolka fel, bröstsmärta, upp mot hals och vänster arm. Resten är sen mindre roligt. Hur tolka om det är bråttom, till sist bestämde vi oss för att kalla på hjälp och det fick vi med besked. Både sjöbevakningen med ambulanspersonal och helikopter med förstahjälps personal. Ingen blev klok på EKG:t så det blev flygfärd till sjukhuset. Helikoptern avgick en stund före jag kunde åka med förbindelsebåten. Aldrig har resan till stan varit så lång och tung. Att bara vara i ovisshet och ana men inte veta. Det klarnade att diagnosen var hjärtinfarkt. Flera timmar senare kunde jag besöka honom på sjukhuset och träffa vårdare och läkare som försäkrade mig om att det inte längre är någon fara. Mannens smärtor var effektivt skötta med medicinering och min oro och rädsla började sakta lätta. Vi får hoppas att de oförklarliga krämporna nu fått sin förklaring och kommer att vika undan med rätt vård och medicinering. Om jag ändå hade läst bättre på om krans- och hjärtsjukdomar, om jag ändå hade visat mera intresse för praktik på hjärtavdelning, jag har aldrig intresserat mig för hjärtat och dess funktion, det har liksom varit så ointressant och svårt att förstå.
Mannens räddning var att han kom till vård fort, ännu tidigare borde jag ha kallat på hjälp men skadan blev antagligen begränsad för att det gick relativt fort i alla fall. Det är lättare att hålla huvudet kallt när det gäller andra människor än de egna nära och kära. Jag blev ordentligt skärrad för fast man vet att livet är skört är det ändå svårt att förstå. Vi har blivit omringade av böner och goda tankar, det vi har fått erfara är att böner bär. Jag är djupt tacksam och inser att Gud gett oss tilläggstid tillsammans.

Snickarens bibliotek

Då vi städade på vinden för några år sedan hittade jag häften från min mans ungdom, det var dagböcker men inte vilka dagböcker som helst. I dem hade han antecknat sina jaktäventyr, texten var illustrerad med bilder av fågel eller andra bytesdjur. Jag blev fascinerad, snickaren, skepparen och den händige mannen har i sin ungdom gjort vackra anteckningar över sitt älskade fritidsintresse jakten. Intresset har kvarstått genom alla år men något ändrat form. Det som tidigare var konkreta jaktfärder, att stå på pass och reda bytesdjur är numera mest läsning om det samma. I vårt hus älskar vi att läsa. Både mannen och jag läser som avkoppling eller tidsfördriv. Eftersom vi läser mycket här på ön har vi långt till biblioteket. Om vi skulle komma oss för att låna böcker får vi dem sällan tillbaka till biblioteket före lånetiden gått ut. Alltså köper vi böcker, mer än tillåtet faktiskt. Att vi köper böcker är ett problem. Mannens böcker är nästan enbart jaktböcker, för det mesta köpta via den svenska bokhandeln för begagnade böcker; bokbörsen. Utbudet på sådana böcker på svenska i Finland är inte så stort så det är på bokbörsen vi hittar det mesta om jakt. Problemet med vårt bokköpande är att vi inte har någonstans att förvara böckerna. Bokhyllan som vi har i bastukammaren är full, där ryms inte flera böcker. Utrymmet bredvid mannens säng på golvet är fullt med böcker, han ryms knappt att stiga upp ur sängen. Lästa böcker på min sida av sängen skrinner sakta in under sängen och det är inte längre roligt att försöka hålla ordning i ett sovrum med otaliga bokhögar. Enda stället för en bokhylla i vårt sovrum i vårt lilla torp är mellan klädgarberoben och väggen. En ny måttbeställd bokhylla har varit på min önskelista ett tag redan. Nu har den blivit verklighet. För några veckor sedan konstaterade vi att enda möjligheten att få det vi vill ha och ryms hos oss är att göra en själv. Jag planerade och mannen gjorde, jag målade och han byggde ihop.

Mina pocketböcker brukar vandra vidare till boklådan i vänthuset som jag initierade för några år sedan. Via den kan flera människor få del av böcker någon annan redan läst. Man lämnar sina lästa böcker där och kan hitta nya böcker i stället. Mannens böcker är av en helt annan sort, han läser dem många gånger. De böckerna har ett helt annat värde än mina pocketböcker som går att ersätta med nya i vilken bokhandel som helst, hans böcker sparar vi. Han har redan nu ett ansenligt bibliotek av jak- och fisketlitteratur som säkert hinner växa ordentligt ännu. Intresset består, och har nu fått en hylla så att vi inte längre behöver stupa i dem när vi skall i och ur sängen.

Det bästa är att det ännu ryms flera böcker i hyllan!