Livet när det är som bäst

Jag fick en utmaning från Saila att skriva ner saker jag är tacksam för i sju dagar, en sak per dag antar jag och säkert i anslutning till trädgården. Det lät som en lätt utmaning men när jag började tänka närmare på den var det inte så lätt. Jag är tacksam för så mycket och har så dåligt minne :) att hålla sig bara till trädgården skulle vara grymt för jag har så många tacksamhetsämnen. Jag är tacksam för maten, att få äta färsk mat som man odlat själv överstiger all fin mat i världen. Att äta sådan mat som hör till säsongen ger mervärde. Vad skulle sommaren vara utan nyupptagen potatis, sallad och sill?

Jag är tacksam för att ha ett ställe på jorden som jag kan kalla mitt, där jag får påta i jorden och se på alla vackra detaljer. Odlandet i sig är det jag är mest tacksam för men viss är jag också tacksam för den skönhet det kan uppkomma ur tillfälligheter.

Jag är tacksam för alla sociala relationer jag har. Familjen, släkten och vännerna. Vi blev bjudna på en härlig utfärd förra veckan, vi fick ta semester och se holmar som vi inte varit på eller varit på för länge sedan. Det var en utfärd vi kommer ihåg länge! Jag är en person som gärna umgås med en eller några människor i gången, det är roligast då man hinner höra vad var och en säger. På jobbet drar jag grupper och jag kan inte låta bli att att analysera om sällskapet är för stort i det privata heller. Jobbrollen faller bort när umgänget är otvunget och tillräckligt litet. Sen är jag ju gärna ensam också, allt i lagom blandning.

Jag är tacksam för att få fånga och ta tillvara min egen mat! Vi fiskar tillsammans, lägger nät, tar upp, reder upp dem, rensar och förbereder maten. Färsk nyfångad fisk är gott och maten får en större betydelse när man vet hur mycket tid varje arbetsskede tar. Tre eller fyra filéade abborrar är ett mål mat för två, och kan ta två timmar i anspråk. Slowfood på riktigt!

Ännu en gång mat! Jag är tacksam för all den glädje mitt odlande ger mig. Tomater, tomater och tomater :)

Jag är tacksam för så mycket annat också men att få vara frisk, älskad och få älska är ändå viktigast. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att leva i total otrygghet omgiven av människor som inte vill en väl men jag vet hur bra jag har det. Hjärtat är fyllt av kärlek för mina nära! Jag är tacksam för livet här och nu!

Allt har sin tid

Allt har sin tid. Högsommaren har övergått till sensommar och skördetid. Bären på vinbärsbuskarna börjar mogna, krusbären har jag nästan ätit upp direkt från busken, de är så söta och goda. Tomaterna i växthuset och slanggurkorna i verandan räcker för husbehov.

Vi har väntat på frilandsgurkorna, den kalla försommaren har gjort att de har varit sena som allt annat men nu finns det av dem också. Visst skulle vi ha kunnat köpa av dem och fuska litet men det är något speciellt med att vänta på egen skörd. Inte smakar nypotatis heller speciellt gott till nyår eller hur?

Enligt min salig svärmor fanns det bara ett rätt sätt att skala gurkorna på. Från blomändan, annars skulle de vara beska sa hon. Beska kan de väl vara ändå men det är alltid roligt att minnas hennes ord och vanor.

Min mandolin är nog det köksredskap som ger mig mest glädje. I ett nafs är gurkorna i skoivor. Man får passa på att fingrarna inte slinker med. Det kom något slag av fäste med mandolinen som skall skydda fingrarna men jag tycker det bara är bökigt så det ligger i någon låda.

Lagen till gurkorna blandar jag litet på högt, en del socker och en del ättika och kanske två delar vatten. Lagen blandar jag i samma kärl som jag skivar gurkorna i, den rör jag en liten stund tills sockret har smält. Finklippt dill i lagen blir också gott.

Sen är det bara att låta gurkorna vara en natt i kylen. Sen är världens godaste smörgåspålägg färdigt att äta. Rågbröd, smör och gurkan, mums. Ja det går ju att ha det som tillbehör till middagen också, om det finns kvar något då. Nu njuter vi av just det här i morgon något annat. Att ta till vara och lägga in och frysa är ju bra men det är något speciellt med att äta det som hör årstiden till.

Blommor som passar en tant

Försommaren har varit kall, egentligen har det passat mig alldeles ypperligt, för en gångs skull har jag hunnit ta in att det blir sommar. De flesta år har det bara sagt PANG och så har det varit full sommar och jag har stått med häpnadens finger i förvåningens mun. Nu råkar det dessutom vara så att min semester för i år också är slut.

Två veckor har gått med rysligt fart, vädret har varierat från lagom till någon solig och varm dag men mest har det blåst ganska hårt. Det stör mig inte heller nämnvärt för vistelsen på holmen är inte slut fast semestern är det. Jag har bestämt att det är dags att satsa på mig själv och har valt att ta en paus från arbetet på en tid. Ekonomiskt är det ingen höjdare men jag måste säga som förriga gumman: "Mer går åt och mindre räcker till." Jag tycker att vardagen är livet och det skall bli skönt att leva fullt ut på mina egna villkor en tid. Beslutet känns helt rätt och jag blir rikt belönad här i min egen lilla värld. En trädgård är en rik källa till glädje. En av blomsterlökarna har överraskat mig med att se helt annorlunda ut än de andra från samma påse, den är ca 10-12 cm i diameter och har otroliga stjärnor.

Just nu är det full blomsterprakt och jag skall glädjas över att få följa den precis hur mycket som helst. Jag har alltid förknippat borstnejlikor och fingerborgsblommor med äldre damer. Kanske för att blommorna är två-åriga och kräver ett visst tålamod att odla. De flyttar dessutom på sig i rabatterna litet hur de själva vill så man skall känna till hur de ser ut för att inte riva upp dem när man rensar ogräs. Ett tålamod som jag saknat länge och först nu har fått ett uns av. Det är tur att det kommer så mycket positivt med ökad ålder. De flesta får ju krämpor av det ena eller andra slaget men jag tycker vi glömmer att nämna det positiva med att åldras. Jag kan med glädje säga att jag antagligen levt halva mitt liv eller längre och att det känns bra, jag tänker börja med att njuta av blommor som bara tanter klarar av att odla :)

Sött och gott från en svunnen tid

Minns ni tiden före internet? När man gick på kalas eller kafferep? Före internet delade man recept med varandra på ett helt annat sätt än idag. Om någon hade bakat en god kaka ville man gärna ha receptet för att kunna laga det själv. Förutom någon trotjänare till kokbok hade värdinnan ett recepthäfte dit hon skrev eller samlade sina förvärv. Här om dagen bläddrade jag i svärmors recepthäfte. Jag sökte något och som vanligt väcktes många minnen.

När man vet vems recept det är minns man personen och stämningen i det huset, många doft och smakminnen väcks till liv. När jag idag söker recept på muffins eller mockarutor väcks inga minnen av människor, kanske någon vag bild av Leila från tv stiger fram men det är också allt.

Sen var det ju då som nu att kaffebrödet alltid var godare hos grannen. Det mesta kaffebröd vi bjuder på idag har någons mamma bakat industriellt och visst kan det också vara gott men kaka eller paj bakat efter ett handskrivet recept är fortfarande bäst. Jag tror jag skall baka Hellens goda kaka nästa gång.

Försommarbrådska

Oj vad tiden rusar. Jag tycker det var alldeles nyss jag drömde om allt jag skulle så och plantera och nu har jag sått och satt som en besatt. Flera av mina experiment har lyckats. Spenaten jag sådde på frusen jord i slutet av februari har jag skördat det mesta av också. Tomaterna och chiliplantorna har kart, det tar länge tills de är skördeklara men rädisorna är nu som bäst.

Alla potatisarna är i jorden. Vi brukar egentligen hålla oss till en tidig potatissort Timo heter den. Den är mycket tidig och god, nackdelen är att den växer sig väldigt stor och då den blir äldre drabbas den ofta av sjukdomar. Nu har vi hört ryktas att sorten kanske inte längre skall säljas som utsäde. Det skulle vara synd men vi resonerar som så att det säkert finns andra helt goda sorter. Om de trivs på våra sandjordar är sedan en annan sak. Vi fick två nya sorter att prova via en vän som hade blivit erbjuden dem av ett företag. Sorterna heter Colomba och Annabelle. Colomba såg rund och vit ut, Annabelle var avlång och gulare. Vi satte dem på påskannandag och täckte dem med två lager fiberduk. Det har varit kallt länge i vår så det tog ett tag före potatisen kom upp och tur var ju det med tanke på kylan. Det verkar som att de klarade kylan bra, några riktigt små skador på blasten blev det efter de kallaste nätterna men plantorna har återhämtat sig bra. För ett par veckor sedan var det dags att mylla på potatisen för att ge den mera jord runt fötterna och för att rubba ogräset. Nu kan man redan skönja de första blomknopparna. Det är två veckor till midsommar så vi får se om vi får skörd till dess. Timo borde leverera men de nya sorterna vet vi inte med ännu.

Det är härligt att se hur allt växer och det är härligt att gå ut i egen åker eller eget växthus och plocka grönsaker till smörgåsarna. Oj vad jag njuter!

Doft av trä och kåda

Träden vi fällde bakom skjulet på hösten var fina friska granar. Ett par av dem var dessutom raka. Egentligen hade vi inte tänkt såga virke för vi har inget akut projekt där vi skulle behöva det men eftersom träden var så fina gjorde vi det ändå. Det finns en såg på holmen och mannen har förr ofta varit och sågat där, det är så behändigt att inte behöva skicka iväg stockar någon annanstans. Stockar skickar man ju inte på posten utan behöver frakta på traktorsläp med båt härifrån och sedan tillbaka igen.

Då man sågar med en mindre fältsåg är det bra om man kan vara med och hjälpa till, en person får det svettigt om han skall fixa det själv.

Det behövs helst tre personer. En som sköter sågverket, en som riktar stocken från aktersidan och en som tar undan virket och radar det på släpvagnen. Jag har varit med ett par gånger förut och eftersom jag är ovanast får jag vara den som tar undan virket. Litet motion och kåda på handskarna får man men jag är mer än nöjd med den rollen eftersom det är minst oljud och man får hålla i de alldeles pinfärska virket. Det är så vackert! Det allra finaste den här gången blev de 10" breda bräderna, en fröjd för ögat.

Sen blir det ju en hel del ytor, eller bakar som vi säger när man sågar. Det är ypperlig sommarved, den torkar fort och kan ofta brännas redan samma höst. Vi har som bekant rätt så gott om ved så vi beslöt att ge bort ytorna till en äldre dam som inte själv kommer till skogs mera. Skulle vi ha haft rum för veden skulle vi utan vidare själv använt den, nu blev det bäst så här, en win-win situation alltså. Vi sorterade virket och ytorna på två släpvagnar, på den som vi körde hem fanns ytorna och tallvirket. Först åkte vi hem med virket och sedan iväg med ytorna till vår vän. Mera om tallvirket en annan gång...

När man blir gammal blir man barn pånytt

Vi har hört någon lova en torr och het sommar. Eftersom odling och växter är en hobby eller kanske rättare sagt blodigt allvar för oss båda vill vi prova på att samla litet extra regnvatten. I något skede revs den gamla köksmuren och tegelstenarna sparades på fähusberget. Svärmor lär ska ha varit arg för det blev ingen vacker hög. Dessutom levde hon i tron att de skulle vara där tillfälligt, tillfälligt har blivit närmare femtio år. Vi hade två 1000l stora kärl från förut och nu tänkte vi samla in vatten från fähustaket i den ena. Vi behövde alltså ordna ett system så att vattnet från taket hamnar i kärlet. Fähuset står uppe på backen och då behövde ju kärlet vara nedanom och gärna nära trädgårdslandet och växthuset där vi behöver vattnet. Bredvid trädgårdslandet kommer berget upp och på stället finns en gammal rökugn. Före vi kom så här långt måste vi ordna ett jämnt underlag för cisternen.

Gamla tegelstenar är ojämna och olika stora. Jag försökte så gott det gick att få ihop ett jämnt underlag. Att plocka ihop stenarna utan murbruk mellan är enda vettiga alternativet om man senare vill flytta bort hela arrangemanget. Fast min pappa jobbat som murare och min syster är byggnadsingengör får jag fortsätta att leva på god tro och kan alltså inte skylla byggnationen på släkten. Ganska jämnt blev det i alla fall.

Vi använder den gamla rökugnen som rensarbord, ibland är det för kallt att rensa i stranden och speciellt på vintern är det praktiskt att kunna gå in och värma sig emellanåt mitt i fiskrensandet. I höstas byggde vi en trädgårdskompost bredvid för att lättare kunna cirkulera avfallet som uppstår i odlandet. Någonstans på en gård behöver man kunna samla saker som annars är i vägen och helst skulle man ju ha allt mindre vackert på ett och samma ställe. Tyvärr kommer vi inte att lyckas med det för det är viktigt att allt ligger praktiskt tillhands och inte är till för att vara på utställning. För att försäkra oss om att vattnet skulle rinna ner från fähustunnan valde vi att lyfta upp den också litet. Nu återstår bara att se om det fungerar. Gubben sade att han har god lust att ligga ute i natt för att kolla konstuktionen, jag tror att han ångrar sig när det börjar regna ordentligt.

Vi har haft riktigt roligt med vårt projekt och skrattat att man nog blir barn på nytt bara man blir tillräckligt gammal, speciellt när man börjar leka med vatten. Nu får vi bara hoppas att systemet blir bra och om det inte har varit till annan nytta så hoppas jag att svärmor sitter på en molnkant och ler när hon ser att vi plockat bort största delen av teglen från berget.

Ute på isen

Det har varit dåligt med is i år. En tvåveckorsperiod med litet kallare väder gjorde att det frös till i vikarna. Det är också länge sedan vi fiskat eftersom det har varit ovanligt litet fisk i farten under senhösten. Ett flertal sälar har vistats i vattnen runt ön och vår fångst har varit därefter; dålig. När det äntligen blev så kallt att det gick att lägga ut nät passade mannen alltså på. Han har följt isläget och vädret noggrant och provat sig fram naturligtvis. Tre nät lade han under isen i viken för en knapp vecka sedan.

Förra vintern lade vi ut nät ena dagen och var tvungna att ta upp dem redan följande dag eftersom det lovades hårda vindar. Saldot i år är alltså snäppet bättre. Igår på söndagen var vi tillsammans och vittjade näten. Vädret var soligt och på land var det riktigt vårlikt. Isen hade blivit litet mörk men var ännu helt ok i fasthet.

Idag var föret ett helt annat. Under natten hade det kommit tre centimeter blöt snö. Landskapet var vackert men vi befarade det värsta med isen. Att vattnet stigit litet och det var vatten i stränderna är inte farligt utan helt naturligt. Det betyder inte ännu att isen skulle vara dålig.

Men väl ute på isen kunde vi konstatera att snön blött upp isens yta. Mannen provar isen med en gammaldags isbild, om han lyfter bilden och slår från knähöjd skall isen inte gå sönder på två slag. På notisen förr sade man att det var tillräckligt för att hålla häst om isen höll dessa två slag. Nu kan vi ju anta att männen var starkare förr, också min man som då var yngre och alltså orkade slå hårdare. Vilket alltså betyder att det kanske inte lönar sig att följa efter med häst där han går idag men jag vågar än så länge följa efter där han provat. Likaväl beslöt vi oss för att ta upp de två yttersta näten eftersom vi inte kan lita på att all snösörja ovanpå isen fryser till fast det skulle bli kallt ett par dagar.

Igår gick vi nära efter varandra på isen, idag höll jag mig på längre avstånd och mannen hade såväl ispikar som rep med sig, jag höll reda på andra ändan av repet. Nu kan nätet som blev kvar vara någon dag, fisk är det fortfarande inte mycket, några sik och en havsöring är fångsten så här långt. Med god tur blir det rejält kallt och isen fryser till igen, annars får vi ta upp också det sista nätet. Nog var det gott med fisk men så gott är det inte att det är värt att ta några risker för.