Naturens underverk och utvidgat familjebegrepp

Nu händer det överallt i naturen, både i djur- och växtriket. Det är en sann fröjd att gå omkring och betrakta dessa underverk. Naturen är så grön o vacker, allt växer så det knakar. När jag går i naturen känner jag igenkännandets glädje. Jag minns växtnamn som jag präntat in i minnet då jag samlade växter i herbarium i skolan. Vilka vackra namn sen, Teveronica, Gullviva, Skogsviol, Skogsstjärna och många många fler. De har alla så fina detaljer att jag kan stanna upp och formligen glömma tid och rum när jag betraktar dem.

Det samma gäller djuren, det visslar och piper i varje snår. Djuren är svårare att komma nära, de är skygga och skall så vara. Ett vilt djur som söker människans närhet är nog inte riktigt som det skall vara. I skolan fick vi lära oss att en fågelunge präglas av den som finns på plats då det kläcks, kycklingar kan tro att människan är deras mamma om de kläcks utan hönans närvaro. Sjöfåglarna som häckar i mannens holkar börjar kläckas nu. Eftersom äggen är lagda i varv och är allt från några till över tio kläcks de inte alltid samtidigt. Sen är det litet skillnad på hurudana mammor det råkar vara också. När tillräckligt många av äggen kläckts tycker fågeln att det får vara nog och lockar ut ungarna ur boet. Någon unge har nyss kommit ur skalet medan de andra kanske är några dagar gamla. De är alltså olika kraftiga. Att hoppa ut ur den djupa holken med små fågelfötter kan inte heller vara så lätt. Mannen håller på med ett litet renoveringsprojekt i stranden och fick agera hjälpreda häromdagen då en skrake lockade ut sina ungar. En liten stackare pep och skrek då den blev kvar i holken medan mamman redan tågade ner till vattnet med resten. Mannen klättrade upp för stegen och hjälpte ut den sista kläckta ungen ur boet, bar ner den till vattnet efter de andra. Följande morgon simmade en ensam unge kvar i viken vid båthuset. Om det är samma unge vet vi ju inte men den var inte rädd för mannen utan kom själv ganska nära. Ibland simmade den i vattnet ibland vilade den på berget. Den verkade äta ur vattnet, försökte åtminstone jaga löjorna. Det känns grymt att mamman inte väntade på sin eftersläntrare. Ett dystert öde kommer att vänta den lilla ungen om den ger sig ut på öppnare vatten, trutarna är snart där och plockar åt sig ungen som middag. Tillika hoppas man ju att någon av de andra skrakarna som ännu ruvar i sina holkar kommer ut med ungar snart och den här lilla stackaren får följa med i den kullen. Moderskapet i naturen skiljer sig nog från människans föräldraskap, ganska få människor skulle lämna den sista svagaste stackaren åt sitt öde och bara ta hand om de starkare barnen. Ibland tycker jag att samhället går mot den riktningen men i familjen är det som tur är inte så illa ännu. Egentligen borde mannen kallt ha lämnat ungen att dö i boet men det är lättare sagt än gjort. Vi hoppas och önskar naivt att den lilla dunungen får en stolt styvmamma eller märkligt nog klarar sig undan alla faror. Vår familj är litet utvidgad speciellt såhär på försommaren.