Våga drömma, våga fråga

Flera gånger har jag harmats över att det inte längre finns nån gödselstack att gå till för ordentlig dynga. Jag har till och med samlat litet högar från ängen där korna betar men aldrig fått ihop så mycket att det skulle vara till någon nytta. Dessutom behöver dyngan av fritt betande kor brinna och komposteras ordentligt annars är den full av ogräsfrön. Drömmen har ju varit ett traktorlass med hästskit, ordet låter som en dröm, det måste vara en trädgårdsmänniskas vackraste ord! Vi har gödslat åkern med bigödsel i brist på bättre gödning, och visst ger det näringsämnen för potatisen men det ger ingen jordmassa så det känns som att jorden blir bara fattigare år för år. I grönsakslandet har jag använt gammal hederlig kanankacka förpackad i ämbaren och allt utom bladgrönt mår nog bra av det. Blomlanden har fått utspätt kiss eller nässelvatten. Lukten från nässelvatten är inget vidare men näringshalten är god och växterna tackar. Sen är det litet problematiskt sådana år som i fjol, att vattna med gödselvatten när jorden är kruttorr ger inte optimal effekt. Jag skulle ju så gärna öka mullhaten sandjorden och se kompostmaskarna jobba och gödsla. Vi har vanlig kompost och det ger litet utkastning. Ben och matrester blir bra näring men det tar lång tid. Nu har en del av min dröm gått i uppfyllelse. Här i veckan tog jag mod till mig och kontaktade en bekant som har hästar, om jag ens skulle få litet hästskit skulle jag bli överlycklig - och det fick jag! Det är ju inte så mycket man kan transportera i en personbils bagageutrymme men ack vad jag är lycklig. Idag öppnade jag en av säckarna och drömmen blev bara bättre, några härliga kompostmaskar kröp åvanpå gödseln, kan ni se hur jag myser?

Glädjen över maskarna nästan överaskade mig, jag var ju så glad redan tidigare. Tänk så lycklig man får vara, nästan salig över att det finns så fina människor som delar med sig! Det behövdes ju bara litet mod för att fråga...

Se upp i rusningstid!

Blommorna i naturen avlöser varandra. De är alla så fina på sitt eget sätt. Blåsipporna har nästan blommat ut medan vitsipporna ännu står stolta på vägkanter och i skogen. Så fort solen tittar fram vänder de ansiktet käckt uppåt - de är faktiskt ganska lika oss soltörstiga människor. Gullvivorna har sin prakttid och bildar gula mattor på ängarna utanför vårt hus. Efter dagens promenad var jag bara tvungen att sätta ner mig på vägen och fotografera dem.

Vad gör du sade grannen då hon kom gående, det är ju inte varje dag man ser en fullvuxen kvinna sitta på vägen. Jag medger gärna - visst blir man litet snurrig av alla vackra blommor.

En bukett plockade jag att ha inne på köksbordet, att slösa med det vackra kunde man kanske tycka men jag vill njuta överallt - såväl inne som ute. Hundra blommor i vasen och tusentals på ängen, vilken gåva, vilket slöseri, så många fina detaljer. De små orangefärgade prickarna inne i blomman är förtjusande. Absolut värt att sitta på vägen för!