2 nov. 2019

Hur mår du?

Den frågan har jag fått många gånger den senaste tiden. Frågorna värmer, det finns många som bryr sig om och vill mig väl. Att svara har inte varit så lätt. Det går ju att svara: Helt okej, eller Bra, om det skulle vara så. Nu har det inte riktigt varit så. Det finns ett dråpligt skämt: Operationen gick bra, men patienten dog. Nå riktigt så illa är det inte, jag lever. Första delen av skämtet är dessutom helt sann, operationen gick bra.

Läkarna hade reserverat betydligt mera tid för operationen och den lyckades utan komplikationer. Litet onödigt mycket blödde jag. Kirurgen ville före operationen försäkra sig om att jag inte äter fiskleverolja eller något omega 3 preparat, vilket jag inte gjorde och inte gör. Ändå blödde jag, kanske det blev för mycket fisk veckorna före operationen, vem vet. Vi äter ju fisk ett-par gånger i veckan om det finns, inte 1-2 gånger i månaden som normalt folk, men hon förbjöd inte fisk... och jag förstod inte bättre. Nå blödning är bra också, det renar. Jag klarade mig undan med små komplikationer, ingen större ansiktsförlamning. När jag låg på avdelningen tackade jag min skapare för att jag ändå är frisk, en med största sannolikhet godartad tumör är bortopererad. Min tunga är kvar, min näsa likaså, det är så många som drabbats värre. På avdelningen vårdades många med svåra cancerdiagnoser. Ändå kan jag inte säga att jag mår bra. Jag kämpar med värken i nerverna i hårbottnet, örat och kinden. Jag har svårt att sova för den sida jag brukar sova på är svullen och öm. Nacken blir stel och ryggen gör ont. Mest smärtar själen, jag kämpar med mitt ändrade utseende. Om jag läggen frisyren rätt kan jag låtsas att allt är som förut. Det syns knappt får jag höra, det blir ännu bättre säger nån annan, du är lika vacker som förut säger min älskade man. Familjen ser inte förändringen, de ser ju den jag alltid varit, för dem är jag mera än ytan. Vännerna uppmuntrar och bryr sig om och det uppskattar jag. Ändå kommer det här att ta tid att acceptera. Egentligen är jag inte så förvånad, jag har har alltid kämpat med mitt utseende, i perioder haft väldigt svårt att acceptera mig själv som jag är. En synlig förändring, hur obetydlig den än kan tänkas för nån annan är en stor del av mitt jag. Kämpar dessutom med känslan att det jag känner är fel, att det är fel att inte klara av förändringar i utseendet. Det kunde ju ha varit värre... men det blir inte lättare av att tänka så nu. Min stubin är kort, eller gummibandet brister lätt som min mamma sade när vi var små. Det är ju den som är närmast som får lida för det, undrar hur länge han orkar... Jag är i gång och pysslar på som vanligt nästan, inga tunga lyft eller svettiga länkar ännu, ingen bastu. Det svider litet men några dagar till skall jag nog stå ut. Några dagar till skall jag vila sen är det vardag med jobb som gäller. Kanske det blir lättare, inte så mycket tid för navelskådning. Eller så blir det inte, hur som helst får jag räkna med att det tar länge ännu före jag kan se mig i spegeln och känna igen mig i henne som står där. Hur länge fingrarna kommer att dra sig obemärkt till gropen vid örat vet ja inte heller. Jag tänker ge mig tid för det här, begränsat med tid, det finns så många viktiga saker att sätta energi på att allt får ha sin tid. I slutet av november skall jag på eftergranskning och tills dess tänker jag vara konvalecent. Vänner och familj är så stöttande och fina, jag känner mig buren av böner och omsorg. Bit för bit skall också  jag börja leva med damen i spegeln, hon må vara envis men det skall jag också vara. Kanske hon har humor och blir en god vän, vi får hoppas det!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar