Svårlöst ekvation

Minns en gammal tant från min barndom. Hon var ett härligt original, odlade för husbehov och var noggrann med doseringen av konstgödsel, hon gick med en kaffekopp i grönsaksraderna och gav några korn åt varje planta. Minnet av henne kom till mig då jag planterade jordgubbsplantorna och försökte följa mormors råd om gödsling. Landet har berikats med kompost och brunnen koskit men för säkerhets skull blev det också några korn bigödsel. Marken är mager och sandig så det kan behövas. Om man sätter för mycket blir det ju bara blad så försiktig får man vara.

Stolparna är för nätet som skall komma runtom så att hjortarna inte skall komma åt plantorna. Nu först skall vi täcka landet med fiberduk så att det blir varmt och skönt för plantorna tills utetemperaturerna blir litet högre. Förhoppningsvis blir det litet bär redan i år och då får vi sätta nät över så att inte fåglarna kommer åt dem. Liksom de flesta andra hobbyodlare gjorde jag igen misstaget att plantera plantorna litet för tätt. Jag hade ju kunnat förstora landet en aning men då avsikten har varit att ha ett litet land för att minska på arbetet fungerar inte ekvationen riktigt. Det är inte lätt att vara jordbrukare - för att citera tant Xenia. Men ack så roligt!

Ärftlig belastning

Om det är någonting jag tycker om så är det jordgubbar. Att äta jordgubbar alltså. Att odla, plocka och ansa är ett helt annat kapitel.  Eftersom min mormor odlade jordgubbar professionellt har jag vuxit upp med jordgubbar i alla dess former. Jag minns så väl jordgubbssaften från barndomen, det var så mycket socker i den att man var tvungen att hålla flaskan upp och ner och dunta i botten på den för att saften skulle komma ut, nå till dess fördel kan man säga att den var i alla fall inte möglig. Sylt, krossade frysta bär och kräm, allt har vi ätit mest varje vecka. Jag minns ännu hur mamma sade att det i frysen nu fanns femtiotvå liters askar med krossade jordgubbar, en ask för årets varje vecka. Gott var det, jag blev beroende och det är jag ännu. Till min skam måste jag medge att jag numera måste köpa en del av bären jag äter under vintern. Mitt eget jordgubbsodlande är skralt. Jag har försökt i flera repriser men sällan har skörden blivit större än att jag ätit upp den bums. De godaste bären är ju de som plockas direkt från plantan i munnen. Och jag säger jag i varje mening för om det gäller jordgubbar så delar jag inte med mig till någon före den egna magen är mätt, man och barn kommer långt ner på prioritetslistan det vill jag lova. Tur nog är ingen annan så förtjust i jordgubbar hos oss som jag. Det förra jordgubbslandet har kommit till sin ände. Jordgubbsland behöver förnyas med fyra-fem års mellanrum om de alls skall ge någon skörd och nu är det nästan inget kvar av de gamla plantorna.

Dessutom får jag lov att erkänna mig besegrad, ur mitt land kommer inte ett bär i frysen. Det nya landet blir mindre, lättare att sköta, avsikten är att jag skall äta allt, genast det mognar! När jag frågade litet råd av min mormor för planteringen hörde jag i telefonen hur hon smålog när jag sade att jag tänkte mig 40 plantor. Ja nog kan man ju äta litet då sade hon.  Jag har i alla fall förberett ett nytt litet land som skall hjälpa mig i mitt beroende, för att tillgodose hela mitt behov av jordgubbar skulle jag ha behövt bereda halva åkern, 400 plantor skulle ha varit ett bättre tal.

Med en mormor som haft över två hektar jordgubbar är ett litet jordgubbsland ingenting. Utan mormor skulle jag inte ha utvecklat mitt beroende och säkert inte utsatt mig för allt det arbete som jordgubbsodling innebär. Det är en faslig massa krafsande, rensande och plockande med jordgubbar, men jag bara älskar dem!