Pelle och pelles ungar

Mannen i torpet har en sällsam förmåga att ta sig nära vilda djur och till och med få dem en smula tama. Hur han gör vet jag egentligen inte. Han tycker om (nästan) alla djur, rovdjur och hjortar är några av undantagen. Han märker också djuren på ett helt annat sätt än jag gör. På vägen upp från stranden igår kväll fick han syn på tranan då hon lämnade boplatsen i skogen tillsammans med maken och ungen. Jag skulle gladeligen ha gått utan att se dem. Likaså märkte han hjorten som låg en meter in i skogen, då hade jag promenerat precis bredvid på vägen utan att lägga märke till den. Vi har tre små harungar på gården som leker och hoppar och springer runtom. Mamman har vi också sett men hon håller sig på litet längre avstånd. Antagligen är hon någon av fjolårets ungar som då lekte här. Alla harungar har genom åren kallats Pelle, i år heter de undantagsvis Putte. Får se hur många vi har nästa år?

Så fort jag kommer nära hoppar hararna till och skuttar undan en bit, så nära som fyra-fem meter kommer jag men sen är det förkylt. Mannen har fått krafsa en av dem bakom örat! Jag undrar hur han gör för att komma dem så nära? Jag brukar skämtsamt säga att min man borde tvätta sig oftare. Någon annan förklaring på hans förmåga att komma nära vilda djur finns ju inte. Det måste ju ha att göra med att djuren tror att han är ett djur, rör sig som ett djur, kanske luktar bekant? Skämt åsido, en speciell gåva tror jag det handlar om. Med småfåglarna och harungarna pratar han som till små barn. Det har jag också försökt men utan större resultat. Han är också mycket aktsam om dem och vill just nu t.ex inte ha gäster med hundar eller katter för att det skulle störa hararna. Det kan bli litet komplicerat då man gärna skulle ha besök av familj och vänner men måste låta bli att bjuda. Litet knäppt eller hur? Jag skulle vilja få en bra bild på någon av hararna för de är så söta. Mobilkameran är usel och det har inte lyckats. Sonen fick en bättre bild idag med sin kamera, voi gulleplutt ändå vilken sötnos.