Under försommaren när veden på riktigt borde kärras in - helst före midsommar för att sedan ha tid att ta in höet efter midsommar latade jag mig. Jag hade ledigt bara under helgerna och prioriterade annan sysselsättning. Jag har sått och planterat och det är ju egentligen ganska onödigt, min mormor påpekade alltid att grönsakerna är mycket billigare i affären. Nåja medan jag utövade min passion för sådd och plantering blev vedhögen orörd. Då visste jag ju inte hur sommaren skulle bli och var litet skraj för regnperioder, ved skall ju helst vara torr när den kärras in. Att kärra in och rada ved är inte alls motbjudande om nu någon trodde det, det är bara rätt så tidskrävande. Nu i hettan är det dessutom tungt, jag försöker kärra några lass på morgonen och några till senare på kvällen då solen inte lyser på vedbacken. Då de lovade kraftiga regnskurar förra veckan drog vi till och med en presenning över för att veden inte skulle bli våt, det skulle vi då inte ha gjort för regnmolnen blev rädda för spektaklet och gick strax söderöver.
Ett par dagar till så är också årets hög inkärrad och känslan av tomhet uppstår. Det blir alltid litet svårt när en rutin försvinner. Åtminstone den här kärringen som alltid säger att vi inte skall ha så här mycket ved nästa år måste medge att saknaden är stor när arbetet tar slut. Kanske det är för alla fina sommarprat jag har hunnit lyssna till under arbetet och alla djupa funderingar som jag fått tänka. Mitt vedlider (eller mannens då) är min terapibrits där årets sorger och glädjeämnen bearbetas. Där i vedlidret hittar jag mitt inre lugn eller åtminstone något slag av balans för lugn och jag passar inte riktigt ihop, frid får jag i alla fall och sol och frisk luft och starkare armmuskler :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar