Perpetum mobile

Så tror jag en evighetsmaskin heter på latin. Kärringen och vedkärran är en sådan evighetsmaskin. Kretsgången slutar aldrig, nu mitt i sommaren när det inte behöver eldas behöver det kärras i stället.

Under försommaren när veden på riktigt borde kärras in - helst före midsommar för att sedan ha tid att ta in höet efter midsommar latade jag mig. Jag hade ledigt bara under helgerna och prioriterade annan sysselsättning. Jag har sått och planterat och det är ju egentligen ganska onödigt, min mormor påpekade alltid att grönsakerna är mycket billigare i affären. Nåja medan jag utövade min passion för sådd och plantering blev vedhögen orörd. Då visste jag ju inte hur sommaren skulle bli och var litet skraj för regnperioder, ved skall ju helst vara torr när den kärras in. Att kärra in och rada ved är inte alls motbjudande om nu någon trodde det, det är bara rätt så tidskrävande. Nu i hettan är det dessutom tungt, jag försöker kärra några lass på morgonen och några till senare på kvällen då solen inte lyser på vedbacken. Då de lovade kraftiga regnskurar förra veckan drog vi till och med en presenning över för att veden inte skulle bli våt, det skulle vi då inte ha gjort för regnmolnen blev rädda för spektaklet och gick strax söderöver.

Ett par dagar till så är också årets hög inkärrad och känslan av tomhet uppstår. Det blir alltid litet svårt när en rutin försvinner. Åtminstone den här kärringen som alltid säger att vi inte skall ha så här mycket ved nästa år måste medge att saknaden är stor när arbetet tar slut. Kanske det är för alla fina sommarprat jag har hunnit lyssna till under arbetet och alla djupa funderingar som jag fått tänka. Mitt vedlider (eller mannens då) är min terapibrits där årets sorger och glädjeämnen bearbetas. Där i vedlidret hittar jag mitt inre lugn eller åtminstone något slag av balans för lugn och jag passar inte riktigt ihop, frid får jag i alla fall och sol och frisk luft och starkare armmuskler :)

Vitsordet 10

Strålande solsken och svag vind, bara några få snöflingor på kvällskvisten. Det droppar från taket och det börjar bli bart på solsidan, inte bara vid husknuten utan överallt där solen kommer åt att värma. Stengången över Sund är ännu snötäckt och det finns is kvar men solsidan börjar bli bar.

Solglasögonen var ett måste på promenaden, solen reflekterar sig i snön och ljuset lyser upp även det mörkaste vrårna i sinnet. Nu skulle man bli rejält solbränd om man satte sig i solen. Jag nöjde mig med en timmes promenad och att annars vara ute och greja på litet.

 

Mannen hade fällt två små björkar på gården och låtit dem ligga på marken så att hararna skulle få äta av kvistarna. Vi plockade ihop veden och redan nu kliar det litet i fingrarna att få hugga upp den. För så här litet är det inte lönt att koppla i vedklyven så jag tänker njuta av att klyva för hand. Roligt att ha något att se fram emot. 

En promenad till stranden är ett måste. Det är roligt att följa isläget och se hur isen flyttar sig beroende på varifrån det blåser.

Räven hade trippat fram längs stranden. I en bergskreva hade den slintat på isen och helt rätt gett dagen och helgen vitsordet tio, eller napakymppi som finnen skulle säga.

Värme i påsktid

Enligt någon gammal regel skall veden vara gjord före dymmelonsdagen. Om den inte skulle vara färdig och görs då kommer den inte att värma säger samma sägen. Ännu en sak man borde kontrollera sedan då dessa vedklabbar matas in i spisen, för en del är gjorda på just dymmelonsdagen - att sedan luska ut vilka är en annan sak. Vedarbetet blev till påsken, ja långfredagen och påskdagen har vi nog fredat från sådant arbete men både före, efter och mellan har det blivit att göra ved.

Påskvädret har varit varierande men då det har torkat upp har vi stått en stund vid vedklyvaren. Otränade armar blir ömma av lyftandet och klyvandet men det går ju om efter ett tags vila.

Vi brukar säga att veden värmer många gånger, när man fäller och kör hem den, när man klyver den och när man kärrar in den, sen värmer den ju ännu när man bär in den och när man eldar med den. Dymmelonsdag eller inte så värmde veden då jag klöv den så vi får hoppas att den värmer sedan då den eldas med också. Litet äggjakt har vi hunnit med på påsken också...

Skavsår

Jag skriver blogg för att få perspektiv på min vardag och mitt liv. Jag tycker att jag behöver skriva för att förstå och komma ihåg alla fina saker jag får vara med om. Jag är en människa som med lätthet skulle kunna sjunka ner i en grå tröstlöshet och hopplöshet alltför ofta och alltför länge. Genom att skriva om positiva saker får jag njuta länge av dem och kan plocka fram berättelserna som små karameller att suga på när svårmodet håller på att ta överhand. Ibland är det ju trots allt så att det finns saker som skaver och gör att humöret inte är vad det kunde vara. Livet kan inte vara solsken och vackert väder hela tiden. Ur humörets synvinkel är hösten är den absolut skönaste årstiden för mig. Jag njuter av att det blir ett lugnare tempo, naturen och dagsljuset matchar mitt sinnelag och det är så skönt att få vila efter en intensiv och ljus årstid. Jag får mera tid att röra på mig när trädgård och utearbeten inte står på rad, jag njuter av skymningen och den omväxlande väderleken. Skymningen och det minskade ljuset är barmhärtigt på många sätt, dammråttor och smutsiga fönster syns inte så bra och ett stearinljus är så vackert i sin enkelhet. Många måsten och borden i vardagen försvinner medan terminen på jobbet kör igång. Ändå är det ju så att saker hemma måste göras ändå och att det inte bara går att ligga och mysa under täcket hela dagen. Gubben har en oskriven lista på allt som behöver göras då jag är ledig på helgerna och den betar vi av litet i gången. Jag får skavsår när jag trampar på för fort, om det sen är på den raska promenaden runt holmen eller för att programmet är för intensivt eller för att någon annan planerat dagen så att jag inte riktigt hinner med. Gubben behöver pauser så han sätter sällan takten för hårt, det är nog mest jag själv som tycker att det borde bli mera gjort.

När det sedan kommer någon överraskning eller händelse som gör att det hopar sig blir jag stressad. Då behöver jag "time out" annars känns det som om jag fastnat i ett ekorrhjul och då finns risken att humöret dalar som löven på hösten. Jag är glad att jag har en extra dag ledig den här helgen, förutom vanliga lördag och söndag finns ännu måndag som tröst när arbetsmängden hopar sig. Efter fiskafänget för två veckor sedan tyckte vi att det skulle vara gott med färsk fisk och gubben lade ut strömmingsnät. Den här gången ett mindre nät eftersom vi fick så mycket fisk sist. Han fick hjälp med nätläggningen av en god granne på fredag och idag tog vi upp det. Fångsten var alldeles lagom för oss och förmiddagen gick i fiskets tecken.

Då vi rett upp fångsten och ätit oss mätta på halstrad strömming tog vi itu med det som stressar mig litet. Bonden som har sina kor på bete på holmen har i uppgift att röja betesmarkerna och har fällt en massa alar. Han hämtade av veden till oss och nu ligger det ett helt lass på vedbacken. Stora fina träd, bra ved men jag kan inte riktigt glädja mig ännu. Högen känns enorm efter sommarens ved-projekt som fyllt inte bara ett vedlider utan två. Ännu vet jag inte var vi skall få rum för veden eller hur vi skall orka göra klabbar av den, det löser sig säkert men just nu skulle jag bara ha velat njuta av att reda upp i blomrabatterna, ta in dahliaknölarna och kratta litet. Nu skall ni inte missförstå mig, jag är tacksam för veden, men jag hade gärna vilat litet också. Trädstammarna är utbredda på vedbacken och behöver flyttas för att vi skall kunna fälla den stora björken. Det blev dagens projekt. Fisket är ett nöje speciellt om fångsten är sådär lagom stor. Veden och att flytta de stora stammarna är en utmaning. Jag känner att mina fysiska krafter inte riktigt räcker till och gubbens händer är en begränsning. Tillsammans fixade vi det ändå nästan, några stammar är kvar till i morgon. Vi använde oss av hävkraft och stocksax och fick faktiskt det mesta flyttat.

Efteråt tog jag en långpromenad i duggregnet och sen badade vi bastu. Ett skavsår mellan tårna fick jag av promenaden men det var det värt. Regnet och naturen och den fysiska ansträngningen fick huvudets stress och svårmodet att väja, kanske det finns litet tid för dahliaknölarna i morgon ändå, och båthustaket och aktersnurran...nu skall jag ändå njuta litet av starinljusets sken!

Allting går bättre då man är tre

Sonen har myntat ett talesätt. Då han var liten och vi hade något projekt på gång hände det att han utbrast: Allting går bättre då man är tre. Visst gjorde de det. Han var ju förstås mest med och underhöll oss som jobbade men hans roll i det hela var kanske just att underhålla och upprätthålla arbetsivern. Numera är det mest vi gamlingar som använder uttrycket. Senast idag och igår har jag haft användning för det. Årets kanske största projekt återkommer, att få in veden. I år har vi inte bara en hög utan två att kasta in och sedan rada så att de skall rymmas i vår vedbod.

Jag njuter av själva radandet, det har jag berättat förut. Det ger ett inre lugn. Jag har mest haft uppgiften att rada och jag har passat på att rada så att jag samtidigt haft möjlighet att lyssna till Radio Vegas sommarprat. Praten är intressanta och tankeväckande. Tillbaka till uttrycket, allting går bättre om man är tre. Till uttrycket hör ju delvis att endast två av tre arbetar, den tredje får underhålla och upprätthålla stämningen. Sonen är inte längre ett barn utan har vuxit till en ung man med outtröttlig energi. Han orkar vadsomhelst om han vill. Nu har han och flickvännen hjälpt till med ved arbetet.

Vi har litet turats om att vara den som underhåller, och roligt har det varit. Vi har nästan haft vårt eget sommarprat och den ena vedhögen är inkastad på rekordtid! Vilken glädje att få jobba med dessa fina ungdomar.

Svett och sinnesfrid

Förra helgen blev vi färdiga med vedprojektet. Det gick som en dans. Sonen orkar jobba för två så vi andra fick bara hänga med. Vädret var dessutom det bästa tänkbara, solen sken från en molnfri himmel.

När vi var färdiga med det andra lasset stjälpte vi det i backen bredvid vedlidret, därifrån är det sedan kortare väg att kärra in den torra veden någongång i juni.

Jag brukar säga att vedarbete är som meditation för mig. När jag står vid vedklyven eller radar ved i vedlidret måste jag koncentrera mig. När kroppen är upptagen med sådan litet ensidig sysselsättning stiger det upp alla möjliga tankar ur det undermedvetna, både positiva och negativa. När jag jobbar hinner tänka och fundera igenom det mesta. Om det inte räcker med en genomgång brukar de komma tillbaka en annan gång, när tankarna är färdig bearbetade kan hjärnan lämna dem och sinnet får frid.

Äntligen en början på vinterns ved

Efter gårdagens blåst kom det regn. Det började piska på fönstren redan på kvällen så att jag nästan förlorade hoppet. Men morgonen ljusnade utan regn, solen tittade till och med fram en stund på förmiddagen. Marken var sjöblöt men det sjönk undan litet och vi kunde börja på. Vi körde ut släpvagnarna till vedhögen på ängen redan för ett tag sedan så nu var det bara att koppla i vedcirkeln i traktorn och köra ut den och börja.

De är en fantastisk maskin som heter Palax. Med hjälp av traktorns kraft kan man både cirkla och klyva. Klyvaren fungerar med en stark skruv som spjälker upp trädet. Litet försiktig får man vara då det är så kraftiga grejer men det går bra undan när man är två vid maskinen, en cirklar och den andra klyver. Vi brukar klyva veden hemma på vedbacken men då måste man först släpa hem träden och eftersom marken inte har frusit till ordentligt och det inte har kommit någon snö att släpa hem träden på valde vi att göra veden färdig på åkern.

Idag fick vi nästan ett lass färdigt och om vädret tillåter kan vi fortsätta nästa helg. Nu har vi hjälp av sonen så det går snabbt undan med hans ungdomliga energi. Nästa helg får det väl gå med viljekraft och seghet i stället.

Förbereda för vedarbete

Vädret är litet bättre idag än igår, det kommer inte ner något och solen syns litet bakom molnen. Gårdagens regn har smält bort en hel del av isen och halkan. Idag skall vi försöka ställa i ordning för vinterns vedarbete. Jag älskar att jobba med ved, det doftar så gott och man ser resultat omgående. Att man dessutom är kroppsligt trött efteråt är också positivt, då vet man att man gjort något. Vi gör veden med en cirkel och klyvare som kopplas bakpå traktorn. Maskinen är till stor hjälp, det negativa är att den för ett väldigt oväsen och att den inte klarar av grövre träd. Dem får man såga med motorsåg och klyva med yxa - roligt det också.

Enkelt och sparsamt

Torpet har tillhört min numera döda svärmor och sen övergått i min mans ägo. Huset är litet men alldeles lagom för vår lilla familj på tre personer. Vi har valt att inte installera inne wc och badar bastu i en skild byggnad på gården. Vi håller oss till gamla "goda" seder vi äter inne och går ut på dass. Förutom torpet och bastun har vi ett antal byggnader på gården, bod, fähus, vedlider och verkstad. I stranden finns sedan ännu båthus och landhus. Alla byggnader kräver kontinuerligt underhåll och vi reparerar an efter något går sönder. För det mesta tar vi vara på material som redan finns eller blivit över hos någon annan. Virke försöker vi ta ur egen skog men ibland är vi tvungna att köpa nytt. Att vi gör så beror inte på något speciellt beslut att leva ekologiskt, snarare på att min man sedan barnsben blivit van att ta vara på det material som redan finns för att transporterna hit till ön är långa och krångliga. För mig känns det bra att det här sättet att bygga och bo också gynnar miljön och naturen.