Julbrev

Vi skickar ännu julkort och får också sådana men de skrivna julhälsningarna blir allt färre. Det är väl som med brevpost över huvudtaget. Ett vackert kort med juligt motiv och en hälsning värmer och påminner om människor som vi inte har i vår närhet men nog tänker på nu och då. Till dem som i år inte fick julkort av oss i år eller till dem det ännu inte kommit fram tänkte jag här skriva ett litet julbrev. Till er som fick julkort vill jag säga att ni naturligtvis också får läsa för här ryms ju så mycket mera än den korta hälsning som finns på korten.

I skrivande stund är jag på väg, jag sitter på min vanliga plats på förbindelsebåten Falkö. Jag har inte räknat hur många resor jag gjort i år men ungefär 6-7 enkelresor per månad så kanske 70-80 på hela året, ungefär två timmar per resa så 150 timmar stämmer säkert ganska bra. Jag är på väg att fira jul, men först skall vi städa o pynta litet.

Vårt år har varit innehållsrikt. Vi har mycket att glädjas åt men naturligtvis också sådant som tagit på humöret och krafterna. Vi har lärt känna många nya människor och fått återuppta kontakten med andra som vi inte träffar så ofta men betyder mycket för oss.

Sonen har flyttat till eget bo och det är en stor glädje att se hur han klarat vuxenlivets utmaningar. Genom honom har vi fått nya vänner och bekanta och flera viktiga människor i vårt liv. Den största glädjen för oss föräldrar är att se honom må bra och vara lycklig.

Under våren föddes en ny släkting, jag som haft bara en systerdotter tidigare har nu två! Vilken glädje ett barn för med sig! Vi får följa hennes utveckling och se hennes glada uppsyn som hennes mamma delar med sig. Tekniken är fantastisk, vi kan vara med i realtid fast vi inte bor nära varandra.

På våren fick jag också veta att jag har en tumör under örat. Livet blev annorlunda på många sätt. Vi ställdes inför många frågor och var tvungna att fundera över olika alternativ. Tacksamheten över att tumören var godartad och kunde opereras under hösten är stor. Allt är inte och blir inte som förut men ännu sker det framsteg i rehabiliteringen.

När två av mannens kusiner insjuknade och dog under vintern och min tumör uppenbarade sig ställdes inför tanken att livet är ändligt och förverkligade något vi planerat länge men som bara inte blivit av. Vi hälsade på hos några av mannens kusiner och det gjorde att sommaren blev fylld med viktiga möten, möten mellan människor som både har känt varandra bra och nya bekantskaper. Jag tycker min mans släktingar och deras familjer är så trevliga! Tänk att det inte blir av att träffas oftare...dessutom är kusinerna så många att vi har många flera att träffa.

Det händer så mycket på ett år och ett blogginlägg har också en gräns. Det som ligger överst när jag tänker på året som gått är tacksamhet. Kära människor, unga människor, släkt och vänner men också alla andra människomöten har varit så viktiga. Nu skall vi göra julfint och njuta tillsammans.

God jul och gott nytt år 2020 från oss till er alla, livets färd är gungig men häng kvar i hornen så att vi hinner ses!

Rätt sorts present

Brukar ni fira bröllopsdag? Vi är helt hopplösa, ingen av oss har glömt att vi gifte oss andra juni men likväl glömmer vi bort att uppvakta varandra. En av våra vänner skickar oss alltid gratulationer och på så sätt blir vi påminda om att det var just idag!

Vi firar litet hela tiden i stället. Det känns som att livet är fullt med härliga saker, litet som en oändlig räcka presenter på ett kalas. Jag är som ett litet barn som bara hinner öppna en gåva före nästa ställs framför mig. Jag har haft en vecka semester och är så nöjd med veckan på ön. Vi har haft tid för allt mellan himmel och jord. Trädgården spelar förstås huvudrollen men också mycket annat. Inte minst att vara tillsammans, äta, vila och bada bastu. Jag har sått grönsaker och satt lök, rensat land och klippt gräs, planterat i växthuset. Mannen beskrev det i sin dagbok att hans fru håller på som en sork i landen! Och jag har njutit fullt ut. Nu är veckan till ända och mannen får ta det litet lugnt några dagar på egen hand medan jag försöker landa på jobbet. Idealet skulle ju vara att ha en vecka semester i månaden då skulle jag hinna med allt det jag skulle vilja, eller kanske projekten skulle bli alltmer omfattande?

Tillbaka till presenten jag fick idag. Fast mannen helst skulle ha tagit en middagsvila hjälpte han mig att flytta trädgårdskomposten. Jag har under flera år samlat ogräs o skräp i en hembygd kompost i stället för att bara kasta ogräset i en hög. Nu behövde den flyttas och repareras litet, jag var litet skeptisk till hur det skulle gå. En del bräder hade redan lossnat.

Kvar på marken blev en otroligt fin kaka jord. Jag trodde nog inte det skulle bli så fin jord av ogräs. Eller kanske förstått att det är möjligt men bara inte i min kompost. Komposten var i mycket bättre skick än vi trodde så vi sågade bort den allra nedersta biten som hade murknat och bar den till sin nya plats.

Tidigare har jag varit väldigt noga med att inte lägga kvickrot i komposten men nu skall jag göra ett experiment. Vad händer om jag gör det? Det får tiden utvisa. Nu är det bara att rensa igen när det finns ett ställe att förvara ogräset.

Att ha en man som ser möjligheterna i mina påhitt är den bästa presenten, vi har dessutom roligt när vi grejar på med våra projekt. Ibland blir ju också vi trötta och nerverna litet korta men eftersom vi har perioder då vi inte är tillsammans hinner vi också få distans till småsaker och se värdet i den gemensamma tid vi har. Tänk att just jag får vara bästa vän med min man, vilken ynnest, vilken gåva!

Två envisa tjurskallar - fast den ena är en ko

När man har fått vara tillsamman nästan tre veckor i sträck och sen plötsligt skall vänja sig vid en vardag med avstånd blir det tomt. Vi har väldigt olika rytm med mannen, han har ofta varit vaken i ett par timmar då jag tycker det är dags att stiga upp. Efter mitt morgonkaffe tar det mig ännu ett tag före jag blir mogen att komma igång med dagen. Då ha mannen redan gått ut och börjat på med allehanda sysslor eller så sitter han redan ivrigt i gungstolen och berättar vad han planerat för dagen. På kvällarna är det tvärtom, när mannen ätit middag går han och lägger sig raklång, läser ett par timmar eller tar sig en liten lur medan jag ännu fortsätter mina sysslor. Däremellan ryms många timmar av gemenskap och gemensamma göromål. Vi fiskar, gör ved, servar maskiner, planerar odling och trädgård, gör en och annan utryckning till grannar och sommargäster och mycket mycket mer. Om det så gäller att koppla i harven eller såga ner ett träd eller vittja nät så gör vi det tillsammans.

Ibland går samarbetet som en dans ibland med mera argumentering. Vi grälar sällan, fast det kan tyckas så för en oinvigd. Idag kom jag på mig med att sakna mannens överlägset vanligaste argument - Nej. Det är också ofta hans första reaktion på mina påfund och idéer. Efter en stunds funderingar och motargument brukar vi komma till någon bra kompromiss. Jag kokar ibland upp bara jag hör nejet men som den filbunke min man är låter han mig hållas. Ibland behövs ingen argumentering alls och vi är helt överens. Det talas om kvinnlig list och övertalningsförmåga, något sådant biter inte på den mannen. Jag har bra med skinn på näsan själv så det kan bli en och annan kraftkamp men just idag skulle jag ha varit mer än glad för att få höra hans Nej till någon av mina fina idéer.

Romantik i kvällsluften

Igår kväll då mannen gick ner till bastun tittade han ut över fjärden som vanligt. Vi hade inte planerat att sätta ut nät eftersom väderleksrapporten lovade hårda vindar men vem kan motstå spegelblankt vatten. Vi gick ner till stranden och hela strandviken var full med små isflak och mellan dem låg det skrynkligt vatten. Vattnet är iskärt sa mannen, ett uttryck som beskriver hur han och gammal skärgårdsbefolkning ser på naturen - naturen har lika mycket känslor som människan. Det såg litet ut som om någon lackat en plan yta men blivit överraskad av kölden och fått sitt lackarbete helskrynkligt. Orsaken till att det var spegelblankt ute på fjärden var förstås den att vindriktningen höll på att ändra och det då ofta blir stiltje.

 
Trots väderprognosen lade vi ut två nät alldeles nära stranden, bara för att inte utmana vädret eller hamna i knipa om det skulle blåsa för mycket. Fångsten idag blev skral men i stället fick vi nog vår belöning igår, ljuset över fjärden i skymningen var otroligt vackert, blått men samtidigt ljusrött, det var alldeles tydligt kärlek i luften.

Relationer och hemligheter

En vän frågade: Vad är det som gör att en människa lever sitt liv tillsammans med en viss annan människa? Vad är hemligheten i att kunna leva länge tillsammans? Dessa frågor och mycket mer diskuterade vi idag. Diskussionerna blev så intressanta och på många sätt djupa att jag har mycket att smälta, det tar säkert flera dagar. Vi var ganska eniga om att ett långt förhållande är ett val. Om man vill den andra väl fungerar mycket. Om man slutar vilja den andra väl är det alltså alarmerande för förhållandet. Att beundra den andra är också viktigt, alla behöver bli beundrade. Det viktigaste är ändå att våga låta känslorna styra, inte alltid förnuftet. I ett förhållande växer man tillsammans och om man väljer att vilja tillsammans kan det bli bra. Mycket att tugga på alltså.

Det är skönt att leva med någon som man beundrar och som man vet att vill en väl.