När man har fått vara tillsamman nästan tre veckor i sträck och sen plötsligt skall vänja sig vid en vardag med avstånd blir det tomt. Vi har väldigt olika rytm med mannen, han har ofta varit vaken i ett par timmar då jag tycker det är dags att stiga upp. Efter mitt morgonkaffe tar det mig ännu ett tag före jag blir mogen att komma igång med dagen. Då ha mannen redan gått ut och börjat på med allehanda sysslor eller så sitter han redan ivrigt i gungstolen och berättar vad han planerat för dagen. På kvällarna är det tvärtom, när mannen ätit middag går han och lägger sig raklång, läser ett par timmar eller tar sig en liten lur medan jag ännu fortsätter mina sysslor. Däremellan ryms många timmar av gemenskap och gemensamma göromål. Vi fiskar, gör ved, servar maskiner, planerar odling och trädgård, gör en och annan utryckning till grannar och sommargäster och mycket mycket mer. Om det så gäller att koppla i harven eller såga ner ett träd eller vittja nät så gör vi det tillsammans.
Ibland går samarbetet som en dans ibland med mera argumentering. Vi grälar sällan, fast det kan tyckas så för en oinvigd. Idag kom jag på mig med att sakna mannens överlägset vanligaste argument - Nej. Det är också ofta hans första reaktion på mina påfund och idéer. Efter en stunds funderingar och motargument brukar vi komma till någon bra kompromiss. Jag kokar ibland upp bara jag hör nejet men som den filbunke min man är låter han mig hållas. Ibland behövs ingen argumentering alls och vi är helt överens. Det talas om kvinnlig list och övertalningsförmåga, något sådant biter inte på den mannen. Jag har bra med skinn på näsan själv så det kan bli en och annan kraftkamp men just idag skulle jag ha varit mer än glad för att få höra hans Nej till någon av mina fina idéer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar