Nyfiken på Bellas kärleksliv

På tal om fynden i boden. De flesta av lådorna och skåpen var tomma men i en låda låg det papper som såg högst intressanta ut. Det var nästan som kärleksbrev. Litet suspekta var en del av dem eftersom det var så många namn inblandade och t.o.m mindre summor. Men ack så intressant. Av pappersbuntarna framgick vem som fått äran att vara far till Sessans, Bellas och Millas kalvar.  I somras när jag städade i fähuset tänkte jag på just de kor som stått där om vintrarna och hurudant liv de haft. Någon av dem var speciellt svårmjölkad och någon annan behövde lirkas litet extra med. Jag visste att inseminören regelbundet besökte torpet, eller rättare sagt fähuset, men det har aldrig blivit tal om det närmare.

För mannen var det inte så speciella papper vi hittade, han bara konstaterade att inseminören säkert var Riska. Eftersom han inte hade läsglasögon på sig fick jag bara snällt bekräfta uppgiften. Vilken fantastisk historia det finns just här. Jag kan se framför mig korna och hur viktigt inseminörens besök var - därav berodde ju hela årets mjölkproduktion, den enda fasta inkomsten. Nog lever vi i en värld som blivit främmande för verkligheten. Mjölken köper  i enliters tetran i affären, helt oberörda av hur kon levt och vad hon gått igenom. Här på torpet var det nog annat då det begav sig. Mjölken var värd sin vikt i guld. Jag är så tacksam för att jag åtminstone får snusa på hur det var då på den tiden då livets proportioner ännu var rimliga och djuren hade ett större värde än sällskapsdjur har idag. Visst är det fint med sällskapsdjur, men att på riktigt vara beroende av ett djur för sin överlevnad var nog en annan relation. Om relationen till sällskapsdjuret är beroende av lust måste relationen till korna ha varit en relation i nöd och lust.

Kow bojsen i farten, hörde jag

Telefonen ringde sent igår kväll. Först ringde grannen som kom hem från byn och berättade att två tjurar stod på varsin sida av ett elstängsel och brölade och ville visa sin styrka. Gubben ringde till bonden som själv skulle komma följande morgon och försöka få dem att gå skilda vägar. Kort därefter ringer en annan granne att flera kor setts på rymmen. Korna betar på fyra skiften och uppenbarligen har maten tagit slut på ett av dessa för just de korna har varit på rymmen flera gånger. Det har dessutom varit lågvatten så de kommer lätt runt elstängslet genom att gå tillräckligt långt ut i en vik och runt stängslet just där. Nå djuren fick trampa fritt under natten och de hade snällt gått tillbaka till sitt eget skifte, antagligen fanns där kalvar som behövde dias. Tjurarna hade tydligen gjort upp i godo för de hade också gått åt varsitt håll. På morgonen kom bonden och fick tag på de kor som ännu var på fel sida stängslet. Han beslöt ändå att de måste få ett nytt skifte eftersom det var brist på mat där de varit. Nåja, riktigt så enkelt är det ju inte för djuren går inte i ledband precis. Det blev en cirkelrörelse, en annan besättning fick flytta till det obetade skiftet och korna utan mat fick ersätta dem på deras skifte som ännu har gott om mat. "Våra" kor fick bli kvar, den svarta tjuren som har sitt lilla harem av kvigor verkar rätt nöjda.

 Undantaget är ju alla dessa andra tjurar som skall mäta sig med honom, dock på tryggt avstånd, på andra sidan två elstängsel och en väg. Förut var den en stor vit fuling som vi kallar Ålänningen eftersom han lär härstamma från Åland, nu är det en brun-vit fuling som fortsätter bröla och stånga mull. Vår svarta är minst av dem alla, men inte skulle jag vilja komma emellan två sådana stora saker heller. Jag missade det mesta av koflytten, var hemma och diskade när den skedde men ungdomarna och Gubben fick beskåda det hela på nära håll. Jag har ju varit med förr men visst hade det varit roligt att se igen. Korna springer efter bonden, med ett mjölämbare och sitt lockrop är de en tam skara.

På Beachen

Varje vår i flera år nu har det flyttats betesdjur till ön på vårarna. Landskapet som tidigare var rätt igenvuxet har blivit öppnare och djuren ger mervärde också med sin blotta närvaro. Ön känns mer bebodd på något sätt.

De 12st fastboende byborna mångdubblas till sommaren annars också, nästan alla  sommarstugor, gamla hus och villor har invånare någon gång under sommarmånaderna. En del av pensionärerna stannar från maj till oktober. Djuren blir kvar ungefär lika länge. Här i veckan kom djuren i några omgångar. De delades upp på flera skiften och "våra djur" är tio kvigor och en tjur. När vädret blir för varmt för bete på ängen söker sig djuren till stranden.

Den långgrunda viken är ypperlig för dem. Det bildas sandbankar när vattnet gått ut och korna lägger sig där på beachen för att njuta av svalkan i vattnet och den våta sanden. Man blir lugn bara av att betrakta dem där i sin vila.