Nyfiken på Bellas kärleksliv

På tal om fynden i boden. De flesta av lådorna och skåpen var tomma men i en låda låg det papper som såg högst intressanta ut. Det var nästan som kärleksbrev. Litet suspekta var en del av dem eftersom det var så många namn inblandade och t.o.m mindre summor. Men ack så intressant. Av pappersbuntarna framgick vem som fått äran att vara far till Sessans, Bellas och Millas kalvar.  I somras när jag städade i fähuset tänkte jag på just de kor som stått där om vintrarna och hurudant liv de haft. Någon av dem var speciellt svårmjölkad och någon annan behövde lirkas litet extra med. Jag visste att inseminören regelbundet besökte torpet, eller rättare sagt fähuset, men det har aldrig blivit tal om det närmare.

För mannen var det inte så speciella papper vi hittade, han bara konstaterade att inseminören säkert var Riska. Eftersom han inte hade läsglasögon på sig fick jag bara snällt bekräfta uppgiften. Vilken fantastisk historia det finns just här. Jag kan se framför mig korna och hur viktigt inseminörens besök var - därav berodde ju hela årets mjölkproduktion, den enda fasta inkomsten. Nog lever vi i en värld som blivit främmande för verkligheten. Mjölken köper  i enliters tetran i affären, helt oberörda av hur kon levt och vad hon gått igenom. Här på torpet var det nog annat då det begav sig. Mjölken var värd sin vikt i guld. Jag är så tacksam för att jag åtminstone får snusa på hur det var då på den tiden då livets proportioner ännu var rimliga och djuren hade ett större värde än sällskapsdjur har idag. Visst är det fint med sällskapsdjur, men att på riktigt vara beroende av ett djur för sin överlevnad var nog en annan relation. Om relationen till sällskapsdjuret är beroende av lust måste relationen till korna ha varit en relation i nöd och lust.