Lycka i alla dess former

Jag är nog den lyckligaste människan på jorden. Vi har just badat bastu och sitter och kopplar av, kroppen är trött av kroppsarbete och frisk luft, magen mätt på egen skörd och fångst. I veckan hade vi besök av en skogshuggare som kom för att ta ner några granar alldeles bakom snickeriet. Grannen har fällt skogen bakom och då den skog som tidigare skyddat för nordliga vindar nu är borta vet man inte vad hårda stormar kunde ha gjort med granarna. Killen som fällde träden klättrade upp i träden och kvistade och fällde dem bit för bit uppifrån så att de skulle göra så litet skada på huset som möjligt. 

Kvistarna bildade ett berg upp mot husväggen, det gick att gå upp på taket, någon lätt promenad var det ju inte men ganska roligt. I fredags hade mannen redan börjat lägga kvistar på hög, igår fortsatte vi tillsammans och fick hjälp av vänner. Med traktor och högrepen körde mannen bort högarna som vi får bränna när det blir ordentligt fuktigt i naturen. Nu är det för brandfarligt. Några timmar och många högar senare pausade vi i jobbet. Kvällen firade vi i goda vänners lag, vi blev bjudna på fantastisk mat och skrattet klingade många gånger under kvällen.

På morgonen då vi vaknade kändes det skönt i kroppen av arbetet och vi bestämde oss för att njuta och ta det lugnt. Vi släppte in korna på åkern utanför huset och tog oss gott om tid att se på dem, nog är de vackra. De började genast äta och det är något lugnande med deras grums, grums, grums. Nog är vi lyckligt lottade som får låna dessa djur, utan det ansvar som bonden har får vi plocka russinen ur kakan. 

En tur till stranden för att vittja sumpen och sen började vi sakta med arbetet igen. Vilket nöje att se resultat, och samtidigt veta att det inte är någon brådska med allt. Stammarna ligger bra där de är, de skall till sågen men först efter vintern så vi har gott om tid att flytta dem ännu. Veden reder vi också upp först senare så den tar vi till vedbacken efter hand. 

Nu kommer man in i snickeriet igen, berget är flyttat. Efter att vi hade kört litet riskor och kvistar till hann jag ännu med en härlig promenad före middagen och bastun. Nu är både kroppen och själen tankade igen. Ömheten i musklerna, både armarna och skrattmusklerna, doften av barr och kåda i näsan gör gott, jag kan nästan inte sluta le.

Överraskningar

Under många år hade jag som princip att inte köpa växter. Med växter menar jag perenner. Frön och sommarblommor har jag nog köpt litet för att pryda ingången och någon gammal kruka och kastrull. Många sommarblommor har jag också sått och odlat själv, både i krukor och på friland. Men tillbaka till ämnet perenner. Genom att dela och dela med sig har jag fått en hel del av de perenner jag har andra har skaffat genom att så dem från frö. Jag har tänkt att de både blir härdigare och billigare på så sätt. Men alla som varit i en plantskola på våren eller försommaren vet hur mycket lockelser det finns. För ett par somrar sedan bröt jag mot mina egna regler och köpte några plantor. Jag minns ännu hur jag sökte efter växter som skulle klara av torka. Vår backe är torr och solig. Många växter kräver halvskugga eller skugga åtminstone en del av dagen. Vi har dessutom begränsat med bevattningsmöjligheter så de växter och blommor som finns borde klara sig utan bevattning för det mesta. Vad jag köpte då för två år sedan minns jag inte, inte heller precis var jag planterade växterna. Alltså var nog inköpen helt bortkastade. Igår såg jag en blomma i rabatten som jag inte sett förut, en vacker fjunig sak.

Jag har alltid varit intresserad av växter och blommor så endel namn finns någonstans i hjärnbarken. Jag hade en aning om att det kunde vara Mosippa eller Backsippa. Till all tur hade vi besök av en god vän och mycket kunnig trädgårdsmänniska igår kväll, då fick jag tillfälle att fråga henne. Eftersom vi inte har samma modersmål och alltså inte tänker på samma språk blev det litet knepigt. För mig är växter och djur, åtminstone litet ovanligare sådana sådant jag bara kan på svenska. Till all tur har växterna ett eget språk, latinet. Vår vän kunde genast säga att det är en Pulsatilla jag har i rabatten.

Hon kunde också berätta att den inte tycker om att stå i våt jord och trivs i sol. Det här är alltså säkert en av de växter jag köpte då jag började tumma på mina principer. Om resultatet av regelbrottet blev såhär vackert kanske jag kan unna mig någon växt per år. Mest skall jag ändå skaffa växter genom att byta eller ge och få av vänner, det är så roligt att få en jordklump i en kasse med råd om hur växten skall skötas och var den vill växa. Sen får jag ju tänka på min vän varje gång jag ser på växten och glömmer inte heller så lätt.