Projekt i skuggan

Värmen till trots har vi mindre projekt på gång. Mannen har hållit på att reparera brädfodringen på torpet. Det började förstås med att jag som klipper gräset här för det mesta sade att köksknuten börjar se sliten ut. Jag tror jag sade det för något år sedan första gången, men mannen blev inte övertygad då om att något behövde göras. Nu hade han en dag fått för sig att sätta fast litet lister på verandan som börjat se lösa ut och samtidigt granskat litet närmare och några lister blev litet mera, som det brukar på ett äldre ställe. Nu är han snart varvet runt huset. Han har bytt ut de delar av brädfodringen som var skadade, verandan är gjord litet provisoriskt för den behöver en större reparation men ytligt ser den bättre ut i alla fall. Mest bräder är bytta på köksväggen som alltid är mest utsatt för sol och regn och vind. Han har sågat av de dåliga bräderna och listerna i vinkel så att vattnet inte skall bli och stå i skarven.

Med litet målning kommer det att bli nästan osynligt. Förr satte man ofta en vattenlist på det stället man skarvade, det ledde i sin tur till att väggen ofta blev skadad på nytt just där. Det är ca femtio år sen brädfodringen på huset är bytt, nu får vi hoppas att vi klarar oss ett tag igen. Inte kanske femtio år men nog fick väggen rejält mera livslängd. Bredvid trappan på verandaväggen var skadorna större så där blev det nu vattenlist, den får vi byta ut när vi gör en större reparation inom några år.

Arbetsställningen har inte varit så rolig alla gånger. Med hjälp av en pall har det i alla fall varit lättare än att jobba på huk hela tiden. Arbetet har fortskridit bra trots värmen han har flyttat sig efter skuggan och arbetat så mycket som har känts bra just då. Nu är det bara mitt arbete som kvarstår, att måla alltså, får se när det blir, sen när andan faller på....

Världens fulaste fisk

Vi var på vår årliga sommarutfärd till fastlandet. Ärenden, en snabbvisit hos min syster och sommarteater. Dagarna har varit intensiva och inte minst heta. I stadslägenheten var det svårt att vara då luften stod helt stilla och temperaturen var över 30 grader. Att sova var svårt, nästan omöjligt. Hos min syster och på teatern var luften friskare för det var ju landet och i bilen har vi som tur är ac så det gick bra att köra fast det blev över sex timmar körning på en dag. Så fort vi kom ut till holmen for mannen ut med nät. Här är också tropisk värme men kanske det är havet som gör att det är lättare att andas, eller så är det för att vi kan slappna av och ta det lugnt. Det är så varmt i vattnet att man inte kan ha ut näten länge. Vi var och tog upp dem efter dryga fyra timmar och det var precis lagom. Om vi hade väntat längre hade nog några som trasslat in sig ordentligt dött. Abborrar fick vi för ett par dagar men också en riktig fuling.

Sutaren är nog ingen vacker sak fast vi skämtsamt kallar den för guldfisk. Den lär nog vara ätlig men vi har inte ännu förmått oss att tillaga den. När man väl får bort den från nätet är man glad att vara av med den. Sommarhettan och sutaren har det gemensamt att det börjar räcka till nu, inte flera, inte längre, det räcker med mindre. Sommarteatern på Raseborgs sommarteater var däremot en trevlig upplevelse som vanligt. Så många unga och ivriga skådespelare. I år gav de West side story och det dansades vilt på scenen, en otrolig prestation i värmen. Får se vad de hittar på till nästa år.

JAS, nej inte flygplan

Juli, augusti och september (JAS) är månaderna på sommaren man kan beskära äppelträd. Man behöver alltså inte göra det på vintern, en del förespråkar sommarbeskärning för att det skulle bli mindre vattenskott dvs årsutväxt på träden. Vilken tidpunkt som man föredrar om man brukar beskära sina träd är ju helt och hållet smaksak. En del föredrar att inte beskära alls och det är ju ok det med.

Jag har lärt mig att vattenskotten skall bort, liksom alla kvistar som växer inåt och som skaver på varandra, dessutom skall kronan bli gles, så gles att det går att kasta hatten igenom den. Helst skall man ju komma åt att plocka äpplena också så det är inte lönt att låta trädet växa sig alltför stort. Vi har bara tre äppelträd kvar, två riktigt gamla och ett som jag har planterat för ca 15 år sedan. Eller jag planterade kanske sex stycken men sorkarna åt upp rötterna på de flesta och ett av träden som klarade sorkskador åt hjortarna upp. Hjortarna är fenomenala på att beskära äppelträd, de äter allt de kommer åt, på riktigt gamla träd vill de inte ha de grova kvistarna så det är bara att jobba vidare med sekatören sen. Idag och igår har jag friserat vårt Åkerö träd. De gamla träden har fått växa ganska vilt före jag så småningom började beskära dem så de ser litet charmiga och personliga ut. Dessutom är jag inte så noga med att beskära varje år, det beror helt på vad annat jag har för mig. Ta inte allt, brukade min svärmor säga då jag riktigt kom igång, och visst hade hon ju rätt i att träden blir litet avskalade före man vänjer sig. Och visst, med hatt kommer man igenom trädet men så mycket tog jag inte att det ryms ett bombplan mellan grenarna.

Perpetum mobile

Så tror jag en evighetsmaskin heter på latin. Kärringen och vedkärran är en sådan evighetsmaskin. Kretsgången slutar aldrig, nu mitt i sommaren när det inte behöver eldas behöver det kärras i stället.

Under försommaren när veden på riktigt borde kärras in - helst före midsommar för att sedan ha tid att ta in höet efter midsommar latade jag mig. Jag hade ledigt bara under helgerna och prioriterade annan sysselsättning. Jag har sått och planterat och det är ju egentligen ganska onödigt, min mormor påpekade alltid att grönsakerna är mycket billigare i affären. Nåja medan jag utövade min passion för sådd och plantering blev vedhögen orörd. Då visste jag ju inte hur sommaren skulle bli och var litet skraj för regnperioder, ved skall ju helst vara torr när den kärras in. Att kärra in och rada ved är inte alls motbjudande om nu någon trodde det, det är bara rätt så tidskrävande. Nu i hettan är det dessutom tungt, jag försöker kärra några lass på morgonen och några till senare på kvällen då solen inte lyser på vedbacken. Då de lovade kraftiga regnskurar förra veckan drog vi till och med en presenning över för att veden inte skulle bli våt, det skulle vi då inte ha gjort för regnmolnen blev rädda för spektaklet och gick strax söderöver.

Ett par dagar till så är också årets hög inkärrad och känslan av tomhet uppstår. Det blir alltid litet svårt när en rutin försvinner. Åtminstone den här kärringen som alltid säger att vi inte skall ha så här mycket ved nästa år måste medge att saknaden är stor när arbetet tar slut. Kanske det är för alla fina sommarprat jag har hunnit lyssna till under arbetet och alla djupa funderingar som jag fått tänka. Mitt vedlider (eller mannens då) är min terapibrits där årets sorger och glädjeämnen bearbetas. Där i vedlidret hittar jag mitt inre lugn eller åtminstone något slag av balans för lugn och jag passar inte riktigt ihop, frid får jag i alla fall och sol och frisk luft och starkare armmuskler :)

Gröna knoppar

Igår vattnade vi i marttalandet för första gången. Marttalandet är det man säger här på ön om man menar trädgårdslandet, marthorna införde antagligen nymodigheten med grönsaksland för husbehov på sådana här avlägsna och konservativa områden. Nå, mitt marttaland är inte konservativt, jag odlar mycket som folk förr i världen säkert inte skulle ha gått med på att smaka på. I år är landet mindre än vanligt men ändå har jag valt att odla bl.a flera sorters kål. Kål brukar ju vara litet kinkigt för att det drabbas av ohyra och jag har tidigare år inte gjort mig besväret att täcka odlingen så resultatet har varit därefter. En broccolibukett har jag skördat så här långt men den räknas inte riktigt för den hade stått i en odlingslåda och blivit ompysslad litet extra. Före jag vattnade igår kunde jag inte låta bli att kika in under fiberduken.

Och där växer kålen bra fastän det är torrt. Duken skyddar säkert för alltför stor avdunstning. Broccoli är ju inte exotiskt på något sätt men hemodlad smakar den extra gott tycker jag.

Lat i Sicilien

Torkan och värmen är plågsam. Trots det eller tack vare det är jag extra tacksam för mycket. Jag ligger i skuggan på en gammal solstol de varmaste timmarna och det är många timmar om dagen. Tänk att jag får vara så lat. Tidigt på morgonen kan man göra något om man orkar stiga upp. Mannen vill ju fiska och om vinden är passlig lägger vi ut några nät sent på kvällen. Då sätter vi klockan på tidig väckning och stiger upp så att vi kan vittja näten före sju.

Det är något magiskt med den tidiga morgonen. Sen får man ju krypa tillbaka i säng tills man är utvilad när man kommer hem igen :)

Resten av dagen går som sagt i solstolen. Lyssnandes på någon podd eller med en bok eller bara chattande med familjen.

Hettan är så intensiv och landskapet så torrt att man skulle kunna tro att man är på varmare breddgrader. Mitt vildvuxna Åkeröträd ser ju nästan ut som ett olivträd. Jag saknar inte till främmande länder, jag har mitt Sicilien just här. Efter siestan kan man ännu kärra ett par lass ved eller byta ett bräde på väggen om man vill känna sig nyttig, annars är jag bara glad att jag får vara lat.

Ta dagen som den kommer

Nu är jag tillbaka efter nästan ett års uppehåll. Trots att jag var ledig från arbetet förra hösten blev det inte av att blogga. Jag slukades med av sysslorna här hemma. Njöt av naturen, skörden och handarbeten. Inte ens november blev för mörkt. Ett litet avbrott i solen hos föräldrarna var uppfriskande och gav kraft tills det blev dags att vänta på julen. Det halva året gick fort och sen började vardagen igen.

Det händer en hel del i ett vanligt liv som man inte har planerat och tur är ju det för annars kan det hända att livet blir tråkigt. En del saker är ju tråkiga också men sådant är livet. Min semester har jag sparat på, jag tänkte att jag som jobbat bara ett halvt år orkar vänta till slutet av sommaren. Det har varit en fin försommar, torrt och varmt, litet för torrt för en trädgårdsmänniska. Nu är det sen varmt eller om jag skall vara helt ärlig litet för varmt för mig. Det blir att ta siesta och ligga i skuggan, det är ju i och för sig också skönt. Ett dopp i viken mellan varven och sluta stressa över sådant som borde göras. Det kommer en dag i morgon också och om det skulle vara så att den dagen inte kommer så får någon annan ta över det ogjorda arbetet också. Oj vad skönt det är att ta dagen som den kommer!