Allting är stort i Amerika

Liksom i Amerika kan allting som finns här på ön beskrivas med superlativ. Bäst, störst, mörkast, finast, vackrast. Nästan vilket superlativ som helst duger. Många är de öbor som emigrerat, en del för att stanna, andra kom tillbaka med sina nyfunna rikedomar, en del gjorde flera resor till det stora landet. Eftersom vi är så framgångsrika på ön kan man långt jämföra oss med amerikanerna. Människorna på ön är överlag sociala och utåtriktade. Det har säkert varit en nödvändighet då det gällt att överleva i skärgården. Alla vet också att man blir framgångsrik om man arbetar hårt. Idag har vi arbetat hårt. Träden här på ön är liksom träden "over there" stora. Vår gårdsbjörk har varit den största på ön, åtminstone på vår sida landsvägen (det uttrycket brukar jag använda för att gardera mig). Numera har vi den kalaste backen, det ser ut som Golgata sade mannen när han i telefonen försökte förklara för mig hur gårdstunet hade ändrat. Igår var det mörkt när jag kom hem och jag kunde endast se den omkullfallna stora stammen och en massa björkris. Det första jag gjorde på morgonen var att gå ut och ta mig en bättre titt. På bilden före kan man se hur stor och fin den var.

På bilden efter ser man hur det ser ut nu.

Nog är det ett tomrum som tar tid att vänja sig vid, men att det skulle vara lika öde som min man föreställer sig Golgata går jag inte med på. Vi har åtminstone den ljusaste gården på ön numera - inget träd som skuggar. Vi uppskattade att björken var åtminstone 150 år gammal. Någon gång har antagligen åskan slagit ner i den för den var rejält sargad. Mannens morfar hade redan då huset flyttades till platsen för hundra år sedan sagt att den skulle ha blivit fint virke till vattukälksmedar. Några kälkmedar blev det inte och trädet fortsatte att växa. Senare före sin död hade han ångrat sig och sade att den nog borde fällas för att den var rutten inuti, detta var någon gång på femtiotalet. Nu är den omkull.

Vi behövde hjälp att fälla björken av en yrkesman, riskerna var många, el-ledning nära och huset alldeles invid. På det sättet var vi tryggast, nu är vi också rikast! Vi har mest ved, mycket mera än vi behöver. Jag tror att vi har mera av mycket annat också än vi behöver. Lite drag av storhetsvansinnet i Amerika har vi kvar. Mannen är äldst och följaktligen klokast, sonen yngst och just därför starkast. Eftersom jag är familjens enda representant för det feminina könet är jag vackrast, män som är fagra beskrivs ju som stiliga. Dessutom skryter jag ju aldrig så därför kan man också säga att jag är anspråkslösast. Tro det om ni vill!