En pusselbit, snart på plats

Tur att jag inte är miljonär. Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag konsumera mera än lovligt. Jag använder redan mera av världens resurser än jag rimligtvis kan behöva och köper onödiga saker som jag skulle klara mig utan. Varför - det funderar jag ibland. Har det att göra med min uppväxt? Jag har aldrig saknat något väsentligt men inte heller haft överflöd, det var ekonomiskt ganska knappt i mitt barndomshem men vi hade allt vi behövde och levde ett gott liv. Pengarna gick till hus, båt och bilar, mat och kläder. De flesta barn hade det likadant i min skola, vi var inte avvikande på något sätt. När jag började arbeta om somrarna använde jag pengarna till kläder. Jag tycker om vackra saker och kläder, i mina ögon vackra och praktiska. Då får man väl köpa? Om det är vettigt och nyttigt och vackert? Om jag är riktigt ärlig tycker jag nog att man inte ens då får, bara om man behöver. Jag har onödigt många lakan, handdukar, tröjor, T-skjortor och mycket mera. Våra hem består till stora delar av saker vi fått eller ärvt. Att slänga bort fullt funktionsdugliga möbler och saker för att vi vill byta stil är inte vårt sätt att leva. Har vi skaffat något använder vi det ofta tills det är slut, kaputt, klart för soporna. Ibland är man ändå tvungen att göra undantag och rensa och reda upp. Ofta önskar jag att vår stil skulle vara litet mer enhetlig. Inte ett hopplock av andras gamla saker kombinerat med sådant vi skaffat för att det är praktiskt, förmånligt och bra. Jag har börjat planera hur jag skulle vilja ha det någon gång, om, ifall vi skulle skaffa något nytt. En plan som sakta kan bli verklighet är ett steg på vägen att frångå det enbart praktiska till det man längtat efter och trivs i. Det blir ändå en kombination av gammalt och nytt, jag vill hålla kvar de möbler och saker som påminner om viktiga människor för mig. Vardagsrummets renovering i staden är en del av den långsiktiga planen. De gamla sofforna har varit på väg ut ur planen i flera år och äntligen skaffade vi ny soffa. Den kom idag på morgonen och fastän renoveringen är på hälft och tapetseringen ännu återstår kan jag redan njuta av att rummet börjar ta den form jag längtat efter.

Sakta men säkert kan jag börja se det så som det kommer att se ut - hoppas jag. Att göra om ett rum kräver massvis med energi och jag inser att det inte kommer att hända så ofta, det är ju bra med tanke på miljön. Med ganska små resurser kan man ändå göra förändringar som betyder mycket. Dynan har mormor sytt, den påminner om henne och passar i planen. Den här förändringen har jag längtat efter!