Det duggregnade åtminstone inte

Ett av målen med ledigheten var att fiska. Det har vi gjort, med varierande framgång. I början på veckan blåste det västliga vindar, hela tiden lovade väderleksrapporten att det skulle vända mot nordväst. Nordväst är ogynnsamt på våra fiskeplatser men spågubbarna (-gummorna med) fick till all tur fel. Vi lade ut strömmingsnät och var mäkta glada för de sex-sju kilo vi fick. Det blev både stekt och halstrad strömming samt litet i salt. Sikfisket blev det sämre med, en ynklig sik i början på veckan, abboren på samma nät var större men en abborre är ju ingen tröst. Vädret har vackrat av under veckan och vinden svängt från varierande till svag sydväst.

Inte kunde vi ju låta bli att försöka fiska litet strömming till, de färska strömmingarna tog just slut igår kväll... Det har blivit molnigare och disigare samt lovats regnskurar men ganska litet så vi tog risken för att bli litet våta. Kvällen var verkligen vacker, en njutning. Morgonen är sedan en annan sak, jag är absolut ingen morgonmänniska och tycker absolut inte om att stiga upp i ottan, ännu mindre om att halvsovande sitta i öppen båt. På morgnarna fryser jag alltid och fukten gör det värre, att klåtta med vatten gör att man känner ruggigheten in i märgen. Det är ändå så varmt ute och i vattnet att man behöver få upp strömmingen relativt tidigt så att den inte skall bli mjuk och därför får jag tycka illa om vad som helt och snällt kravla mig med. Det ljusnade lagom tills vi var i stranden och var redan ljusan dag då vi kom tillbaka iland.

Det roliga i kråksången är strömmingsfångsten som igen blev hyfsad. Strömmingen är rensad och färdig och det började inte duggregna.

Nu sitter jag inne med en varm kopp te och brasa i köksspisen. När jag väl vaknat och blivit varm inombords börjar vi väl planera nästa fiskefärd - minnet är så kort.