Same procedure as last year

Nej det är inte nyår och miss Sophie och hennes butler det gäller, men liksom tv-programmet som sänds varje nyårsafton upprepas också den här proceduren. Varje vinter ser mannen ut träd som skulle lämpa sig som fågelholkar. Det får gärna vara en rutten gran. Dels är det onödigt att använda friska träd till fågelholkar, de går ju att använda till virke och spillet går att använda till ved. Dels är det lättare att holka ur ruttna träd. En del ruttna träd är delvis färdigt urholkade men de flesta behöver bearbetas litet. Att laga fågelholkar är en hobby, inte ett arbete, så det får också ta litet tid.

Där vi hade ut nät under isen för en månad sedan är det nu öppet vatten och man kan se och höra sjöfåglarna. Kniporna har inte lämnat skärgården helt den här vintern så de kommer att börja söka boholkar tidigt och då behöver holkarna göras tidigt också.

Motorsågen arbetar som en kniv i mjukt smör, det är ett nöje att se hur skicklig mannen är. Han sågar i den ruttna delen av trädet men lämnar den friska kanten kvar. Sen gör han likadant från den andra sidan av trädet och till sist slår han ut trädet med slägga. När alla holkar är ursågade radar han dem uppå varandra och bränner ur det sista. Det är viktigt att följa med så att det friska virket inte börjar brinna. Ett hål för fågeln att flyga in i holken behövs ju också och botten och lock, sen är holkarna färdiga att hängas upp.

Riktigt så långt är vi inte ännu, den här bilden är från ett tidigare år. Några dagars pyssel återstår innan vi är så långt, men det är samma procedur varje vårvinter.

Sikta på stjärnorna

Nu har han tagit fram stegen igen. Det tyder bara på att det är någon fågelholk som måste åtgärdas. Kniporna flyger redan kors och tvärs över gården och letar passligt bo. En knipa var på väg in i en holk men svängde om, den måste alltså kollas upp.

Ett ekorrbo var vad vi befarade men icke. Förra året var just den holken populär och både en knipa och en skrake lade ägg där. Då är det skraken som är större och starkare som vinner och det brukar gå dåligt för knipan. Ett år låg hon död på marken utanför, slagsmålet resulterade i ond bråd död. Holken har litet större hål och det kanske är därför skraken också vill ha just den här holken till bo. Om hålet är för litet är det svårare att rengöra och sköta om holkarna, speciellt då man skall in med armen och putsa. Då man har 48 holkar att sköta blir det för arbetsamt att skruva loss bottnarna på dem för underhåll. När man är intresserad av något är det ett nöje, inte ett arbete men riktigt vad som helst går ändå inte an. Eftersom jag är vigulantare och vågar högre upp på stegen brukar jag göra vårstädningen, reparationer och nytillverkning är mannens gebit.

Orsaken till att knipan vände om på väg in i holken var att det blivit kvar ett varv rötesägg i botten - usch. Att sticka in handen och armen i en holk och känna efter i blindo är inte speciellt roligt och jag föredrar att ha handskar på. Idag var jag glad för handskarna, ett av äggen ramlade ur min hand tillbaka i holken och lukten av ruttet ägg var inte angenäm. Det var bara att kasta ut äggen och göra rent bo. Nu är den inflyttningsklar igen!

Snart blir det livat i holken

Naturen är ur led och vädret påminner mer om april än mars. Småfåglarna har redan länge flugit in och ut ur holkarna. Speciellt intresserade har de varit av holkar gjorda för kniporna, stora holkar alltså. Får se hur det blir då sjöfåglarna börjar söka boplats, vem kommer att få besittningsrätt? Att göra holkar hör varje vår till programmet. Om man råkar över en trädstam på vintern som är rutten inuti bara måste man ta åtminstone en del av stammen till fågelholkar. Genom att holka ur och bränna ur blir det en perfekt fågelholk. Botten och tak samt ett passligt hål och en passlig tall att hänga upp holken i så är ettan färdig för inflyttning.

Det är trädstammarnas storlek som styr tillverkningen men närmast mannens hjärta ligger nog sjöfåglarna. Borta är den tid då det jagades sjöfågel om vårarna, en kultur som fått vika för andra intressen. Lika så är tiderna förbi då sjöfågeläggen var ett viktigt näringstillskott. Numera går det ju att få tag på ägg året om, få är väl beroende av att de egna hönorna skall börja värpa på våren när dagarna är tillräckligt ljusa. Tidigare plockade skärgårdsborna sjöfågelägg men byggde också  holkar åt fåglarna, eftersom man inte plundrade bona på alla ägg blev det en win-win situation. Den äldsta av mannens holkar är närmare hundra år gammal. Han minns hur han tillsammans med sin morfar har flyttat den när han var sex-sju år och redan då hade holken många år på nacken. Morfars holk har blivit litet förstärkt i år och fått nytt botten och tak men ännu hänger den med flera år.

Fast nyttan av fågeläggen inte längre finns är det lika viktigt för mannen att följa med och sköta om fåglarnas holkar och bon. Ekorrarna saboterar fågelbon allt vad de hinner och både söndrar ägg och tar över boplatser. Genom att tömma holkarna på våren och rengöra dem är de trivsammare för fåglarna. Att följa med hur sjöfåglarna flyger in och ur holkarna och lyssna till hur hon svänger och möblerar bland äggen är ett nöje. Höjden av lycka är nog om man råkar få se hur knipan skuffar ut ungarna och hela konkaronkan promenerar till stranden. Snart är det full trafik, fåglarna flyger kors och tvärs över gårdsplanen. Hoppas det inte blir alltför kallt då fåglarna börjat värpa så att äggen inte fryser och häckningen misslyckas.

Fågelholkar

Vi var en sväng till stranden fast det var otroligt kallt. Vi är så nyfikna på om vi har fått invånare i den nya holken på båthuset. Om man ser riktigt noggrant kan man se att någon varit för att inspektera holken, det sitter ett fjun av en fjäder i holkens öppning. Undrar om det varit en knipa eller skrake?

Här ute på båthusväggen behöver vi inte vara oroliga att ekorrarna försöker göra bo i holken. De holkar som är i tallarna i stranden har regelbundet någon ekorre som flyttat in. Då gäller det bara att ta bort boet före ekorren hinner föda ungar där. Naturen är så härlig på våren, vart än man tittar ser man nytt liv!