Gammal och skruttig

Vi är något av skrotsamlare. På vår gårdsplan finns just nu fyra kärror i varierande ålder och skick. Två av dem har fått domen och skall få respass inom kort. En vänlig själ har lovat ta hand om dem, han skall återanvända det som är möjligt att ta till vara och skrota resten. Två av de fyra är ännu i bruk, den nyaste dagligen.

Den äldsta som skall få åka först har stått stilla i grannens traktorskjul och vi trodde inte att den skulle starta. Bilbatteriet hade gubben laddat och när vi satte det på plats och vred om nyckeln började motorn spinna! Vi fällde nästan en tår, hon är som en gammal vän man ringer upp efter många år och som svarar omedelbart. Hur skall vi kunna skiljas från denna pärla? Bilar är ju trots allt bruksföremål och trots att motorn spinner så har hon inte längre bromsar, tanken har lossnat och dörren har skavanker som gör att den hänger och måste stängas med rätt teknik. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på alla de år hon följt mig, till och från sonens dagis, jobbet och till sist flera år här på ön. När jag stänger ögonen ser jag hur sonen sitter i sin bilstol eller hur jag backar henne ombord på förbindelsebåten. Hon har varit med i över tjugo år på ett eller annat sätt. Hon har sett mer än många mänskliga vänner, hört en och annan själasorg. Nu skall hon ändå få bli någon annans glädje. Kanske det finns någon som behöver en bytesmotor till sin trotjänare? Karossen har delvis rostat och bitarna faller då vi slår fast bakluckan. Jag kan inte låta bli att tänka på att också vi människor åldras och får skavanker med åren. Ibland får vi också reservdelar, eller får bli någon annans reservdelar då vi inte längre orkar gå för egen motor. Vilken tur att det finns människor som vill ta sig an skruttiga individer när resan närmar sig sitt slut.