Sött och gott från en svunnen tid

Minns ni tiden före internet? När man gick på kalas eller kafferep? Före internet delade man recept med varandra på ett helt annat sätt än idag. Om någon hade bakat en god kaka ville man gärna ha receptet för att kunna laga det själv. Förutom någon trotjänare till kokbok hade värdinnan ett recepthäfte dit hon skrev eller samlade sina förvärv. Här om dagen bläddrade jag i svärmors recepthäfte. Jag sökte något och som vanligt väcktes många minnen.

När man vet vems recept det är minns man personen och stämningen i det huset, många doft och smakminnen väcks till liv. När jag idag söker recept på muffins eller mockarutor väcks inga minnen av människor, kanske någon vag bild av Leila från tv stiger fram men det är också allt.

Sen var det ju då som nu att kaffebrödet alltid var godare hos grannen. Det mesta kaffebröd vi bjuder på idag har någons mamma bakat industriellt och visst kan det också vara gott men kaka eller paj bakat efter ett handskrivet recept är fortfarande bäst. Jag tror jag skall baka Hellens goda kaka nästa gång.

Ett hus ristat i hjärtat

Jag har någon gång tänkt att man borde ha en bild på varje hus man bott i och samla dem i ett kollage. Det här för att man så lätt glömmer eller minnet retuscherar så att man ser saker annorlunda än de var. Ett hus som jag aldrig bott i men som har en speciell plats i mitt hjärta och mitt minne är mormors hus. Ett hus som snart skall byta ägare och familjen därför försöker tömma. Ett helt liv har levts i huset och vi är många som haft huset som vår ankarplats under perioder då vi behövt en sådan. Huset har varit med om mycket. Det byggdes efter att det tidigare boningshuset på exakt samma ställe förstördes i en förödande brand. Husets barn utackorderades till släktingar och det nya huset byggdes upp. Nästa katastrof var Sovjetunionens ockupering av Porkalaområdet. Husdjur och familj evakuerades, flera år senare byggdes gården upp igen. Jag tänker på alla historier jag hört om huset och dess invånare. Många är de minnen jag har själv från barndomen. Doften i källaren där vi fick hämta gul Jaffa, morfar vid köksbordet eller byggande lekstugan. Monopolspelet hos grannen och alla goda jordgubbar och hetsiga dagar med jordgubbsplockning och försäljning. Här har vi samlats till släktfester, bröllop och begravning, i fest och i sorg.

 
Att tänka sig att huset snart är någon annans är svårt men nödvändigt.  Idag har jag försökt lagra bilden av huset i mitt hjärta. Tittat runt mig som om det var sista möjligheten att se. Det kanske finns flera tillfällen att besöka huset men eftersom jag inte vet med säkerhet har jag också tagit en bild med kameran. En kamerabild är bara en bild. De bästa bilderna och intrycken finns nog ändå i minnet, mormor på trappan, minnet i mina armar av hennes hårda kram i köket när vi kommit på besök hoppas jag aldrig förbleknar. Snart bygger någon annan minnen här, minnen av ett hem.

Favoritpromenad genom frusen by

Idag har det varit min favoritdag. En dag med favoritväder, på favoritön, utan måsten. Väderleksrapporten hotar med storm och oväder men ännu är det lugnt. Två minusgrader, nästan vindstilla, ingen nederbörd. Marken är bar frånsett några vita snöflingor på det röda gruset. Efter en stor portion av min favorityoghurt med torkad aronia, sötrönnbär och mysli var det dags för en skön promenad. På min favoritväg.

En vän som tyvärr inte lever längre vurmade för powerwalk, alltid då jag kommer av mig och saktar farten hör jag henne skojfullt mana på mig. Hon var ett energiknippe utan like och jag är glad att jag fick lära känna henne före hon dog alltför ung. Minnena lever ändå kvar och livet fortsätter. Luften idag var perfekt för en rask promenad, halkan är som bortblåst.

Jag gick från oss över Minne-bron upp till byn, och vidare till förbindelsebåts-stranden. På tillbakavägen slog det mig att den vackra byn var tom på folk. Husen stod som förstelnade eller fastfrusna i sina vackra trädgårdar. För det mesta är det alltid någon som är hemma men idag var det folktomt. Vi som bor litet utanför byn är flera så helt tomt är det inte på holmen ens mitt i vintern. De flesta hus mitt i byn är sommarbostäder så det händer sig att den är tom ibland, dock sällan. På sommaren är så gott som varje hus befolkat och man känner sig nästa litet påtittad om man promenerar genom byn. Idag fick jag gå helt i fred igenom min by. Egentligen har jag ju inte rätt att kalla den min by då jag endast har vistats på ön i 25 år men det struntar jag i, här trivs jag, den är min favorit!

Gammal och skruttig

Vi är något av skrotsamlare. På vår gårdsplan finns just nu fyra kärror i varierande ålder och skick. Två av dem har fått domen och skall få respass inom kort. En vänlig själ har lovat ta hand om dem, han skall återanvända det som är möjligt att ta till vara och skrota resten. Två av de fyra är ännu i bruk, den nyaste dagligen.

Den äldsta som skall få åka först har stått stilla i grannens traktorskjul och vi trodde inte att den skulle starta. Bilbatteriet hade gubben laddat och när vi satte det på plats och vred om nyckeln började motorn spinna! Vi fällde nästan en tår, hon är som en gammal vän man ringer upp efter många år och som svarar omedelbart. Hur skall vi kunna skiljas från denna pärla? Bilar är ju trots allt bruksföremål och trots att motorn spinner så har hon inte längre bromsar, tanken har lossnat och dörren har skavanker som gör att den hänger och måste stängas med rätt teknik. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på alla de år hon följt mig, till och från sonens dagis, jobbet och till sist flera år här på ön. När jag stänger ögonen ser jag hur sonen sitter i sin bilstol eller hur jag backar henne ombord på förbindelsebåten. Hon har varit med i över tjugo år på ett eller annat sätt. Hon har sett mer än många mänskliga vänner, hört en och annan själasorg. Nu skall hon ändå få bli någon annans glädje. Kanske det finns någon som behöver en bytesmotor till sin trotjänare? Karossen har delvis rostat och bitarna faller då vi slår fast bakluckan. Jag kan inte låta bli att tänka på att också vi människor åldras och får skavanker med åren. Ibland får vi också reservdelar, eller får bli någon annans reservdelar då vi inte längre orkar gå för egen motor. Vilken tur att det finns människor som vill ta sig an skruttiga individer när resan närmar sig sitt slut.