Vitsordet 10

Strålande solsken och svag vind, bara några få snöflingor på kvällskvisten. Det droppar från taket och det börjar bli bart på solsidan, inte bara vid husknuten utan överallt där solen kommer åt att värma. Stengången över Sund är ännu snötäckt och det finns is kvar men solsidan börjar bli bar.

Solglasögonen var ett måste på promenaden, solen reflekterar sig i snön och ljuset lyser upp även det mörkaste vrårna i sinnet. Nu skulle man bli rejält solbränd om man satte sig i solen. Jag nöjde mig med en timmes promenad och att annars vara ute och greja på litet.

 

Mannen hade fällt två små björkar på gården och låtit dem ligga på marken så att hararna skulle få äta av kvistarna. Vi plockade ihop veden och redan nu kliar det litet i fingrarna att få hugga upp den. För så här litet är det inte lönt att koppla i vedklyven så jag tänker njuta av att klyva för hand. Roligt att ha något att se fram emot. 

En promenad till stranden är ett måste. Det är roligt att följa isläget och se hur isen flyttar sig beroende på varifrån det blåser.

Räven hade trippat fram längs stranden. I en bergskreva hade den slintat på isen och helt rätt gett dagen och helgen vitsordet tio, eller napakymppi som finnen skulle säga.