Vitsordet 10

Strålande solsken och svag vind, bara några få snöflingor på kvällskvisten. Det droppar från taket och det börjar bli bart på solsidan, inte bara vid husknuten utan överallt där solen kommer åt att värma. Stengången över Sund är ännu snötäckt och det finns is kvar men solsidan börjar bli bar.

Solglasögonen var ett måste på promenaden, solen reflekterar sig i snön och ljuset lyser upp även det mörkaste vrårna i sinnet. Nu skulle man bli rejält solbränd om man satte sig i solen. Jag nöjde mig med en timmes promenad och att annars vara ute och greja på litet.

 

Mannen hade fällt två små björkar på gården och låtit dem ligga på marken så att hararna skulle få äta av kvistarna. Vi plockade ihop veden och redan nu kliar det litet i fingrarna att få hugga upp den. För så här litet är det inte lönt att koppla i vedklyven så jag tänker njuta av att klyva för hand. Roligt att ha något att se fram emot. 

En promenad till stranden är ett måste. Det är roligt att följa isläget och se hur isen flyttar sig beroende på varifrån det blåser.

Räven hade trippat fram längs stranden. I en bergskreva hade den slintat på isen och helt rätt gett dagen och helgen vitsordet tio, eller napakymppi som finnen skulle säga.

Härligt Juldagsväder

Redan igår kväll blev det kallare och vi kunde gissa att det skulle vara flera minusgrader på morgonen. Först svagt solsken och -8 grader, senare, mitt på dagen strålande solsken. Temperaturen höll sig ungefär vid det samma hela tiden. Nu på kvällen har det sjunkit ett par grader till. Vädret var som gjort för en promenad. Frisk luft och litet pulshöjande rask promenad kändes bra efter gårdagens julmiddag. Först var jag en sväng till stranden men det gav mersmak så jag bytte till kängor och tog mig min vanliga runda, upp till byn och hem via minne. Minnebron är en gångbro gjord över sund. Sund är en vik som klyver så gott som hela holmen som alltså med fantasi ser ut som en bullig hästsko. Ursprungligen har bron sparat många steg för dem som arbetade på kalkbruket och bodde i byn, någon landsväg fanns det inte heller på den tiden, eller fordon för en delen.

Landsvägen är sammanlagt ungefär 4,5 kilometer lång men då räknar man med vägen till udden Makram också. Från Klubb stranden där förbindelsebåten lägger till till kalkbruket bli det ca 3,5 km. Vi som bor på västra sidan om holmen ganska nära kalkbruket har alltså en bra bit till den gamla byn som är kanske 500 m upp från Klubb. Från oss till byn och ett stycke mot Makram och på en stig genom skogen kommer man till Minne och är alltså snart hemma igen. En lagom promenadlänk. Vackert är det också. Före mig hade endast räven gått på bron, längs stigen hade otaliga hjortar sprungit men idag såg jag ingen av dem. Snökristallerna glimmade som diamanter, en perfekt Juldag på alla sätt.