Jag har någon gång tänkt att man borde ha en bild på varje hus man bott i och samla dem i ett kollage. Det här för att man så lätt glömmer eller minnet retuscherar så att man ser saker annorlunda än de var. Ett hus som jag aldrig bott i men som har en speciell plats i mitt hjärta och mitt minne är mormors hus. Ett hus som snart skall byta ägare och familjen därför försöker tömma. Ett helt liv har levts i huset och vi är många som haft huset som vår ankarplats under perioder då vi behövt en sådan. Huset har varit med om mycket. Det byggdes efter att det tidigare boningshuset på exakt samma ställe förstördes i en förödande brand. Husets barn utackorderades till släktingar och det nya huset byggdes upp. Nästa katastrof var Sovjetunionens ockupering av Porkalaområdet. Husdjur och familj evakuerades, flera år senare byggdes gården upp igen. Jag tänker på alla historier jag hört om huset och dess invånare. Många är de minnen jag har själv från barndomen. Doften i källaren där vi fick hämta gul Jaffa, morfar vid köksbordet eller byggande lekstugan. Monopolspelet hos grannen och alla goda jordgubbar och hetsiga dagar med jordgubbsplockning och försäljning. Här har vi samlats till släktfester, bröllop och begravning, i fest och i sorg.
Att tänka sig att huset snart är någon annans är svårt men nödvändigt. Idag har jag försökt lagra bilden av huset i mitt hjärta. Tittat runt mig som om det var sista möjligheten att se. Det kanske finns flera tillfällen att besöka huset men eftersom jag inte vet med säkerhet har jag också tagit en bild med kameran. En kamerabild är bara en bild. De bästa bilderna och intrycken finns nog ändå i minnet, mormor på trappan, minnet i mina armar av hennes hårda kram i köket när vi kommit på besök hoppas jag aldrig förbleknar. Snart bygger någon annan minnen här, minnen av ett hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar