Strömmingsmarknad

Vissa traditioner går aldrig ur. Att sätta ut strömmingsnät på hösten för att få strömming att salta in för höstens och vinterns behov är en sådan tradition. Vi fick nyligen höra på radion att konsumtionen av strömming gått ner i landet och att det endast konsumeras 300 gram strömming per person och år mot över ett kilo vid millennieskiftet. Två till tre portioner per år alltså. Jag förstår nedgången eftersom det är svårt att få tag på god, dvs. färsk strömming. Gubben lade ut nätet på fredag kväll och tidigt på lördag morgon steg vi upp för att snabbt ta till vara fångsten. På kvällen var det nästan stiltje och disigt, på morgonen blåste det en svag sydväst. Från stranden ser man nätplatsen och antalet fåglar, måsar och trutar brukar berätta om det är fisk att vänta. Litet besviken blev jag då inte en endaste fågel syntes till. Men när jag började dra in nätet såg det riktigt lovande ut, det blänkte och sprattlade. Att det blänker och sprattlar är ju inte heller något löfte om god fångst, det kan vara mörtungar och nors också som finns där - men den här gången var det strömming.  Hela nätet vägde tungt och jag fick ta i ordentligt för att få in det i båten. Gubben körde och assisterade med bunken, till sist lyckades vi tillsammans få in lasten och uppskattade att det var mindre strömming men av god kvalitet.

 
Nu var det en ganska varm morgon 11 grader i luften, det betyder att fisken måste plockas av ganska fort och rensas för att hållas god och färsk. Vi brukar köra upp från stranden och plocka av hemma där det finns möjlighet att hålla paus och dricka kaffe mellan varven. Det tar en stund att plocka av 30 kg strömming och är skönt att pausa emellanåt. Dessutom slipper man släpa salt, fat och bunkar och kaffetermos till stranden.

Hemma hänger vi upp nätet på stören som till vardags stöder byksträcket. Nu var nätet så tungt att vi inte lyckades lyfta upp det i vanlig ordning utan fick plocka av litet fisk först. Hastigt insåg vi också att vi inte behöver riktigt all fisk och ringde några grannar som kunde få litet. Det blev nästan litet marknadsstämning då de kom med sina fat och byttor och fick sig strömming att steka. Vi plockade och rensade resten och sorterade ut de större för att salta in. Sen fick fisken ligga i saltvatten för att laka ut blodet före saltningen. För det mesta får vi betydligt mindre fångst, mellan tre och fem kilo brukar det vara. Ibland händer det i alla fall att det kommer mera som nu och då blir det en hel dags arbete av fiskafänget. Jag stekte rejält med strömming på sena eftermiddagen och det som vi inte åt då lade jag in i ättikslag - gott att äta på smörgås eller till potatis. Ättiksströmmingen håller också några dagar i kylen så det är inte så bråttom att äta upp den.  Enligt statistiken har vi ätit vår ranson för i år, nyfångad, nystekt strömming är så gott. En portion enligt näringsrekommendationerna är 100-150 gram, våra portioner var med säkerhet det dubbla. Det är nyfångad strömmingen skall ätas, ett par dagar gammal strömming smakar härsken, fryst strömming likaså. Enda sättet att förvara strömming längre tid på är att salta in den när den är färsk. Den strömming som vi saltade på kvällen blir skomakarlax, strömmingslåda eller kokas på potatisen. Skomakarlax är min favorit!

Gästfrihet som värmer

Vi har varit på flykt undan vårt stadshem i tio veckor. Det skulle vara en underbar tanke att få tillbringa all denna tid på ön. Men tyvärr måste vi arbeta och studera så det har inte varit möjligt att fly till holmen. En god vän och arbetskamrat har öppnat sitt hem för oss och erbjudit en fristad under stambytet. Vi har haft lyxen att bo i varsitt rum och fritt brett ut oss också i resten av hennes hem. Jag var skeptisk över hur jag skulle klara av att bo med någon utanför familjen. Jag har ganska stor skillnad på mitt jobb jag och mitt privat jag - tror jag. Hur går det då när man också privat skall dela på det mesta. Mina farhågor har varit obefogade. Vi har överlevt med glans! Min vän har säkert fått ge avkall på sin egen tid, diskuterat betydligt mera arbete på sin fritid än vanligt men förutom detta har det gått alldeles utmärkt. Jag har till och med fått större förståelse för människor som väljer att bo i kollektiv. Med tanke på att jag alltid har min ö att dra mig undan till har jag ju också fått egen tid och fått vara just så privat som jag själv valt att vara. Nu är vi tillbaka i stadshemmet. Efter två dagars städande kan vi övernatta här, efter i morgon är också köket återställt i ursprungligt skick och livet kan fortsätta. Även om det är skönt att sitta i egen soffa och kunna prutta och rapa när som helst är jag enormt mycket rikare än då jag lämnade lägenheten i slutet av juli.  Rikare både på erfarenheter och bekvämlighet. Vårt badrum har genomgått en metamorfos. Det har alltid varit litet så större har det inte blivit men ljusare och modernare på många sätt.

Bara orken medger skall vi ge hallen och vardagsrummet en värdig ansiktslyftning. Nya tapeter och litet ny färg tänker jag mig. När det sker är ännu oklart men senast efter jul måste det bli av!

Rallytider

Min svärmor som tyvärr redan varit borta i sex år hade åtminstone en passion. Vi förstod den inte alltid men drabbades allt som oftast av hennes behov att diskutera den - årets potatisskörd. Med facit på hand kan jag konstatera att skörden säkert var livsviktig för henne, speciellt den tiden de hade boskap här på torpet. Potatis var foder både för folk och fä. Höet räckte säkert inte enbart som foder och då kunde de skarva i med potatis och foderbetor. Här på torpet fanns boskap ännu på 1980-talet. Två kor och årskalvar. Fähuset är litet och mer boskap skulle inte ha rymts in. Dagens kor skulle inte rymmas in genom dörren ens. Korna som numera betar på hö-ängen är visserligen biffkor så de är större än mjölkkor men ändå tvivlar jag på att dagens mjölkkor skulle ha det bekvämt i vårt lilla fähus. Bortskämda skulle de nog garanterat bli. Det blir biffkorna också, ett par äpplen eller potatisar eller morotsblast sträcks allt som oftast till dem över staketet.

Idag har vi kört upp höstens potatis. Vi odlar potatis för eget behov. Eftersom det är långt till affären är det behändigt att ha åtminstone potatisen hemma. På försommaren njuter vi av egna nypotatis och på hösten av att äta potatis som vi sett växa alldeles i hemknuten. Vi odlar två sorters senpotatis, Rosamunda och Heimlot.

Hemlot är ingen officiell potatissort, den har odlats här på holmarna sen gammalt. Vår teori är att potatisen hämtats till vårt hörn av skärgården av någon från holmen Heimlot och därav fått sitt namn, men säkra på saken är vi inte. Potatissorten är alldeles vit och mjölig. Den kokar lätt sönder på hösten men efter en tids lagring blir den fastare vid kokning. Den är halvtidig och blasten vissnar något tidigt på hösten.  Det lär finnas en gammal potatissort som kallas den vita tysken och våra Heimlot kan mycket väl vara besläktade med denna, den har en del svagheter men är så god så vi vill bevara den, åtminstone för eget bruk. Eftersom det varit extremt varmt under en lång period den här sommaren var vi rädda för att potatisarna skulle vara mycket små. Små var de men ändå inte så små som vi befarade. Det som däremot inte var roligt i år var smågästerna som gått och tagit för sig av skörden, sorkarna alltså. Uppemot en tredjedel av potatisarna hade märken av sorkarna, dem lämnade vi naturligtvis kvar i åkern. Om det varit risk för hungersnöd skulle vi antagligen ha plockat dem också men eftersom vi klarar oss väl med det som är oskadat blev de angripna potatisarna i landet. Rosamunda är ju en sort som blir stor nästan varje år så den har vi litet som reservpotatis, dessutom blir det god potatismos av den. Att plocka potatis är ganska roligt, speciellt i gott sällskap. Och det hade vi, en god vän och granne som uppoffrade en del av sin lediga lördag för ett litet rally i skärgårdsstil. Tack för hjälpen Saila!

Dessutom hoppas jag att svärmor ler däruppe när hon ser att potatisen fortfarande har en viktig plats i vårt och torpets liv. Min man har axlat rollen i familjen som potatisövervakare och bevarare av traditionen, vi andra håller ännu på och lär oss.

Lyxproblem

Det ena leder till det andra och till sist blir det en räcka av händelser som är beroende av varandra. Då gäller det bara att börja nysta i en ända och kämpa på tills den ursprungliga avsikten blir uppnådd. Allt våra problem är lyxproblem så om du inte känner för att läsa om annat än riktigt viktiga saker så kan du sluta läsa nu. Vi har el till bastun - riktig lyx alltså, möjlighet till lampor och elvärme etc. Det lilla bekymret är att elen är luftburen, ledningen går från bostadshuset via fähuset till bastubyggnaden. Vi har flera stora träd på tomten och dessa stora träd är så gamla att det börjar bli dags att avverka en del av dem för att det inte skall hända större olyckor, träd kan ju falla och det vill vi undvika. Vi har väntat länge med projektet eftersom det är stort och besvärligt. Den ena björken som nödvändigtvis måste bort står bredvid skjulet och el-ledningen till bastun. I sommartorkan tappade den en stor gren som naturligtvis föll på el-ledningen. Till all tur hände inte något värre då än att vi fick allt fixat och el-ledningen tillbaka upp i stolpen. Släkt och vänner hjälpte till och problemet var över på en kort stund. Vi blev ändå varse möjligheten att hela björken ramlar - usch vilken rysare det skulle bli! För att få ner björken behöver vi få el-ledningen bytt till en jord-kabel, alltså måste vi gräva ner en sådan. Grävskopa tänker ni nu, men nej, inte vi(läs gubben), det blir lätt besvärligt ute på en ö. Ett litet projekt bara, ungefär 100 meter, ganska stort tycker vi andra. Gubben planerar och funderar, jag är glad att jag inte behöver tänka ut allt som behövs, jordkabel, uttag, lampor, fördelningsdosor, vad är det?

Ännu gladare är jag för att sonen är ung och stark. Gubbens sjuka och skadade handleder tål inte grävarbetet så sonen och jag delar på grävandet. Jag får ta till all viljekraft jag har och litet envishet, sonen tycks inte behöva anstränga sig så mycket för att få sin del gjort. Han uppmuntrar och manar på mig så att jag skall orka när svetten lackar. Ännu återstår en tredjedel av diket att gräva men jag är glad att det är min familj som jobbar med det här projektet. Vi är ett bra team vi tre. Planering, styrka och envishet, allt som behövs. Riktig lyx alltså!

Skitprat eller ekologiskt hållbara sanitetslösningar

Idag var det igen dagen då det var dags att städa efter all god mat som serverats i det här huset. Dasstömning alltså, det finns många som inte skulle hålla med mig men jag vidhåller att det är ett hedersuppdrag, riktig lyxgöra! Vi har som bekant inte innewc utan håller oss med dass bakom fähuset. Vi är fullt tillfreds med den här lösningen, det stör mig bara eventuellt då det är under -10 grader ute och mörka kalla nätter då man behöver ut.

Dasset eller skithuset som herrarna i huset säger är gammalt. Mitt drömdass skulle vara en sådan där nymodig komposterande sak som säljs för dyra pengar. Jag tror ändå att vi i sådant fall borde ha två för eftersom vårt är i bruk året om och komposteringsprocessen antagligen skulle avta något under vintern skulle ett inte räcka till. Två gånger en miljon eller åtminstone flera hundra lockar inte alls. Vi har i stället bytt ut systemet under bänken i det gamla dasset. En urinseparerande insats och i stället för den stora trälådan finns där nu en stor bunke med små avrinningshål i botten. Bunken står på några tegelstenar och innehållet hålls relativt torrt och luktar alltså inte så farligt. När bunken börjar bli full måste den ju tömmas och sedan får innehållet förmultna eller komposteras. Vi använder inte gödseln, det är ju fullt möjligt men känns inte direkt lockande, vi nöjer oss med att låta den bli mull som naturen får tillbaka. Kvävet i urinet är också fullgod gödsel om man späder ut det men också här får lupinerna och nässlorna ta del av näringen i stället för kökslandet. I vanliga fall sker tömningen en söndag när jag helt plötsligt blir varse att dasset är fullt. Påskannandag brukar också vara en lämplig dag. Jag brukar varje gång känna stor tacksamhet för att jag orkar sköta tömningen och tänka på den dag då någon annan blir tvungen att reda upp efter mig. Hittills har sonen fått vara med några gånger, jag vill att han skall förstå det fina i kretsgången, sätta värde på all mat vi stoppat i oss och inte bli rädd eller känna avsky för kretsloppets olika skeden.

Dasset blev tömt och städat också på insidan, hela proceduren är över för den här gången. Under bänken gömde jag en nästan tom tjärflaska med korken avskruvad, doften av tjära är så frisk att upplevelsen att gå på dasset steg ett pinnhål!

Remont - unghäst i skolning

Hela sommaren har gått i remontens tecken, ja på finlandssvenskt vis missbrukar vi ju ordet som egentligen betyder något helt annat än renovering vilket vi ju menar. Jag har fasat för dagen då rör-saneringen i stadslägenheten skulle komma igång. Veckan innan var ett enda packande och täckande av allt som fanns i kök och vardagsrum. Det mesta flyttade vi till sovrummen och sen började jag täcka in klädskåp och sängar och högar med saker och lådor. Att samtidigt leva i röran och fundera ut var vi behöver medan vi är i landsflykt och vad vi kan komma och hämta när vi behöver det, gav mig lindrigt sagt stress. Jag stressar över det mesta och oroar mig för det mesta - något jag definitivt behöver göra något åt, inför denna prövning hade jag ju litet orsak också till stress - tycker jag. Vi är lyckligt lottade och kan fly saneringen till en vän och arbetskamrats hem, att bo mitt i röran hade nog lett till magsår - minst. Under ett års tid har jag fuskat rejält med kost och speciellt med motion, i juni bestämde jag mig för att min hälsa är för viktig för att leka med. Försommaren är en tid då jag brukar ha mycket energi och det var läge för ändring i min stillasittande livsstil. På ön hinner jag röra på mig mycket mer och redan vanliga vardagssysslor kräver mer än att bara skyffla in en matportion i mikrougnen och sen sätta sig på soffan för resten av kvällen. Det var supersvårt i början av sommaren före semestern började, men sakta började också denna remont bita. Jag har promenerat, gymnastiserat och haft massor med extra energi åtminstone stundvis. Nu ligger utmaningen i att orka vidare då det blir mörkt och trist. Dubbla utmaningar alltså - får se hur det går!

Skugga och siesta

Det är högsommarvärme och den har varat i mer än trettio dagar. Det mesta kippar efter andan under dagens varmaste timmar. Det är 28 grader varmt inne och 30 grader ute i skuggan. I solen blir temperaturen på trappan över 40 graders sträcket. Det är skuggan som gäller. Kroppen skriker efter att få röra på sig men det är inte klokt att ta en promenad då det är som varmast. I morse när jag kom hem från promenaden slog det mig att nu blommar det mycket gula blommor. Solrosorna i åkern börjar slå ut.

Trappväggen är gul av blommor.

Gladiolerna har slagit ut vid växthuset.

Det blev dåligt med sommarblommorna på försommaren så dem förnyade jag och gissa vad det blev - jo gula krysantemer!

Nu gäller det bara att se det vackra och röra på sig då det är litet svalare. Vi tar siesta då det är som varmast och sitter i skuggan då vi är ute.