Efter några dagar med ryggskott har jag igen orkat greja litet. Efter att ha sovit en lång god natt var det skönt att vara ute i friska luften. Man ska ju inte lata sig om det finns något att göra. Dessutom är ogjorda arbeten otroligt energikrävande. På vår lista av ogjorda sysslor fanns ett arbete som vi skjutit på av än den ena orsaken, än den andra. Fähusvinden, eller fähustaket har varit uppbevaringsplats för diverse saker och en del virke. Allt som inte behövs borde så småningom tömmas därifrån. Virket väger och gamla tak är som gamla ryggar, de orkar allt mindre. På vinden fanns två gedigna stegar. Antagligen gjorda för takarbeten. Numera finns det ju stegar av aluminium som är mycket lättare och behändigare så de här behövs inte mera. Mannens styvfar som har gjort dem någon gång för länge sedan var en stor karl, han hade krafter. Vi hade fullt sjå att få ut dem och konstaterade att de är för gedigna för oss.

Vi har knappast krafter att få ut dem, än mindre lyfta dem mot någon vägg, gamla och ryggsjuka som vi är dessutom.Vi skrattade gott åt tanken att de är stora nog för att fungera som bår för oss båda, det är bara att ringa helikoptern så får dom bära båda på samma gång sa mannen. Om än gjorda av diverse virke är de ändå vackra, litet synd på dem är det ju men vikten på taket minskar avsevärt. Fähuset blir av med en börda.

Helgstämning

Det är så skönt med november. Mörkret ger ett lugnare tempo och det är omöjligt att hinna med lika mycket som under den ljusa sommaren. När en sommarkväll kan dra ut och jag hinner bada bastu först på sena kvällen kan jag lugna ner mig betydligt tidigare i höstmörkret. Idag passade vi helgen till trots på att jobba litet. När vi är två måste vi passa på att göra sådant som är krångligt att göra ensam. Dessutom kan det bli minusgrader och nysnö när man minst anar det. Det var traktorn som fick vinterkängor idag. På en sådan här ö är traktorn mycket viktigare att rusta än bilen. Blir det snö o halt gör man inte mycket utan traktor fast bilen skulle ha vinterdäck.

När man jobbar ute är arbetsställningarna inte alltid så trevliga men med litet fantasi och hjälpmedel går det bra.

Nu är det gjort o vintern kan komma. Vi har inte glömt att det är allhelgona och helg idag, nej vi har nog både tänkt på dem vi saknar och och haft dem framför oss. Svärmor skulle nog ha påpekat att det säkert hade funnits någon annan dag att jobba på samtidigt som hon skulle ha varit glad när arbetet väl var gjort. Jag kan inte annat än citera förriga prästen: Det är bättre att tänka på Gud medan man arbetar än att tänka på ogjort arbete i kyrkan. Arbetet var i vilket fall som helst gjort före kyrktid så kanske vi blir förlåtna...

Salig svärmor och min mormor saknar jag extra mycket. Båda starka men väldigt olika kvinnor av samma generation. Den ena från ett litet torp och den andra från en rätt välbärgad gård. Båda hårt arbetande kvinnor med jordbruk i blodet. De har lärt mig så mycket, speciellt om mig själv. Tänk att få vara en i ledet av kvinnor i släkten, vilken gåva!

En annan värld

Att köra ut från stan på fredag eftermiddag och kliva ombord på förbindelsebåten är för mig något som sitter i ryggmärgen. Nästan varje helg i litet över 18 år har jag gjort det. Det är en rit som renar. Det tar sin tid och ibland tänker jag att det är bra att det inte går för fort, på vägen hinner jag bearbeta veckan som gått, mina tankar lugnar ner sig och mitt inre får lämna alla människomöten som väckt otaliga känslor under arbetsveckan. När man som jag jobbar med sig själv som verktyg behöver det verktyget vila och laddas upp ibland.

Så här på hösten när det börjar skymma allt tidigare är det nästan mörkt när jag kommer fram. Resan på förbindelsebåten tar över två timmar men ofta finns det någon bekant till grannholmarna med som man kan prata med och då går tiden fort. Ibland sitter jag och handarbetar eller lyssnar på någon podd. Allt efter humör och sällskap.

Där syns redan hemholmen. Nu är det bara tre kilometer kvar och så är jag hemma! Alltid lika skönt, resan gör att jag ändrar tempo och mörkret gör att jag faktiskt känner fysiskt att dagen och veckan är slut. Det är bara att packa upp matkassen och sätta sig och prata igenom veckan som varit vid ett glas vin eller en kopp te. Varje gång blir jag lika tacksam för att jag har allt det här, två ställen i livet att kalla hem. Ett parförhållande som fungerar fast vi är tvungna att vara långt ifrån varandra i veckorna. Hela livet är en resa, för mig, mellan två världar!

Givmilda grannar

Rödbetsskörden i år blir inte stor, den första omgången frön sådda på friland grodde inte. De frön av gulbeta som jag förodlade inne och planterade ut som plantor blir inte heller stor. Jag drömde om att kunna ta upp rödbetor och gulbetor som primörer och njuta av dem som ugnsrostade med squash och lök, mums. Men som sagt därav intet. Jag hade redan accepterat faktum att det inte blir egna rödbetor och ställt mig in på att köpa några kilo när det börjar dyka upp förmånliga trekilospåsar i affären. Så fick jag ett sms av en granne om jag vill ha rödbetor :) och viss ville jag det! De hade lyckats över förväntan och nu får vi också njuta av deras skörd. 

Det är bara att hälla lagen över och vänta några veckor så har vi världens godaste tillbehör till stekt fisk eller strömmingslåda. Jag använder svärmors recept och det finns inget godare!

Sockermajsen börjar vara klar att skörda

Idag när jag gick till trädgårdslandet för att skörda ett kålhuvud märkte jag att majsen också behöver skördas. Jag har inte haft stora förhoppningar för majsen i år, den första sådden misslyckades delvis och när jag hade planterat ut de plantor som till sist blev av började det blåsa hårt och några knäcktes. Sen har jag skött dem litet dåligt också för att jag liksom inte riktigt har trott på dem från första början. Nu hade tofsen i ändan på majskolven blivit brun och kolven öppnat sig litet, dessutom hade något slag av bärfisliknande insekter märkt att det här var en söt grönsak för det fanns gott av dem på plantorna. Alltså ändrade jag planer och skördade majsen.

Visst är majsen en fin grönsak, den kommer i ett vackert paket dessutom. Det blev ungefär tio kolvar och endel var inte fullt pollinerade så de var inte fulla med majskorn men några var till min överraskning ganska bra.

Inte ser de ut som dem man kan köpa färdigt förkokta i affären men tre halvliters påsar har vi nu i frysen med majskorn för sallader eller grytor i vinter, inte illa. Nästa år skall jag absolut inte följa rekommendationerna på påsen om planteringsavstånd, jag tänker plantera dem tätare än så. Jag tycker det inte behöver vara mera än 20 cm mellan plantorna. Om man dessutom planterar dem så att man i varannan rad lämnar bara 10 cm rum före första plantan så står plantorna närmare flera plantor och pollineringen fungerar bättre. Det är ju vinden som sköter pollineringen så längre avstånd tycker jag ger sämre resultat. Dessutom skall jag gödsla bättre och så får vi hoppas att det regnar mera. Nöjd är jag ändå och alltid lika förundrad över hur vackra grönsaker är på olika sätt dessutom.

Att spå väder

Efter en av de varmaste och torraste somrarna i mitt liv börjar vi blicka fram mot hösten och vintern. Att se in i framtiden är något många skulle vilja men det är få förunnat. Tur är väl det för lottovinsterna skulle bli väldigt små om många männsikor skulle se vinstnumrorna på förhand. Men vädret skulle det ibland vara roligt att kunna förbereda sig på. Det har alltid funnits sådana som spått väder. I gårdsbjörken, på grodornas beteende eller på abborrens ryggfena.

På basen av hur många mellanrum av ryggfenan som är mörka skall man kunna säga hur hård vinter det blir. Man skall börja se i slutet av fenan. Inte tycks det bli mycket till vinter i år heller om det lilla svarta mellanrummet är allt som utlovas. En kall vecka kanske, den som lever den får se.

En liten fisketur

Igår lade vi ut två nät. Det var spegelblankt på morgonen, inte blåste det mycket på eftermiddagen heller, otroligt fint på vattnet. Vi brukar lägga bara några nät, om det kommer fisk brukar vi få det vi behöver.

Det har varit dåligt med fisk hela sommaren, ända till slutet av juli har vi på sin höjd fått tre-fyra abborrar i gången. Men nu har det kommit litet bättre och vi tänkte att vi skulle kunna frysa in några filéer om det skulle komma litet mera.

Och tur hade vi, stora fina firrar var det. Jag brukar rensa fiskarna med sax. En riktig fiskare skulle säkert använda kniv men jag tycker det går snabbt och behändigt med sax.

Ett fint rensarbord har vi av vattenfast fanér som helt enkelt är skruvat på en stubbe, lagom höjd, lätt att skölja av.

När jag har rensat filéar jag, skär bort sidobenen och till sist skinnet. Jag sköljer inte fisken onödigt mycket, tycker bäst om att skölja av den sen före tillagning. Jag tar de sista benen och gör byxor av filéerna också just före de skall i stekpannan, tycker de blir bäst så.

Lagom många i platta paket och in i frysen så är många middagar förberedda!