Mörker och energikickar

Idag har vinterns eller höstens först snö fallit. Eller egentligen dalat ner i form av stora tussar. På ön skulle vi säga disktrasor för de är ganska våta när man får en sådan i ansiktet. Vinterdäcken är till all tur redan under bilen, det var dock inte alla som hade det så en hel del skurrande fick jag se. Efter jobbet åkte jag till stadens utkanter för att inhandla något i handeln som säljer allehanda verktyg och maskiner. Granne med verktygsbutiken finns det svenska möbelvaruhuset. Bilarna som kom från möbelvaruhuset var lastade så att sikten inte var den bästa, då jag såg dem kommande med imma på bilrutorna och sommardäck visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Tur ändå att jag inte råkade se några plåtkrockar. Med tungan rätt i munnen rattade jag hemåt, hungrig som en varg. Förutom slaskigt väglag ogillar jag den stunden på dagen då jag skall hitta på något att laga till mat. Jag är sällan hungrig men idag var jag det, tydligen kan väder och smärre trafikkaos inverka på ämnesomsättningen. Mörkret gör att jag vill ha en viss sorts mat. Jag tror att kroppen fodrar vissa näringsämnen när jag får lust att äta dem. Ja, inte socker då, det är hjärnan som berusas av sockret och får habegär efter godis. Där i bilen försökte jag tänka på vad som fann i kylskåpet: broccoli och paprika, pålägg och vitlök. Paprikan ledde in tankarna på barndomens linssallad. Mamma lagade sallad på gröna linser, lök, paprika och persilja. Allt annat visste jag att fanns hemma utom den färska persiljan.

 

 Alltså vek jag in till den lilla affären och hämtade den och litet annat som kändes absolut viktigt. Ett paket nötfärs köpte jag också för sonen skulle nog inte bli glad om maten bara bestod av linssallad. Det är först inom de allra senaste åren jag börjat laga de maträtter vi åt i mitt barndomshem. Nu efter dryga tjugo år kan jag mitt i allt börja längta efter röd linssoppa eller kokta rödbetor. Hemma åt vi mest vegetariskt eftersom föräldrarna bestämde sig för den kosten någon gång under min skoltid. I skolan åt vi precis som alla andra men hemma var det sällan kött, fisk ibland. Nu blev det alltså linssallad idag. Linserna kokade jag med en krydd-buljongtärning. Under tiden linserna kokade skar jag rödlök och paprika i små små bitar, i med de kokta avrunna linserna och rejält med finhackad persilja. På med finmalen svartpeppar, ett par matskedar rypsolja och herbamare. Maletköttet fräste jag och kryddade rejält, det åt jag bara litet av eftersom det var linserna jag ville ha. C-vitaminer och proteiner fick jag åtminstone i mig, kanske mörkersynen blir bättre också av alla linser, åtminstone blev jag mätt och piggare av portionen.

På 80-talet då jag var skolflicka var vegetarisk kost litet ovanligt och man skulle nästan ha läkarintyg till skolan om man skulle ha specialmat där. Idag är det vegetarisk mat en gång i veckan i de flesta skolor och alla dagar ett vegetariskt alternativ för dem som vill ha det. Jag är allätare men tycker väldigt mycket om vegetarisk mat men också om kött. Då jag äter kött äter jag helst vilt eller fisk som är självfångad. Naturbeteskött är också ett bra alternativ - det viktiga skulle vara att djuren får vara i så naturliga förhållanden och lida så litet som möjligt före de hamnar i matgrytan. Det som jag vet med säkerhet är att jag mår bättre och är piggare då jag äter näringsrik och god mat och att mörkret känns mindre mörkt då jag är mätt och belåten.

Vintertid

Här i skärgården blir det sällan hård vinter för långa perioder. Vi brukar spekulera i när köldgraderna skall hålla i sig längre än någon enstaka dag. Vid fullmåne eller då halvmåne växer till fullmåne kan det bli någon period av kyla men sällan blir det kalla perioder före jul om ens då. Vit jul är sällsynt och om det råkar vara någon centimeter snö till julen så regnar den oftast bort före nyåret. Nå, det här var ett sidospår, vi har ju officiellt övergått till vintertid idag. På hösten är det skönt att få sova en extra timme men annars är jag inte speciellt förtjust i klockflyttandet. Vintertid och vinterförberedelser hör ju ihop så idag har vi bytt aktersnurra på båten.

Nu kan vintern komma. Båten är i sjön från den dagen det är litet öppet vatten i viken till den dag då den hotar frysa fast i isen. Det går bra att gunga loss båten om det frusit fast litet men det blir arbetsamt om det fryser för mycket. Under menförestider på våren och kallt höstväder är den gamla aktersnurran tåligare än den nya som vi skaffade av en granne för några år sedan. Att ha bara en snurra är litet riskabelt då det alltid kan bli något krångel och det inte är så enkelt att få reservdelar när man behöver båten hela tiden. Den nya snurran är fin och går tyst men den tycker inte om kallt väder. Antagligen är den planerad för sommarbruk och inte för användning året om. Den behöver bli ordentligt varm för att inte stanna på låga varv och det kan bli direkt farligt om motorn stannar när man kör upp nät eller är ute i litet sämre väder. Vi har alltså löst problemet så att den gamla trotjänaren får ta vid där den nya ännu inte klarar sig.

Med justering av tomgången kanske den nya lär sig med tiden, den som lever får se. Den nya snurran körde vi sedan i sötvatten. Vattenkylningen har krånglat litet under sommaren och var som gubben misstänkte stockad med något skräp. Det är lättare att krassa systemet när man ser vad man gör och inte behöver hänga ut över båtaktern i obekväm ställning. Till all tur var det inte något större fel, den gamla snurran har gubben reparerat själv många gånger men den nya har han inte ännu behövt bekanta sig med. Jag förstår mig inte alls på motorer och maskiner men något har jag varit tvungen att lära mig då det brukar vara jag som får beställa reservdelar på internet.

Nu är det sen bara att fortsätta fiskesäsongen, när vattnet blir kallare kan man vänta sig mera fisk också, inte för att vi kan klaga på strömmingsfångsterna men visst blir det gott med sik. Och om det var någon som undrade hann jag ta upp dahliaknölarna också och föra in dem i källaren.

Skavsår

Jag skriver blogg för att få perspektiv på min vardag och mitt liv. Jag tycker att jag behöver skriva för att förstå och komma ihåg alla fina saker jag får vara med om. Jag är en människa som med lätthet skulle kunna sjunka ner i en grå tröstlöshet och hopplöshet alltför ofta och alltför länge. Genom att skriva om positiva saker får jag njuta länge av dem och kan plocka fram berättelserna som små karameller att suga på när svårmodet håller på att ta överhand. Ibland är det ju trots allt så att det finns saker som skaver och gör att humöret inte är vad det kunde vara. Livet kan inte vara solsken och vackert väder hela tiden. Ur humörets synvinkel är hösten är den absolut skönaste årstiden för mig. Jag njuter av att det blir ett lugnare tempo, naturen och dagsljuset matchar mitt sinnelag och det är så skönt att få vila efter en intensiv och ljus årstid. Jag får mera tid att röra på mig när trädgård och utearbeten inte står på rad, jag njuter av skymningen och den omväxlande väderleken. Skymningen och det minskade ljuset är barmhärtigt på många sätt, dammråttor och smutsiga fönster syns inte så bra och ett stearinljus är så vackert i sin enkelhet. Många måsten och borden i vardagen försvinner medan terminen på jobbet kör igång. Ändå är det ju så att saker hemma måste göras ändå och att det inte bara går att ligga och mysa under täcket hela dagen. Gubben har en oskriven lista på allt som behöver göras då jag är ledig på helgerna och den betar vi av litet i gången. Jag får skavsår när jag trampar på för fort, om det sen är på den raska promenaden runt holmen eller för att programmet är för intensivt eller för att någon annan planerat dagen så att jag inte riktigt hinner med. Gubben behöver pauser så han sätter sällan takten för hårt, det är nog mest jag själv som tycker att det borde bli mera gjort.

När det sedan kommer någon överraskning eller händelse som gör att det hopar sig blir jag stressad. Då behöver jag "time out" annars känns det som om jag fastnat i ett ekorrhjul och då finns risken att humöret dalar som löven på hösten. Jag är glad att jag har en extra dag ledig den här helgen, förutom vanliga lördag och söndag finns ännu måndag som tröst när arbetsmängden hopar sig. Efter fiskafänget för två veckor sedan tyckte vi att det skulle vara gott med färsk fisk och gubben lade ut strömmingsnät. Den här gången ett mindre nät eftersom vi fick så mycket fisk sist. Han fick hjälp med nätläggningen av en god granne på fredag och idag tog vi upp det. Fångsten var alldeles lagom för oss och förmiddagen gick i fiskets tecken.

Då vi rett upp fångsten och ätit oss mätta på halstrad strömming tog vi itu med det som stressar mig litet. Bonden som har sina kor på bete på holmen har i uppgift att röja betesmarkerna och har fällt en massa alar. Han hämtade av veden till oss och nu ligger det ett helt lass på vedbacken. Stora fina träd, bra ved men jag kan inte riktigt glädja mig ännu. Högen känns enorm efter sommarens ved-projekt som fyllt inte bara ett vedlider utan två. Ännu vet jag inte var vi skall få rum för veden eller hur vi skall orka göra klabbar av den, det löser sig säkert men just nu skulle jag bara ha velat njuta av att reda upp i blomrabatterna, ta in dahliaknölarna och kratta litet. Nu skall ni inte missförstå mig, jag är tacksam för veden, men jag hade gärna vilat litet också. Trädstammarna är utbredda på vedbacken och behöver flyttas för att vi skall kunna fälla den stora björken. Det blev dagens projekt. Fisket är ett nöje speciellt om fångsten är sådär lagom stor. Veden och att flytta de stora stammarna är en utmaning. Jag känner att mina fysiska krafter inte riktigt räcker till och gubbens händer är en begränsning. Tillsammans fixade vi det ändå nästan, några stammar är kvar till i morgon. Vi använde oss av hävkraft och stocksax och fick faktiskt det mesta flyttat.

Efteråt tog jag en långpromenad i duggregnet och sen badade vi bastu. Ett skavsår mellan tårna fick jag av promenaden men det var det värt. Regnet och naturen och den fysiska ansträngningen fick huvudets stress och svårmodet att väja, kanske det finns litet tid för dahliaknölarna i morgon ändå, och båthustaket och aktersnurran...nu skall jag ändå njuta litet av starinljusets sken!

Strömmingsmarknad

Vissa traditioner går aldrig ur. Att sätta ut strömmingsnät på hösten för att få strömming att salta in för höstens och vinterns behov är en sådan tradition. Vi fick nyligen höra på radion att konsumtionen av strömming gått ner i landet och att det endast konsumeras 300 gram strömming per person och år mot över ett kilo vid millennieskiftet. Två till tre portioner per år alltså. Jag förstår nedgången eftersom det är svårt att få tag på god, dvs. färsk strömming. Gubben lade ut nätet på fredag kväll och tidigt på lördag morgon steg vi upp för att snabbt ta till vara fångsten. På kvällen var det nästan stiltje och disigt, på morgonen blåste det en svag sydväst. Från stranden ser man nätplatsen och antalet fåglar, måsar och trutar brukar berätta om det är fisk att vänta. Litet besviken blev jag då inte en endaste fågel syntes till. Men när jag började dra in nätet såg det riktigt lovande ut, det blänkte och sprattlade. Att det blänker och sprattlar är ju inte heller något löfte om god fångst, det kan vara mörtungar och nors också som finns där - men den här gången var det strömming.  Hela nätet vägde tungt och jag fick ta i ordentligt för att få in det i båten. Gubben körde och assisterade med bunken, till sist lyckades vi tillsammans få in lasten och uppskattade att det var mindre strömming men av god kvalitet.

 
Nu var det en ganska varm morgon 11 grader i luften, det betyder att fisken måste plockas av ganska fort och rensas för att hållas god och färsk. Vi brukar köra upp från stranden och plocka av hemma där det finns möjlighet att hålla paus och dricka kaffe mellan varven. Det tar en stund att plocka av 30 kg strömming och är skönt att pausa emellanåt. Dessutom slipper man släpa salt, fat och bunkar och kaffetermos till stranden.

Hemma hänger vi upp nätet på stören som till vardags stöder byksträcket. Nu var nätet så tungt att vi inte lyckades lyfta upp det i vanlig ordning utan fick plocka av litet fisk först. Hastigt insåg vi också att vi inte behöver riktigt all fisk och ringde några grannar som kunde få litet. Det blev nästan litet marknadsstämning då de kom med sina fat och byttor och fick sig strömming att steka. Vi plockade och rensade resten och sorterade ut de större för att salta in. Sen fick fisken ligga i saltvatten för att laka ut blodet före saltningen. För det mesta får vi betydligt mindre fångst, mellan tre och fem kilo brukar det vara. Ibland händer det i alla fall att det kommer mera som nu och då blir det en hel dags arbete av fiskafänget. Jag stekte rejält med strömming på sena eftermiddagen och det som vi inte åt då lade jag in i ättikslag - gott att äta på smörgås eller till potatis. Ättiksströmmingen håller också några dagar i kylen så det är inte så bråttom att äta upp den.  Enligt statistiken har vi ätit vår ranson för i år, nyfångad, nystekt strömming är så gott. En portion enligt näringsrekommendationerna är 100-150 gram, våra portioner var med säkerhet det dubbla. Det är nyfångad strömmingen skall ätas, ett par dagar gammal strömming smakar härsken, fryst strömming likaså. Enda sättet att förvara strömming längre tid på är att salta in den när den är färsk. Den strömming som vi saltade på kvällen blir skomakarlax, strömmingslåda eller kokas på potatisen. Skomakarlax är min favorit!

Gästfrihet som värmer

Vi har varit på flykt undan vårt stadshem i tio veckor. Det skulle vara en underbar tanke att få tillbringa all denna tid på ön. Men tyvärr måste vi arbeta och studera så det har inte varit möjligt att fly till holmen. En god vän och arbetskamrat har öppnat sitt hem för oss och erbjudit en fristad under stambytet. Vi har haft lyxen att bo i varsitt rum och fritt brett ut oss också i resten av hennes hem. Jag var skeptisk över hur jag skulle klara av att bo med någon utanför familjen. Jag har ganska stor skillnad på mitt jobb jag och mitt privat jag - tror jag. Hur går det då när man också privat skall dela på det mesta. Mina farhågor har varit obefogade. Vi har överlevt med glans! Min vän har säkert fått ge avkall på sin egen tid, diskuterat betydligt mera arbete på sin fritid än vanligt men förutom detta har det gått alldeles utmärkt. Jag har till och med fått större förståelse för människor som väljer att bo i kollektiv. Med tanke på att jag alltid har min ö att dra mig undan till har jag ju också fått egen tid och fått vara just så privat som jag själv valt att vara. Nu är vi tillbaka i stadshemmet. Efter två dagars städande kan vi övernatta här, efter i morgon är också köket återställt i ursprungligt skick och livet kan fortsätta. Även om det är skönt att sitta i egen soffa och kunna prutta och rapa när som helst är jag enormt mycket rikare än då jag lämnade lägenheten i slutet av juli.  Rikare både på erfarenheter och bekvämlighet. Vårt badrum har genomgått en metamorfos. Det har alltid varit litet så större har det inte blivit men ljusare och modernare på många sätt.

Bara orken medger skall vi ge hallen och vardagsrummet en värdig ansiktslyftning. Nya tapeter och litet ny färg tänker jag mig. När det sker är ännu oklart men senast efter jul måste det bli av!

Rallytider

Min svärmor som tyvärr redan varit borta i sex år hade åtminstone en passion. Vi förstod den inte alltid men drabbades allt som oftast av hennes behov att diskutera den - årets potatisskörd. Med facit på hand kan jag konstatera att skörden säkert var livsviktig för henne, speciellt den tiden de hade boskap här på torpet. Potatis var foder både för folk och fä. Höet räckte säkert inte enbart som foder och då kunde de skarva i med potatis och foderbetor. Här på torpet fanns boskap ännu på 1980-talet. Två kor och årskalvar. Fähuset är litet och mer boskap skulle inte ha rymts in. Dagens kor skulle inte rymmas in genom dörren ens. Korna som numera betar på hö-ängen är visserligen biffkor så de är större än mjölkkor men ändå tvivlar jag på att dagens mjölkkor skulle ha det bekvämt i vårt lilla fähus. Bortskämda skulle de nog garanterat bli. Det blir biffkorna också, ett par äpplen eller potatisar eller morotsblast sträcks allt som oftast till dem över staketet.

Idag har vi kört upp höstens potatis. Vi odlar potatis för eget behov. Eftersom det är långt till affären är det behändigt att ha åtminstone potatisen hemma. På försommaren njuter vi av egna nypotatis och på hösten av att äta potatis som vi sett växa alldeles i hemknuten. Vi odlar två sorters senpotatis, Rosamunda och Heimlot.

Hemlot är ingen officiell potatissort, den har odlats här på holmarna sen gammalt. Vår teori är att potatisen hämtats till vårt hörn av skärgården av någon från holmen Heimlot och därav fått sitt namn, men säkra på saken är vi inte. Potatissorten är alldeles vit och mjölig. Den kokar lätt sönder på hösten men efter en tids lagring blir den fastare vid kokning. Den är halvtidig och blasten vissnar något tidigt på hösten.  Det lär finnas en gammal potatissort som kallas den vita tysken och våra Heimlot kan mycket väl vara besläktade med denna, den har en del svagheter men är så god så vi vill bevara den, åtminstone för eget bruk. Eftersom det varit extremt varmt under en lång period den här sommaren var vi rädda för att potatisarna skulle vara mycket små. Små var de men ändå inte så små som vi befarade. Det som däremot inte var roligt i år var smågästerna som gått och tagit för sig av skörden, sorkarna alltså. Uppemot en tredjedel av potatisarna hade märken av sorkarna, dem lämnade vi naturligtvis kvar i åkern. Om det varit risk för hungersnöd skulle vi antagligen ha plockat dem också men eftersom vi klarar oss väl med det som är oskadat blev de angripna potatisarna i landet. Rosamunda är ju en sort som blir stor nästan varje år så den har vi litet som reservpotatis, dessutom blir det god potatismos av den. Att plocka potatis är ganska roligt, speciellt i gott sällskap. Och det hade vi, en god vän och granne som uppoffrade en del av sin lediga lördag för ett litet rally i skärgårdsstil. Tack för hjälpen Saila!

Dessutom hoppas jag att svärmor ler däruppe när hon ser att potatisen fortfarande har en viktig plats i vårt och torpets liv. Min man har axlat rollen i familjen som potatisövervakare och bevarare av traditionen, vi andra håller ännu på och lär oss.

Lyxproblem

Det ena leder till det andra och till sist blir det en räcka av händelser som är beroende av varandra. Då gäller det bara att börja nysta i en ända och kämpa på tills den ursprungliga avsikten blir uppnådd. Allt våra problem är lyxproblem så om du inte känner för att läsa om annat än riktigt viktiga saker så kan du sluta läsa nu. Vi har el till bastun - riktig lyx alltså, möjlighet till lampor och elvärme etc. Det lilla bekymret är att elen är luftburen, ledningen går från bostadshuset via fähuset till bastubyggnaden. Vi har flera stora träd på tomten och dessa stora träd är så gamla att det börjar bli dags att avverka en del av dem för att det inte skall hända större olyckor, träd kan ju falla och det vill vi undvika. Vi har väntat länge med projektet eftersom det är stort och besvärligt. Den ena björken som nödvändigtvis måste bort står bredvid skjulet och el-ledningen till bastun. I sommartorkan tappade den en stor gren som naturligtvis föll på el-ledningen. Till all tur hände inte något värre då än att vi fick allt fixat och el-ledningen tillbaka upp i stolpen. Släkt och vänner hjälpte till och problemet var över på en kort stund. Vi blev ändå varse möjligheten att hela björken ramlar - usch vilken rysare det skulle bli! För att få ner björken behöver vi få el-ledningen bytt till en jord-kabel, alltså måste vi gräva ner en sådan. Grävskopa tänker ni nu, men nej, inte vi(läs gubben), det blir lätt besvärligt ute på en ö. Ett litet projekt bara, ungefär 100 meter, ganska stort tycker vi andra. Gubben planerar och funderar, jag är glad att jag inte behöver tänka ut allt som behövs, jordkabel, uttag, lampor, fördelningsdosor, vad är det?

Ännu gladare är jag för att sonen är ung och stark. Gubbens sjuka och skadade handleder tål inte grävarbetet så sonen och jag delar på grävandet. Jag får ta till all viljekraft jag har och litet envishet, sonen tycks inte behöva anstränga sig så mycket för att få sin del gjort. Han uppmuntrar och manar på mig så att jag skall orka när svetten lackar. Ännu återstår en tredjedel av diket att gräva men jag är glad att det är min familj som jobbar med det här projektet. Vi är ett bra team vi tre. Planering, styrka och envishet, allt som behövs. Riktig lyx alltså!