Naturens underverk och utvidgat familjebegrepp

Nu händer det överallt i naturen, både i djur- och växtriket. Det är en sann fröjd att gå omkring och betrakta dessa underverk. Naturen är så grön o vacker, allt växer så det knakar. När jag går i naturen känner jag igenkännandets glädje. Jag minns växtnamn som jag präntat in i minnet då jag samlade växter i herbarium i skolan. Vilka vackra namn sen, Teveronica, Gullviva, Skogsviol, Skogsstjärna och många många fler. De har alla så fina detaljer att jag kan stanna upp och formligen glömma tid och rum när jag betraktar dem.

Det samma gäller djuren, det visslar och piper i varje snår. Djuren är svårare att komma nära, de är skygga och skall så vara. Ett vilt djur som söker människans närhet är nog inte riktigt som det skall vara. I skolan fick vi lära oss att en fågelunge präglas av den som finns på plats då det kläcks, kycklingar kan tro att människan är deras mamma om de kläcks utan hönans närvaro. Sjöfåglarna som häckar i mannens holkar börjar kläckas nu. Eftersom äggen är lagda i varv och är allt från några till över tio kläcks de inte alltid samtidigt. Sen är det litet skillnad på hurudana mammor det råkar vara också. När tillräckligt många av äggen kläckts tycker fågeln att det får vara nog och lockar ut ungarna ur boet. Någon unge har nyss kommit ur skalet medan de andra kanske är några dagar gamla. De är alltså olika kraftiga. Att hoppa ut ur den djupa holken med små fågelfötter kan inte heller vara så lätt. Mannen håller på med ett litet renoveringsprojekt i stranden och fick agera hjälpreda häromdagen då en skrake lockade ut sina ungar. En liten stackare pep och skrek då den blev kvar i holken medan mamman redan tågade ner till vattnet med resten. Mannen klättrade upp för stegen och hjälpte ut den sista kläckta ungen ur boet, bar ner den till vattnet efter de andra. Följande morgon simmade en ensam unge kvar i viken vid båthuset. Om det är samma unge vet vi ju inte men den var inte rädd för mannen utan kom själv ganska nära. Ibland simmade den i vattnet ibland vilade den på berget. Den verkade äta ur vattnet, försökte åtminstone jaga löjorna. Det känns grymt att mamman inte väntade på sin eftersläntrare. Ett dystert öde kommer att vänta den lilla ungen om den ger sig ut på öppnare vatten, trutarna är snart där och plockar åt sig ungen som middag. Tillika hoppas man ju att någon av de andra skrakarna som ännu ruvar i sina holkar kommer ut med ungar snart och den här lilla stackaren får följa med i den kullen. Moderskapet i naturen skiljer sig nog från människans föräldraskap, ganska få människor skulle lämna den sista svagaste stackaren åt sitt öde och bara ta hand om de starkare barnen. Ibland tycker jag att samhället går mot den riktningen men i familjen är det som tur är inte så illa ännu. Egentligen borde mannen kallt ha lämnat ungen att dö i boet men det är lättare sagt än gjort. Vi hoppas och önskar naivt att den lilla dunungen får en stolt styvmamma eller märkligt nog klarar sig undan alla faror. Vår familj är litet utvidgad speciellt såhär på försommaren.

Vitt på marken

Det är nio veckor till midsommar! Tiden går fort och jag hinner inte riktigt med. Ute har det varit ganska kylslaget fast ändå soligt. I trädgården är det mest lövräfsning och att njuta av alla vårblommor som gäller. Litet förberedelser här och där alltså. När jag räfsar använder jag en liten presenning för att forsla bort skräpet med. Det är inte mycket av trädgårdsarbetet jag tycker illa om men att kärra bort löv med skottkärra är bland med det minst roliga. Därför är jag glad att jag har kommit på den här lösningen. Jag tycker annars om att räfsa för det blir så snyggt och städat på något sätt. Det syns så bra att man gjort något också.

Nedre delen av "gården" är rätt så stor och det skulle bli många skottkärrslass, nog blir det många varv med presenningen också men det går mycket lättare och snabbare. Om vädret håller i sig kanske jag får färdigt räfsat den här veckan. Väderleksrapporten spår snöslask till i morgon så då får jag väl vila litet och fortsätta bara det torkar upp igen. Om det inte blir vitt på marken kan jag ju alltid titta ut mot potatislandet, det är det vitt i alla fall.

Tidig potatis behöver ungefär nio veckor på sig att bli färdig att skörda och då kanske vi hinner få nypotatis till midsommar för potatisarna satte vi i jorden igår. Under dubbla täcken får vi hoppas att den inte får kallt fast det skulle komma litet snöslask. Brr, tur att jag har det varmt och skönt och inte behöver byta plats med potatisarna.

Inspektionsfynd

Jag brukar gå ett varv runt blomlanden för att kolla in vad som är på gång när jag kommer hem, det hinner hända massor på en arbetsvecka. Sviterna av en ordentlig flunssa tog ut sitt och jag lämnade rundan igår kväll men i morse kunde jag inte längre hålla mig. Jag blev så glad då jag såg den här tidiga gullvivan bakom rabarbern.

Det räcker ännu ett tag före naturens egna gullvivor blommar så den här ger litet försmak av det som kommer. Jag fick liksom litet mersmak när jag insåg att det går att plantera olika sorters gullvivor så nu får jag hålla utkik efter flera sorter. Den här har jag fått av en vän, Tack Saila för den!

Gratis fisk

Det är inte sällan vi får höra hur bra det är i skärgården då man får så mycket gratis. Gratis potatis och grönsaker, gratis fisk och gratis kött. Hm, jag ryser och sväljer en svordom. Det är fortfarande is vid vår strand men fjärden är bara täckt av blåis. Blåisen är kanske en centimeter tjock. Vi har inte ätit färsk fisk på länge så vi bestämde oss för att dra båten ut på grannens udde och skuffa i den där. En lätt aluminiumbåt har man just för att kunna flytta den behändigt. En tyngre glasfiberbåt är kanske sjösäkrare på öppnare vatten men för fiske till husbehov är vi mycket nöjda med vår Linder. Sen var det ju bara att bära ut snurran och lasta båten med tank o nät o flaskor(som nätflöten) osv. Vi var egentligen sugna på abborre men sik får man ju mest den här årstiden. Sik är nog gott det med speciellt om man inte ätit fisk på ett tag men i ärlighetens namn tröttnar man på sik rätt fort.

Det var så fint solsken och om man inte kände draget skulle man tro det var betydligt varmare. Runt +1 i skuggan och litet varmare i solen var det.  Vi stakade ut båten på den tjockare isen och kunde sen köra en ränna i blåisen. Om ni minns har jag förut berättat om hur jag kan se att mannen njuter av att söndra blåis. Nu behövdes det för annars hade vi inte kunnat lägga nät alls. om isen fastnar i näten flyter de och fastnar i förbidrivande is och så får man ta farväl av de näten.

I isrännan lade vi ut näten, jag rodde och mannen hade handen med nätet under vattnet. Kallt och uppfriskande. Varje årtag hördes ett skönt kras, krasch.

Ännu kommer vi inte till egen strand med båten men snart skall det väl bli varmare så att isen smälter litet till.

Tills dess får vi dra iland den litet där det går. Fisk till påsken fick vi men inte riktigt gratis, med mycken möda och stort besvär. Samtidigt en stor glädje över att vintern är över och det igen är möjligt att fånga sin egen mat. Något grämer det att vårskyttet är förbjudet i lag, flockar med sjöfågel flyger över fjärden. En kultur av vettaskytte är snart bortglömd och snart minns ingen betydelsen av vårjakten.

Dags att vakna

Jag tror att vår kompost är en medelålders kvinna, den sover och skulle gärna sova hela den kalla årstid(-erna)en. Den liknar alltså mig, en stor skillnad har komposten och jag ändå. Komposten får för litet mat på vintern och somnar därför. Jag tankar massor med mat under den mörka tiden och slöar och somnar sittande därför. Nog är det skönt att sova. Helst skulle jag gå i ide den mörka årstiden. Nu har dagarna ändå blivit så långa att det skulle vara lagom att vakna. Och jag tycker att komposten skall vakna den med, det är ju roligare om vi är flera som vakar. Temperaturmätaren har visat noll sedan det var hård köld i januari. När det är minus tjugo ute är det inte mycket lönt att mata den heller för det bara samlas på hög och blir en stor isklump. Jag brukar försöka mata med litet mera strö så att det inte blir så mycket fukt som kan frysa. En del av bioavfallet hamnar i trädgårdskomposten på vintern när det är kallt och svårt att fylla på.

Nu ville jag ha igång komposten och provade ett tips jag läste på en trädgårdssida. Tanken är att tända ett oljeljus eller gravljus och sätta det in i komposten så avger det så mycket värme att processerna kör igång. Ljuset hålls brinnande om man inte klämmer fast locket alltför tätt. Ett par timmar och det började ånga friskt ur ventilationshålet på kompostens baksida. Återstår att se om processen startade eller om allt svalnar igen. Det var åtminstone värt ett försök. Litet extra mat får vi komma ihåg att ge den så att den har någonting att processa. Kankse jag får ta mig själv i kragen och lämna bullarna och godiset åt komposten istället för att stoppa dem i egen mun.

Det gäller att reparera och förstärka medan tid är

I vår lilla vik är det så mycket is att det är dags att se över bryggan och båthuset. Speciellt bra är det att det är utsjö - lågt vattenstånd, så att man kommer åt att förstärka ordentligt. Hösten och vintern har varit blåsiga och isen har bråkat med konstruktionerna. Inte några större skador men det är ändå bra att se över och reparera medan det går att göra något åt skadorna.

Den undre delen av brokistan har mannen byggt på land och fått hjälp av en entreprenör att lyfta i vattnet och fylla med sten för många många år sedan. Den första delens stockar är infällda i varandra på så sätt av hållbarare konstruktion. De övre stockarna är påsatta senare, de är å andra sidan gamla telefonstolpar så de är impregnerade och håller bättre för vatten och vind. För att allt skall hålla ihop har mannen borrat hål igenom stockarna och satt gängstänger igenom och sen spänt ihop allting med brickor och muttrar. Det gäller att spänna efterhand så att vädret inte far iväg med bryggan. Isen har enorm makt, den lyfter och flyttar fast konstruktionerna verkar stadiga. Några nya borrhål och gängstänger beslöt vi att det behövs i år.

 

 

Det är inte så gulligt att ligga på den fuktga isen och försöka få brickorna och muttern på plats, vi fick byta om när jag legat en stund med handen i det iskalla vattnet och var rädd att mista dem dit. Mannen klarade det betydligt bättre än jag. Några längre hål borrade vi också men tyvärr hade vi inte så långa gängstänger hemma så vi får hoppas att vädret är gynnsamt litet till.

Den gamla takplåten som börjat fladdra fick också några plåtskruv till så hålls den bättre på plats ett tag. Varje år får jag höra att "det är bra om det håller min tid", jag brukar tillägga att det gärna får hålla litet till också. Ett gammalt båthus är inte bara praktiskt och bra att ha för båt och nät, det är dessutom vackert att se på. Naturen har polerat stockarna, ömsom smekt och piskat väggarna, grånat träd är så vackert!

Sen var det ju bra att pigan passat på att laga strömmingslåda åt oss så att den var färdig när vi kom upp från stranden! Man blir hungrig av att vara ute i friska luften.

Vitsordet 10

Strålande solsken och svag vind, bara några få snöflingor på kvällskvisten. Det droppar från taket och det börjar bli bart på solsidan, inte bara vid husknuten utan överallt där solen kommer åt att värma. Stengången över Sund är ännu snötäckt och det finns is kvar men solsidan börjar bli bar.

Solglasögonen var ett måste på promenaden, solen reflekterar sig i snön och ljuset lyser upp även det mörkaste vrårna i sinnet. Nu skulle man bli rejält solbränd om man satte sig i solen. Jag nöjde mig med en timmes promenad och att annars vara ute och greja på litet.

 

Mannen hade fällt två små björkar på gården och låtit dem ligga på marken så att hararna skulle få äta av kvistarna. Vi plockade ihop veden och redan nu kliar det litet i fingrarna att få hugga upp den. För så här litet är det inte lönt att koppla i vedklyven så jag tänker njuta av att klyva för hand. Roligt att ha något att se fram emot. 

En promenad till stranden är ett måste. Det är roligt att följa isläget och se hur isen flyttar sig beroende på varifrån det blåser.

Räven hade trippat fram längs stranden. I en bergskreva hade den slintat på isen och helt rätt gett dagen och helgen vitsordet tio, eller napakymppi som finnen skulle säga.