Ett hus ristat i hjärtat

Jag har någon gång tänkt att man borde ha en bild på varje hus man bott i och samla dem i ett kollage. Det här för att man så lätt glömmer eller minnet retuscherar så att man ser saker annorlunda än de var. Ett hus som jag aldrig bott i men som har en speciell plats i mitt hjärta och mitt minne är mormors hus. Ett hus som snart skall byta ägare och familjen därför försöker tömma. Ett helt liv har levts i huset och vi är många som haft huset som vår ankarplats under perioder då vi behövt en sådan. Huset har varit med om mycket. Det byggdes efter att det tidigare boningshuset på exakt samma ställe förstördes i en förödande brand. Husets barn utackorderades till släktingar och det nya huset byggdes upp. Nästa katastrof var Sovjetunionens ockupering av Porkalaområdet. Husdjur och familj evakuerades, flera år senare byggdes gården upp igen. Jag tänker på alla historier jag hört om huset och dess invånare. Många är de minnen jag har själv från barndomen. Doften i källaren där vi fick hämta gul Jaffa, morfar vid köksbordet eller byggande lekstugan. Monopolspelet hos grannen och alla goda jordgubbar och hetsiga dagar med jordgubbsplockning och försäljning. Här har vi samlats till släktfester, bröllop och begravning, i fest och i sorg.

 
Att tänka sig att huset snart är någon annans är svårt men nödvändigt.  Idag har jag försökt lagra bilden av huset i mitt hjärta. Tittat runt mig som om det var sista möjligheten att se. Det kanske finns flera tillfällen att besöka huset men eftersom jag inte vet med säkerhet har jag också tagit en bild med kameran. En kamerabild är bara en bild. De bästa bilderna och intrycken finns nog ändå i minnet, mormor på trappan, minnet i mina armar av hennes hårda kram i köket när vi kommit på besök hoppas jag aldrig förbleknar. Snart bygger någon annan minnen här, minnen av ett hem.

Ett år av bloggande

Idag har jag skrivit blogg i ett år. Drömmen om att skriva blogg fanns länge före jag började skriva. Till sist tog jag mod till mig och tänkte, det må bära eller brista men skriva skall jag. Glädjen över att skriva ner viktiga saker i livet, dokumentera och kunna gå tillbaka och läsa är stor. Att bloggen inte bara är en privat dagbok ger mervärde. Jag tvingas fundera på hur jag skriver, det blir inte bara nedrafsat utan mer genomtänkt. Nu återstår att se om jag klarar av att fortsätta skrivandet utan att upprepa mig alltför mycket, livet går ju i cykler av år och vissa saker upprepar sig på en ö, i ett torp. Vardag och helger följer varandra och ibland ser de nästan likadana ut som samma tid året innan, ibland inte. Att bloggens startdag dessutom råkar vara pappas födelsedag kom jag inte ihåg, det råkade sig bara så, men det är bra eftersom det kan bli en bra minnesregel. Nyår brukar betyda nyårslöften, sådana håller sällan så vi struntar i dem. Tacka vill jag ändå alla er som följer och kommenterar, det är roligt att höra av er och få veta vad ni tycker och vad ni har för minnen från ön. Vi ses snart igen!

Kärrfylla

Snön vräker ner. Natten till fredagen hade det kommit över 10 cm blöt blidsnö och bilarna som kört på byvägen hade ställvis haft magkänning. När vi kom hem på fredagskvällen fanns inte något att göra åt väglaget men på lördagen var det bara att ploga. Snön var så blid att det blev stora snöbollar efter schaktbladet. Vi körde ett varv extra för att sparka sönder de största så att ingen skulle skada bilen ifall de skulle frysa till. Med facit på hand var det onödigt arbete, det började regna på lördag kväll. Nu kommer nederbörden i snöform igen. Jag lagade maten färdig på förmiddagen då vi hade eld i vedspisen och kunde ta en långpromenad före lunch. Skönt att komma ut i ljuset en stund. På min vanliga promenadväg märkte jag att alla små sänkor var vattenfyllda. Förr i tiden kallades det för kärrfylla. Välfyllda kärr och diken som frös till var till hjälp när stock och ved skulle fraktas hem. Nu skulle det alltså behövas en rejäl köldknäpp.

Efter min promenad har det fortsatt att snöa och träden är snöiga, "skogen är skitig" skulle gamla Bruno i granngården sagt om han levat. Inget vidare skogsväder om man skall fälla träd faktiskt, det faller ner snöklimpar litet här och där och kvistarna bryts lätt under snötyngden. För en motionär är det inte så farligt, bara uppfriskande. Eftersom temperaturen har hållit sig på plussidan är föret vått och enda skillnaden för mig var att jag bytte vandringskängorna till gummistövlar. Pigan hade ju kokat ärtsoppan färdig, det enda jag behövde göra var att röra ihop pannkakssmeten och skuffa in den i ugnen. Passlig mat en snöig vinterdag.

Grönt är skönt

Vi har fortfarande julgranen inne. Nu tycker ni nog att vi är litet tokiga. Ni har alldeles rätt och det börjar vara på tiden att ni får reda på hur det står till, vi är nog litet speciella. Men vi är inte ensamma, åtminstone inte i vår by. Vi är tre grannar som alla har julgranen inne.

Svärmor hade gärna granen inne över sin födelsedag den 22 januari. Om granen fick gröna skott kunde hon ha den längre än så. Hon tyckte det blev så mörkt i köksknuten när granen kastades ut. I skrivande stund har jag just klätt glittret av granen, bollarna och tomtarna åkte ner i sin låda för två veckor sedan. Nu återstår bara ljusen och toppstjärnan. De får vara kvar tills granen åker ut. När det sker är ännu oklart, det känns liksom inte rätt att kasta ut den i kylan med sina nya ljusgröna skott. Men som sagt är vi inte ensamma om att ha granen inne. Grannarna bjöd på kaffe idag och deras gran är fortfarande klädd, grön och fin. Likaså den tredje grannen, där har granskotten växt sig lika fina som hos oss. När vi saknar köpcentra och biosalonger besöker vi i stället varandra för att beskåda och beundra varandras julgranar. Varje gång är jag lika övertygad om att vi har den vackraste - åtminstone på vår sida landsvägen!

Vitt och vackert

Stormen kom men till all tur blåste det inte så hårt som väderleksprognosen lovade. Det var milt nästan hela natten och kölden kom först på morgonen. Snön fastnade tung på träden och landskapet är vackert. Eftersom det var fuktigt på kvällen har snön målat träd och väggar. Verandan är inpyrd på ett otroligt vackert sätt.

I cm har det kanske kommit 5-6 cm snö, inte mer, mer behövs inte heller. Nu klarar vi oss utan att gubben skall behöva ge sig ut och ploga landsvägen. En tur med bilen gjorde vi för att kolla läget, det går bra att komma fram och alla som behöver åka idag skall nog klara sig ner med sina bilar till båten. Vårt väglag fungerar så att vägunderhållet sköts bara vid behov, användarna på vintern är ju inte så många och den som rör sig på vägarna vet att ta det försiktigt. Om plogningen skulle skötas lika automatiskt som i tätorterna så att vägarna plogas så fort det kommer några enstaka centimeter snö skulle vägunderhållet bli oskäligt dyrt. Här sköts det med liten fördröjning och så att den som behöver åka iväg en viss tid eller kommer en viss dag hör sig för om väglaget. På ett eller annat sätt kommer man nog fram! Nu njuter vi av vinterlandskapet, snart blir det milt och grått igen.

Favoritpromenad genom frusen by

Idag har det varit min favoritdag. En dag med favoritväder, på favoritön, utan måsten. Väderleksrapporten hotar med storm och oväder men ännu är det lugnt. Två minusgrader, nästan vindstilla, ingen nederbörd. Marken är bar frånsett några vita snöflingor på det röda gruset. Efter en stor portion av min favorityoghurt med torkad aronia, sötrönnbär och mysli var det dags för en skön promenad. På min favoritväg.

En vän som tyvärr inte lever längre vurmade för powerwalk, alltid då jag kommer av mig och saktar farten hör jag henne skojfullt mana på mig. Hon var ett energiknippe utan like och jag är glad att jag fick lära känna henne före hon dog alltför ung. Minnena lever ändå kvar och livet fortsätter. Luften idag var perfekt för en rask promenad, halkan är som bortblåst.

Jag gick från oss över Minne-bron upp till byn, och vidare till förbindelsebåts-stranden. På tillbakavägen slog det mig att den vackra byn var tom på folk. Husen stod som förstelnade eller fastfrusna i sina vackra trädgårdar. För det mesta är det alltid någon som är hemma men idag var det folktomt. Vi som bor litet utanför byn är flera så helt tomt är det inte på holmen ens mitt i vintern. De flesta hus mitt i byn är sommarbostäder så det händer sig att den är tom ibland, dock sällan. På sommaren är så gott som varje hus befolkat och man känner sig nästa litet påtittad om man promenerar genom byn. Idag fick jag gå helt i fred igenom min by. Egentligen har jag ju inte rätt att kalla den min by då jag endast har vistats på ön i 25 år men det struntar jag i, här trivs jag, den är min favorit!

Högvatten och hårda vindar

Den vita och lagom kalla julvädret blev milt till nyåret. Idag vaknade vi till årets första storm. Under natten kunde man höra regnet smattra mot fönsterrutorna och all snö har regnat bort. Vinden susar och lär skall bli uppemot 21m/s. Hård vind från norr brukar betyda högvatten först, efter ett tag "blåser" vattnet ut till havs igen. Om det är hårda sydliga vindar blir vattnet ofta högt en längre tid.  Efter morgonkaffet bestämde vi oss för att gå ner till stranden och kontrollera läget. Det är alltid bra att ha koll över båthuset när havsvattnet stiger. Om någon dörr gått upp och står och slår kan skadorna bli onödigt stora. Det är liksom roligare att lägga redskap och bunkar på hög före de ligger runt i viken än att försöka bärga dem efter stormen. Att vattnet stigit visste vi redan av sjörapporten i morse men det blir sådär lagom konkret när man kommer ner och ser att en bit av strandvägen ligger under vattnet.

För det mesta ligger båthuset över vattenranden. Det brukar vara en 15-20cm rum mellan brädfodringen och vattnet, nu är det rejält upp på väggen. Den inre bryggan är nätt och jämnt under vattnet.

Tur att båten ligger på land, något fiskeväder är det ju inte heller att harmas på. Dessutom har vi det så fint att fisken kom hem rensad och fjällad igår. En god vän hade fiskat och erbjöd oss fisk, vilken klok människa skulle tacka nej till färsk fisk, inte vi inte. Nu får vi bara hoppas att stormen går förbi utan att göra någon större skada eller orsaka strömavbrott.