När rokot börjar hålla

Det börjar bli dags att se till växthuset. Eller rättare sagt göra den årliga varje vår påtvingade reparationen. Varje höst de tre senaste åren har växthuset blåst mer eller mindre sönder. Tre-fyra av skivorna brukar blåsa sönder eller lossna helt. Har vi tur hittar vi dem rätt hela någonstans på ägorna,  har vi otur är det bara slarvor kvar. Solljuset gör sitt med plast och antagligen är det dyrt att göra plast som är uv beständigt för bara ena sidan av skivorna har sådant skydd. Den sida som skall komma utåt var vid uppsättandet försedd med ett klistermärke som berättade vilken väg skivan skulle sättas i ramen. Nitisk som jag var tog jag bort klistermärkena då huset var färdigt. Vilket fatalt misstag. Med en lös skiva ute på åkern har man ingen aning om vilken väg skivan borde sitta.

Hela växthusbygget var ett mindre inferno. Jag minns att byggråden uppskattade tiden för att färdigställa huset till åtta arbetstimmar för två personer. Det tog mig nästan två veckor, då gjorde jag nog annat också men säkert 4-5 timmar växthus per dag. Dessutom hade jag hjälp av mannen mellan varven. Alla muttrar och skruvar var små och det var ett evigt petande för att få dem på plats. Till sist fuskade vi litet och använde pop-nitar på strategiska ställen. Just de ställena har förstås hållit medan lister som skruvades fast med stor möda har lossnat när huset darrat i höststormarna. Förra våren satte vi fast trälister på utsidan om aluminiumlisterna för att förhindra skivorna från att lossna om det blåser hårt, de skivor som hade en sådan list hölls kvar, bingo. Varför satte vi inte lister på alla skivor? Det frågade vi oss efter första höststormen. Nu har vi ersatt en del söndriga skivor med nya och satt lister över de flesta skivorna, i morse skruvade vi fast ytterligare några lister. Mitt estetiska öga gillar inte hur växthuset ser ut med klistermärken och allt, hellre hade det fått vara ett växthus utan förstärkning. Ännu mindre gillar jag att reparera huset hela tiden, alltså får jag lov att vänja mig det nuvarande utseendet.

Flera gånger har jag tänkt att det vore bättre att riva hela skräpet men då det är så roligt att ha växthus. Jag älskar att pynja med plantor och så rucola och sallad tidigt på våren. Det är perfekt för att driva upp plantor för trädgårdslandet och egna tomater smakar så gott. Dessutom har hjortarna ännu inte lärt sig öppna dörren till växthuset så grödorna får vara ifred därinne. Förutom alla de här fina skälen att ha växthus hör det litet till vår livsfilosofi att inte ge upp alltför lätt, att åtminstone göra vad vi kan för att reparera saker före de skrotas. Och sen brukar vi säga att när någonting reparerats tillräckligt många gånger börjar också rokot hålla. Det är inte så underligt heller när snart alla delar är bytta så är växthuset snart som nytt!